Lägg tre gruskorn i en stor katedral. Då blir den lika fullproppad med grus som rymden är fullproppad med stjärnor - JAMES JEANS
Den modell för universum som vi kallar stora smällen har vuxit fram under den senaste hundraårsperioden, men 1900-talets stora vetenskapliga genombrott hade varit otänkbara utan den solida astronomiska grund som lagts under föregående sekler.
Newtons formel är alldeles tillräckligt exakt då det gäller fenomen som äger rum på jorden med dess relativt svaga gravitationskraft. Men Einsteins relativitetsteori var till sist överlägsen, eftersom den var lika tillämplig på jordens tyngdkraftsmiljö som på omgivningen kring stjärnorna.
För astronomin och kosmologin är det alldeles avgörande att rätt förstå tyngdkraften. Det är den kraft som styr alla himlakropparnas rörelser och inbördes påverkan.
Då Copernicus, Kepler och Galilei formulerade sin syn på universum, inriktade de sig i sak på vårt solsystem, medan Einsteins egentliga intresse istället gällde hela universum, så långt teleskopen nådde att se och ännu längre.
Till en början kanske dragningen var omärklig, om än stadig, men efterhand skulle allting lavinartat dras till vartannat för att till sist hamna i en allomfattande kosmisk björnkram - att förgöra sig självt var tydligen universums öde.
Den ryske matematikern Aleksandr Fridmans kosmologiska modell pekar fram mot ett universum som expanderar och utvecklas.
Einstein hade utgått från ett evigt universum och sedan lagt till sin kosmologiska konstant för att få sin teori att stämma med förväntningarna. Fridman valde rakt motsatt attityd. Han tog itu med den allmänna relativitetsteorin i sin enklaste, mest estetiskt tilltalande form utan den kosmologiska konstanten, vilket gav honom friheten att undersöka vilken sorts universum som blev den logiska följden.
Fridman utvecklade en helt ny syn på universum. Ändå dog han praktiskt taget okänd.
Problemet var delvis att Fridman helt enkelt var för radikal. Det verkar som om han hade mycket gemensamt med Copernicus. Saken blev inte bättre av att Fridman hade fördömts av världens mest framstående kosmolog. Einstein släppte senare motvilligt ifrån sig en ursäkt.
Lyckligtvis försvann inte tanken om ett föränderligt och expanderade universum helt och hållet.
Lemaitre var kosmolog och ville som sådan förstå verkligheten bakom ekvationerna. Han intresserade sig särskilt för kosmos förflutna och ursprunget till materien. Om universum faktiskt utvidgas måste det ha varit mindre igår än vad det var idag, för att inte tala om ifjol, då det måste ha varit ännu mycket mindre. Om man gick tillräckligt långt tillbaka i tiden måste följaktligen hela rymden ha varit hopträngd inom ett litet område.
Kort sagt, Georges Lemaitre var beredd att vrida klockan tillbaka tills han nådde en tydlig startpunkt för universum. Lemaitres stora insikt var att man ur den allmänna relativitetsteorin kunde härleda ett skapelseögonblick. Hans teori om att universum började med en exploderande uratom var en föregångare till teorin om den stora smällen.
Einstein, som en gång varit själva sinnebilden för en ung, upprorisk vetenskap, förvandlades till diktator utan att riktigt förstå det själv. Så småningom insåg han det ironiska i situationen och beklagade sig: "Som straff för mitt auktoritetsförakt har ödet utnämnt mig till auktoritet".
