Dolours Price - A Brief Biography

 

Patrick Radden Keefe: Säg inget - En sann historia om mord och terror på Nordirland

1972 försvann 38-åriga tiobarnsmamman Jean McConville från sitt hem i Belfast. McConville var född i en protestantisk familj men gift med en katolsk man. Det ryktades om att hon var spion för britterna. Detta ska vara skälet till att hon kidnappades och senare hittades mördad. Att det var IRA som stod bakom bortförandet och mordet klarlades tidigt. Men vem mördare henne? På vems order? 

Dolours Price, en av de så kallade "bombflickorna" har sagt att hon var med då Jean McConville sköts. En som kände till mordet, och till och med ska ha beordrat det, var Gerry Adams. Denna Adams som senare blev ledare för IRA:s politiska gren Sinn Fein. Adams har förnekat att han var en IRA-man, trots alla uppgifter om detta. Adams åtalades 2027 för sin inblandning och kännedom om fallet Jean McConville, men det bedömdes inte finnas tillräckligt med bevis.  

Boken fokuserar mycket på de ikoniska systrarna Price. Systrarna anslöt sig till en lång tradition av irländskt motstånd. Redan under medeltiden hade irländarna fastat för att uttrycka sitt missnöje. Det var ett vedertaget uttryck för passiv aggressivitet. I en pjäs från 1903 inleder en poet i 600-talets Irland en hungerstrejk framför grindarna till kungliga palatset. 

W.B Yeats skrev: En gammal dåraktig sed, att om en man behandlas illa, eller tycker sig så behandlad och svälter vid en annans tröskel tills han dör, då ska de fattiga och arma för all framtid skrika sig hesa vid tröskeln. 

 

Trumps "läskknapp" är borta - och tonen är en annan

 

It’s quite a contrast to the previous four years, when former President Donald Trump held court in the room from behind the oak timbers of the Resolute Desk, shooting off unpredictable, unscripted comments and belittling rivals as the cameras rolled. The desk was often bare, save a secure telephone and a red button he could press to order a Diet Coke. (“Do you want something to drink, folks?” Trump asked TIME reporters when he pushed the button on his desk during an Oval Office interview in June 2019. A drink arrived, but just for him.) In the waning weeks of Trump’s presidency, the room became a clearinghouse for fake conspiracies and lies that massive voter fraud cost Trump the election. (It didn’t.)

Now Trump’s soda button is gone, and more than two weeks into his presidency, Biden has brought an abrupt shift in tone to the oblong room that Trump used as a soapbox to advance his personal political power. At one end of the National Mall, Senators prepare to consider the charge that Trump incited an insurrection in the former President’s second impeachment trial, a little over a month after a violent mob stormed the Capitol. Near the other, at 1600 Pennsylvania, Biden is going about tough, quiet business of running a country. The sudden change of atmosphere signals that America may be moving past its crisis of democracy, but the other crises the country faces — the pandemic, the economy, structural racism and the changing climate — present daunting tasks for Biden.

“He’s lowered the toxic tone of Washington coming from the Oval Office at least, and that’s what people were looking for,” says Princeton historian Julian Zelizer. Trump used the Oval Office as a site to “launch toxic rhetoric and attack people,” Zelizer says, where as Biden is “using it as a site of governing.”

Biden’s careful approach to his first two weeks on the job comes as a jarring, grinding downshift. And it’s not necessarily one that long-time Biden watchers may have predicted. Earlier in his career, Biden earned a reputation as an affable, glad-handing gaffe machine, who often revealed what he was thinking even when that wasn’t the most politic move. But Biden brought a new discipline to the 2020 campaign trail — much of it forced by the strict pandemic precautions he took — that has carried into his presidency.

Rosrevolutionen Georgien 2003

 The Revolution of Roses, often translated into English as the Rose Revolution (Georgian: ვარდების რევოლუცია, romanized: vardebis revolutsia), was a change of power in Georgia in November 2003. The revolution was brought about by widespread protests over the disputed parliamentary elections and culminated in the ousting of President Eduard Shevardnadze, which marked the end of the Soviet era of leadership in the country. The event derives its name from the climactic moment, when demonstrators led by Mikheil Saakashvili stormed the Parliament session with red roses in hand.

Quick Facts: Date, Location ...

Consisting of twenty days of protests from 3 to 23 November 2003, the Revolution triggered new presidential and parliamentary elections in Georgia, which established the United National Movement as the dominant ruling party.^{Following the Rose Revolution, Georgia pursued a decidedly pro-Western foreign policy and declared European and Euro-Atlantic integration as its main priority; this change in trajectory contributed to Georgia's tensions with Russia, which continue to this day[when?].}

Jacqueline Kennedy - A Tour From The White House 1961

 

Det kändes sorgligt att inte hitta något historiskt i huset, inte något före 1902. 

Jacqueline Kennedys restaurering av Vita Huset

Jackson var allt som Trump inte blev

 

Andrew Jacksons tjusarlock rörde sig av och an över pannan när han högljutt kritiserade sina politiska motståndare.

Han var grov och talade helt utan omsvep, till skillnad från dåtidens amerikanska makthavare som gärna lindade in sin kritik.

Korrupta politiker, bankmän och rika män var ”Babylons sköka” som Jackson lovade att han skulle ”rensa bort” när han kom till Washington.

Om någon stod i hans väg lät han förstå att de skulle få ångra det.

Precis som Donald Trump sågs Andrew Jackson som en uppkomling utan någon relevant politisk erfarenhet.

Hans motståndare underströk att Jackson ”knappast hade förmågan att ta sig an landets främsta ämbete och leda en regering byggd på lag och rätt”.

Men Andrew Jackson drog till sig mängder av anhängare hos så kallat vanligt folk. Han slog mynt av deras skepsis mot USA:s elit i sin presidentkampanj.

Många ansåg att det var helt nödvändigt att ta itu med allianserna och nepotismen bland USA:s rikaste män.

 Som ung tjänade Jackson en förmögenhet på att spekulera i mark och egen­domar. I början av 1800-talet var jordlotter i den nyfödda nationen billiga.

Tillsammans med en kompanjon köpte Jackson mark i Sydstaterna och sålde vidare med stor förtjänst.

Om ägarna tillhörde ursprungsbefolkningen räddes inte den blivande presidenten att hota och trakassera dem tills de sålde oerhört billigt.

Genom affärerna blev Andrew Jackson rik men det var genom krig han blev känd. 

Som general stred han mot England år 1812 och uppnådde hjältestatus när han besegrade britterna utanför New Orleans och drev ut dem ur staten Louisiana.

Bedriften ledde till att Jackson blev världsberömd och lade grunden för en politisk karriär.

Han skröt till och med i en bok utgiven strax efter kriget med att han hade avrättat sina soldater när de inte lydde order.

”Det finns ingen anledning att tro att världen kan styras utan blodsutgjutelse. Det civila svärdet måste och ska vara rött och blodigt”, förklarade han senare sin filosofi.

Det var inte många i Washington som såg Andrew Jackson som en seriös kandidat med chans till vinst när han år 1828 ställde upp i presidentval i USA.

Skandalerna omringade presidentkandidaten: Jackson hade gift sig med en kvinna som lagligt sett fortfarande var gift, hans förkärlek till dueller avslöjade hans lynniga temperament och han var till och med stolt över att ha avrättat sina egna soldater under kriget.

Karikatyrtecknarna kastade sig entusiastiskt över Jackson och avbildade honom som en pisk- och pistolsvingande bondläpp med vilda, blodsprängda ögon.

Men Jackson och hans framtoning låg helt rätt i tiden. Dittills hade bara vita män med egendom haft rösträtt men år 1828 förändrades detta och även vita män utan förmögenhet blev röstberättigade.

De många nya väljarna drogs till den folklige Jackson som bildade ett nytt, öppet parti som fick namnet Demokraterna.

Väljarna uppskattade Jacksons direkta sätt att uppföra sig – som när han ­kallade en av sina tre motståndare i president­valet för ”Västvärldens Judas som kommer möta samma öde (som Bibelns Judas, red.)”. 

Även om ingen trodde att Jackson skulle vinna segrade han stort och blev den 4 mars 1829 USA:s sjunde president.

För att bättra på sin folkliga image bjöd han in alla som hade lust att följa honom till Vita huset för att fira triumfen med glass och bål. 

Han gav sig också på bankerna som han kallade ”ett månghövdat odjur” och en institution som ”gjorde de rika rikare och de mäktiga starkare”.

Andrew Jackson vände också uppochner på maktfördelningen i Washington. 

Efter två år på presidentposten avsatte Jackson också alla sina ministrar eftersom han inte längre litade på en enda av dem.

Istället satte han ihop en regering bestående av sju nära vänner som han bad om råd. Politiska motståndare ­kallade honom ”kung Andrew” och fruktade att landet var på väg att bli en riktig diktatur.

Under Andrew Jackson betalade USA av hela sin statsskuld och landet var för första och sista gången skuldfritt.  

Han visade att fördomarna om honom som en grovhuggen lantis var osanna men han avslutade sin politiska karriär med orden ”Jag ångrar bara två saker: att jag inte sköt Henry Clay och att jag inte hängde John C. Calhoun” – de två män som var hans värsta motståndare.

- Text Else Christensen i Världens Historia 

 

 

 

 

 

 

Parks arbete började långt före bussbojkotten

 One of the women who paved the way for the leadership of Black voting rights organizers like Stacey Abrams is Rosa Parks, but it might not be for the reason you think.

Parks, who died in 2005 and whose birthday is Feb. 4, is usually talked about—especially during Black History Month—as “a tired seamstress” who was arrested for refusing to give up her seat to a white passenger on a Montgomery, Ala., bus in 1955. This act of courage sparked the Montgomery Bus Boycott which ended a year later when the U.S. Supreme Court upheld a ruling declaring racially segregated buses unconstitutional and cemented Parks’ place as one of the most recognized figures from the civil rights movement of the 1950s and 1960s. But in recent years, there’s been more awareness of the fact that Parks had been a civil rights activist for more than a decade before that day on the bus, and that she wasn’t even the first Black woman to refuse to give up her seat on one of the city’s buses. Parks’ activism started with wanting to register to vote in the 1940s.

“She’s galled by how Black people, including her younger brother, Sylvester are serving in World War II, but they can’t vote at home,” says Jeanne Theoharis, author of the Rosa Parks biography The Rebellious Life of Mrs. Rosa Parks and co-author of a young adult version out Feb. 2. “So very much one of the things that motivates her to get involved in the Montgomery NAACP is she wants to register to vote. This is really where her independent activism gets started.”

Parks herself tried to register three times between 1943 and 1945. She was flat-out refused the first time, and during her second attempt, Parks was thwarted by a difficult questionnaire, another Jim Crow-era voter suppression tactic to keep Black people off voter rolls.

“Voting rights were the foundation of Parks’s political training,” as historian Martha S. Jones writes in Vanguard: How Black Women Broke Barriers, Won the Vote, and Insisted on Equality for All.

Frustration over the difficulty registering to vote was one of the many moments in her long activist career that had made Parks so resilient and gave her the strength to refuse to give up her seat on a bus on Dec. 1, 1955. Twenty years after successfully registering to vote on the third try, she would watch President Lyndon B. Johnson sign the Voting Rights Act at the White House on Aug. 6, 1965.

When the writer Studs Terkel asked her in a 1973 interview if she could elaborate on what was going through her head back on the bus on that fateful day in 1955, instead of stating one reason, she started to rattle off milestones in her life that led up to that point, and among them was “trying to become a registered voter under hazardous conditions, such as being denied a number of times, and feeling that there was a threat just to become a registered voter and cast my ballot to elected offices.”

 Parks’ and voting rights organizers’ persistence offers a teachable moment for young activists.

“There’s a lot of things that are wrong with the popular version of Rosa Parks, but part of it is how for many years, she and this smallish group of activists are [working] and how discouraging it is, and so the fact that she keeps going I think speaks to a kind of courage we don’t always realize about her,” Theoharis says. “They keep going, even when they can’t see that there’s going to be change in their lifetime.”

Monroe grattade presidenten med sång

  

This Sunday marks the anniversary of the Aug. 5, 1962, death of Marilyn Monroe, after a barbiturate overdose in her home in the exclusive Brentwood neighborhood of Los Angeles.

Her sudden death at just 36 years old shocked the nation — in part because just three months prior she had given one of her most famous performances. Decked out in a skin-tight, nude-colored dress, she sang “Happy Birthday” to President John F. Kennedy, who was turning 45 later that month, at a rally at Madison Square Garden on May 19, 1962.

The performance remains a cultural touchstone decades later, and is also noteworthy because that event produced what is considered the only known photograph of Monroe and Kennedy together.

 “[I]t was Marilyn who was the hit of the evening,” according to TIME’s recap of the concert in 1962. “Kennedy plainly meant it when he said, ‘I can now retire from politics after having had Happy Birthday sung to me in such a sweet, wholesome way.'”

The performance added to rumors that both Kennedy brothers were having affairs with the actor. Among the JFK files released to the public last year was the FBI’s warning to Bobby Kennedy about an upcoming book that was going to say the two had an affair. “It was pretty clear that Marilyn had had sexual relations with both Bobby and Jack,” James Spada, one of her biographers, told People on the 50th anniversary of her death. (Any claims that the brothers had a role in her death, he clarified, were unsubstantiated.)

According to another biographer, Donald Spoto, Monroe and JFK met four times between October 1961 and August 1962. Their only “sexual encounter” is believed to have taken place two months before the concert in a bedroom at Bing Crosby’s house on Mar. 24, 1962, her masseur Ralph Roberts has said.

Joe Biden svärs in - Galen era över?

 

UPDATED: JANUARY 20, 2021 2:31 PM EST | ORIGINALLY PUBLISHED: JANUARY 20, 2021 7:00 AM EST

Joe Biden was sworn in as the 46th President of the United States on Wednesday on a cold, bright afternoon in the nation’s capital. In his first speech, Biden pledged to defend the nation and fight the multiple crises facing Americans. “Together, we shall write an American story of hope not fear, of unity not division, of light, not darkness,” he said.

Inauguration Day is always a momentous occasion in the United States, but this year the tension in the country and the challenges facing the new administration have put an unprecedented spotlight on the day. The transition of power has not been peaceful: Donald Trump incited a riot of his supporters on Jan. 6 that disrupted the counting of Electoral College votes in the Capitol and left five people dead. The heart of the nation’s capital has taken on the appearance of a conflict zone, with thousands of National Guard troops stationed around the city and a series of barricades and fences encircling the Capitol Building where Biden will be sworn in.

A Senate impeachment trial over Trump’s incitement of the riot will now loom over the early days of Biden’s presidency. Trump left town early before Biden’s swearing in, breaking with more than 100 years of precedent of outgoing presidents attending the event.

Trump departs White House

Two Marines in dress uniform walked out of the White House portico and stood guard as President Donald Trump and First Lady Melania Trump walked out to board the Marine One helicopter on the last day of his tumultuous presidency.

A few minutes before Trump walked out, aides had loaded four file boxes, a desk protector pad and a leather Louis Vuitton duffle bag into the waiting helicopter. Trump stopped in front of a bank of reporters and television cameras and said that serving as President was “the honor of a lifetime.”

Trump’s early departure marks a significant break with precedent and Washington norms: there are only three past presidents known to have skipped their successors’ inaugurations, the most recent instance of which was more than 150 years ago. All other living former presidents besides 96-year-old Jimmy Carter will be in attendance at Biden’s inauguration on Wednesday.

John Heartfield ”Have No Fear, He Is A Vegetarian”

 John Heartfield (born Helmut Herzfeld; 19 June 1891 – 26 April 1968) was a German visual artist who pioneered the use of art as a political weapon. Some of his most famous photomontages were anti-Nazi and anti-fascist statements. Heartfield also created book jackets for book authors, such as Upton Sinclair, as well as stage sets for contemporary playwrights, such as Bertolt Brecht and Erwin Piscator.

Diplomatisk immunitet

Diplomatisk immunitet är en form av immunitet som innebär att vissa personer som officiellt representerar en främmande stat i ett värdland är okränkbara, till exempel en ackrediterad ambassadör. Personer med diplomatisk immunitet bär diplomatpass.

Begreppet exterritorialrätt rör även egendom som tillhör eller upplåtes till en främmande stat i ett värdland, till exempel en ambassad eller en militärbas.

En ackrediterad ambassadör kan inte lagföras enligt de straffrättsliga regler som i övrigt gäller i det land där denne är ackrediterad. Med immunitet kan en diplomat exempelvis inte bli lagförd för fortkörning eller rattfylleri, åtminstone i värdlandet. En person med diplomatisk immunitet som missbrukar sin ställning, eller som av andra skäl inte längre är önskad av värdlandet, utvisas och blir då en persona non grata. Stats- och regeringschefer samt ministrar som besöker ett annat land är också okränkbara likt en ackrediterad ambassadör. I teorin kan de fällas för felparkering då det är en avgift, inte ett brott. Dock är det svårt att få dem att betala dessa och andra skulder.^[1]

Okränkbarhet gäller också militära farkoster i främmande land, bland annat örlogsfartyg och statsluftfartyg.

Immuniteten gäller i värdlandet. Dock kan personen dömas i sitt hemland, vilket i första hand sker för grövre brott och det är inte så vanligt. Hemlandet kan också upphäva immuniteten, vilket dock är mycket ovanligt och endast skett vid grövre brott.

Owen Jones ”Chavs”

 

Margaret Thatchers makttillträde 1979 markerade inledningen till ett totalangrepp på arbetarklassens bärande bjälkar i Storbritannien. 

Dess samhällen slogs sönder, i vissa fall för att aldrig återhämta sig; och dess värderingar, som solidaritet och kollektiva strävanden, sopades undan till förmån för en hård individualism. När arbetarklassen hade berövats mycket av sitt inflytande och dess identitet inte längre förknippades med stolthet kunde man snäsa åt den, förlöjliga den och utse den till syndabock. 

Syftet med denna bok är att blottlägga demoniseringen av människor ur arbetarklassen, inte att i stället demonisera medelklassen. Vi är alla fångna i vår klass, men det innebär inte nödvändigtvis att vi måste vara fångna i våra klassfördomar. Boken försöker inte heller glorifiera eller idolisera arbetarklassen. 

Varje medelklassperson har latenta klassfördomar som mycket lätt kan komma till ytan … Uppfattningen att arbetarklassen har blivit orimligt bortskämd och fullkomligt demoraliserad av arbetslöshetsunderstöd, ålderspension och gratis skolgång m.m. … är fortfarande mycket spridd; den har på sin höjd en aning skakats av nyvunna kunskaper om att arbetslösheten faktiskt existerar. George Orwell, Vägen till Wigan

Man har ingen empati eller inlevelse eller förståelse och stöter bara på sådana människor när de serverar en kaffe eller städar ens bostad.” Journalisternas liv har blivit alltmer avskärmat från andras. ”Jag kan inte komma på någon redaktör på en rikstidning med barn i skolåldern som har dem i statlig skola”, funderar han. ”Dessutom får de flesta journalister på denna nivå privata sjukförsäkringar. Så de befinner sig inte i det vanliga livet.”

Efter hennes valseger 1979 inledde de konservativa landets djärvaste experiment i social ingenjörskonst sedan puritanernas styre i England tre hundra år tidigare. ”Vi måste styra landet i en ny riktning, förändra hur vi ser på saker, skapa en helt ny inställning”, uppmanade Thatcher sitt parti.

Hennes attityder cementerades utan tvivel när hon 1951 gifte sig med en rik affärsman, Denis Thatcher, som menade att alla fackföreningar borde förbjudas. I hennes första regering hade 88 procent av ministrarna gått i internatskola, 71 procent var företagsledare och 14 procent stora jordägare. 

Idag, under en tid av ekonomisk kris orsakad av ett alltför stort beroende av finanssektorn och en utraderad industriell bas, börjar till och med ledande tories tala om behovet av att börja tillverka saker igen. Många av de gamla industrisamhällena ligger alltjämt i spillror. Men man får leta med ljus och lykta efter någon ånger över den brända jordens politik som thatcherismen tillämpade.

”Jag tycker att det är en grotesk omskrivning av historien”, replikerar ekonomiredaktören Larry Eliot på The Guardian. ”Tories kom till makten och gjorde en rad katastrofala ekonomiska tabbar och fick pundet att raka i höjden på valutabörserna, vilket gjorde våra exportprodukter icke konkurrensdugliga. De lät inflationen stiga upp till 20 procent och drev upp räntan till 17 procent, vilket gjorde det dyrt att låna – något som var avgörande för tillverkningsindustrin.”

Regeringen Thatchers ambitioner var i viss mån förbundna med Ted Heaths nederlag. Men de hade mycket att göra med beslutsamheten, milt uttryckt, att sätta arbetarrörelsen på plats. Och det mest uppenbara sättet att strategiskt göra det på var att ge sig på och besegra gruvarbetarna. För de förstod – precis som var och en som funderade över det skulle förstå – att en seger över gruvarbetarna skulle få stora återverkningar på resten av arbetarrörelsen, vilket också blev fallet.

Bombdåd i Madrid - inte ETA

 

Bombdådet i Madrid (på spanska även känt som 11-M efter datumet 11 mars), är mediernas benämning på det attentat som genomfördes mitt under morgonens rusningstrafik, på flera Cercanías-pendeltågvid tre olika stationer i Spaniens huvudstad Madrid. Attentatet, som utfördes den 11 mars2004, räknas som ett av de värsta attentat som ägt rum i Europa under fredstid.

Vid attentatet dödades 191 personer och 2 050 skadades. De flesta omkomna var spanjorer, men många av de drabbade var utlänningar och papperslösa. Detta försvårade identifieringsarbetet eftersom många familjer var rädda att de skulle bli utvisade om de gav sig till känna. Tre dagars landssorg utlystes i Spanien och i de flesta europeiska länder höll en tyst minut måndagen den 15 mars till minne av offren.

Explosionerna ägde rum i ett antal tågvagnarvid stationerna Atocha, El Pozo och Santa Eugenia strax efter halv åtta på morgonen. De var inställda för att explodera inne på stationsområdena där folk kliver av och på, för att orsaka maximal förödelse. På det två minuter försenade tåget till Calle Téllez exploderade bomberna 500 meter från Atocha-stationen. Senare upptäcktes även tre odetonerade laddningar, som enligt den spanske regeringsmannen Eduardo Zaplana varit inställda för att detonera när räddningsmanskapet anlände.

Mordet på Francos efterträdare

 

I början av sin väpnade kamp fanns ett betydande stöd i den spanska oppositionen och den baskiska befolkningen för ETA, särskilt när de i december 1973 genom ett bombdåd mördade amiral Luis Carrero Blanco, som då var Spaniens premiärminister samt vice regeringschef, och som ansågs vara Francos kommande efterträdare. Den 20 december skulle en rättegång inledas i Madridmot en av ledarna för ETA och samma dag utförde ETA ett attentat mot Carrero Blanco. Premiärministern var på väg till en gudstjänstnär en kraftig sprängladdning detonerade under hans bil, som slungades 20 meter upp i luften och över ett femvåningshus. Explosionen tog död på Carrero Blanco, hans chaufför och livvakt. Franco blev personligen chockad av attentatet och diktatorns grepp om makten blev mycket osäkrare efter attentatet. Detta attentat är ett av få uppskattade attentat av spanjorerna eftersom man anser att detta kan ha lett till att demokratin snabbare upprättades i landet. Senare blev dock organisationens aktiviteter inte lika populära. 

ETA

 

Euskadi ta Askatasuna (ETA; baskiskaför "Baskerlandet och friheten", på svenska även Eta i enlighet med Språkrådetsskrivregler) var en baskisk separatistisk rebellgrupp som hade som mål att skapa en självständig och socialistisk baskisk stat av sju spanska och franska provinser i Pyrenéerna.

ETA är stämplat som en terroristorganisationav FN, USA och EU. Mellan 1968 och 2003anses omkring 800 personer ha dödats i terrordåd utförda av ETA. ^{De metoder som användes var främst bombdåd och riktade avrättningar, riktade mot myndighetspersoner. ETA undvek i största möjliga mån att döda civila men det förekom också.}

Organisationen finansierade sin verksamhet bland annat genom att skicka ut brev till företagare där de uppmanar till att betala "revolutionär skatt" för beskydd.

Organisationen bildades 1959 av unga baskiska studenter som en direkt reaktion på diktatorn Francisco Francos förtryck. Det studenterna krävde var att en oberoende baskisk stat skulle upprättas med baskiska som sitt officiella språk. Sin första våldsamma handling utförde ETA 1961, då man sökte få ett tåg med Franco-anhängare och veteraner från den nationalistiska sidan i spanska inbördeskriget att spåra ur på väg till San Sebastián där en fest skulle hållas. Detta misslyckades dock eftersom attentatsmännen arresterades och misshandlades innan tåget hunnit komma fram. 

Fram till 1968 fördes ETA:s kamp genom att förstöra infrastruktur och spanska symboler, samt att hänga upp den förbjudna baskiska flaggan på offentliga platser. År 1968 sköt dock en ETA-medlem ihjäl en spansk polis i en vägkontroll varpå en våldsspiral påbörjades. Sedan år 1968 rekryterades även medlemmar från den baskiska minoriteten i Frankrike.