onsdag 6 januari 2021

Owen Jones ”Chavs”

 

Margaret Thatchers makttillträde 1979 markerade inledningen till ett totalangrepp på arbetarklassens bärande bjälkar i Storbritannien. 

Dess samhällen slogs sönder, i vissa fall för att aldrig återhämta sig; och dess värderingar, som solidaritet och kollektiva strävanden, sopades undan till förmån för en hård individualism. När arbetarklassen hade berövats mycket av sitt inflytande och dess identitet inte längre förknippades med stolthet kunde man snäsa åt den, förlöjliga den och utse den till syndabock. 

Syftet med denna bok är att blottlägga demoniseringen av människor ur arbetarklassen, inte att i stället demonisera medelklassen. Vi är alla fångna i vår klass, men det innebär inte nödvändigtvis att vi måste vara fångna i våra klassfördomar. Boken försöker inte heller glorifiera eller idolisera arbetarklassen. 

Varje medelklassperson har latenta klassfördomar som mycket lätt kan komma till ytan … Uppfattningen att arbetarklassen har blivit orimligt bortskämd och fullkomligt demoraliserad av arbetslöshetsunderstöd, ålderspension och gratis skolgång m.m. … är fortfarande mycket spridd; den har på sin höjd en aning skakats av nyvunna kunskaper om att arbetslösheten faktiskt existerar. George Orwell, Vägen till Wigan

Man har ingen empati eller inlevelse eller förståelse och stöter bara på sådana människor när de serverar en kaffe eller städar ens bostad.” Journalisternas liv har blivit alltmer avskärmat från andras. ”Jag kan inte komma på någon redaktör på en rikstidning med barn i skolåldern som har dem i statlig skola”, funderar han. ”Dessutom får de flesta journalister på denna nivå privata sjukförsäkringar. Så de befinner sig inte i det vanliga livet.”

Efter hennes valseger 1979 inledde de konservativa landets djärvaste experiment i social ingenjörskonst sedan puritanernas styre i England tre hundra år tidigare. ”Vi måste styra landet i en ny riktning, förändra hur vi ser på saker, skapa en helt ny inställning”, uppmanade Thatcher sitt parti.

Hennes attityder cementerades utan tvivel när hon 1951 gifte sig med en rik affärsman, Denis Thatcher, som menade att alla fackföreningar borde förbjudas. I hennes första regering hade 88 procent av ministrarna gått i internatskola, 71 procent var företagsledare och 14 procent stora jordägare. 

Idag, under en tid av ekonomisk kris orsakad av ett alltför stort beroende av finanssektorn och en utraderad industriell bas, börjar till och med ledande tories tala om behovet av att börja tillverka saker igen. Många av de gamla industrisamhällena ligger alltjämt i spillror. Men man får leta med ljus och lykta efter någon ånger över den brända jordens politik som thatcherismen tillämpade.

”Jag tycker att det är en grotesk omskrivning av historien”, replikerar ekonomiredaktören Larry Eliot på The Guardian. ”Tories kom till makten och gjorde en rad katastrofala ekonomiska tabbar och fick pundet att raka i höjden på valutabörserna, vilket gjorde våra exportprodukter icke konkurrensdugliga. De lät inflationen stiga upp till 20 procent och drev upp räntan till 17 procent, vilket gjorde det dyrt att låna – något som var avgörande för tillverkningsindustrin.”

Regeringen Thatchers ambitioner var i viss mån förbundna med Ted Heaths nederlag. Men de hade mycket att göra med beslutsamheten, milt uttryckt, att sätta arbetarrörelsen på plats. Och det mest uppenbara sättet att strategiskt göra det på var att ge sig på och besegra gruvarbetarna. För de förstod – precis som var och en som funderade över det skulle förstå – att en seger över gruvarbetarna skulle få stora återverkningar på resten av arbetarrörelsen, vilket också blev fallet.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar