Det är den 15 november 1884 och Bismarck inviger vad tyskarna kallar der Kongokonferenz, på svenska Berlinkonferensen. Ceremonin äger rum i rikskansliets stora festsal vid Wilhelmsstrasse i Berlins regeringskvarter. Förhandlingarna hålls på franska, diplomatspråket, runt ett hästskoformat bord och på en vägg hänger en fem meter hög karta över Afrika.
Det var en lysande framgång för Bismarck att han lyckats samla delegater från fjorton länder för att äntligen bringa reda i koloniseringen av Afrika, framförallt det så kallade Kongobäckenet, världens näst största regnskogsområde som breder ut sig i ett brett bälte längs med Kongofloden.
Det mest häpnadsväckande var att han lyckats få med Frankrike inte bara som deltagare utan som medarrangör. Där hade starka revanschkänslor mot tyskarna dröjt sig kvar efter nederlaget mot Preussen tretton år tidigare. Tyskland hade sällat sig till Europas kolonialmakter så sent som några månader tidigare genom att lägga beslag på Sydvästafrika, Togoland och Kamerun.
Bismarck, iklädd scharlakansröd uniform, höll inledningstalet och förklarade att det nu gällde att för Afrikas räkning skapa förutsättningar för civiliserade samhällen och ökad handel.
Man skulle också fastställa regler för nya koloniseringar längs den afrikanska kusten för att på så sätt främja fred och humanitära gärningar. Genom konferensen hoppades man kunna undvika motsättningar som ledde till krig mellan kolonialmakterna.
Det växlades åtskilliga högstämda tal om civilisation och utveckling. Men bakgrunden till konferensen hängde mer samman med huggsexan om Afrika – The Scramble for Africa – som kommit igång på allvar.
Intresset för kolonier hängde samman med industrialiseringen i Europa. Dels ökade behovet av tropiska råvaror, dels krävde den växande produktionen nya marknader. En av anledningarna till den långa ekonomiska krisen i Europa från början av 1870-talet och långt in på 1890- talet var överproduktion av industrivaror och svårigheter att finna köpare i Europa. Det brukar sägas att Afrika styckades och fördelades mellan europeiska makter under Berlinkonferensen. Det är bara delvis sant. Styckningen hade börjat långt dessförinnan och fortsatte långt efter konferensen.
En av huvudfrågorna på konferensen gällde Kongo. Henry Morton Stanley hade på 1870-talet utforskat Kongobäckenet. Efter hemkomsten fick han av Belgiens kung Leopold II i uppdrag att organisera Kongo, det vill säga för kungens räkning sluta fördrag med afrikanska ledare.
Många av de afrikanska potentaterna kunde varken läsa eller skriva och anade säkert inte vad fördragens löfte om ”beskydd” innebar. Men avtalen måste ändå i viss mån respekteras eftersom den kolonialmakt som ifrågasatte en annan kolonialmakts fördrag själv kunde få sina fördrag ifrågasatta.
Synen bland kolonialmakterna på dessa fördrag gav Bismarck uttryck för när han karaktäriserade dem som ”en bit papper med några negerkryss”.
Just civiliseringen av Afrikas folk var en av konferensens huvudfrågor. Slavhandeln skulle förbjudas vilket innebar motsättningar till de arabiska slavhandlarna i östra Afrika. Förbjudas skulle också alkohol och skjutvapen. De olika missionssällskapens verksamheter skulle uppmuntras och underlättas.
Alla dessa mer eller mindre förtjänstfulla önskemål kom på pränt – flera av dem stannade där.
En av de viktigaste följderna av Berlinkonferensen var att rivaliteten om kolonier inte resulterade i krig mellan kolonialmakterna, inte före 1914. När delegaterna enades om slutdokumentet – Kongoakten – var en av vinnarna Bismarck, som dels fått konferensen till stånd, dels fått de tyska kolonierna godkända av konferensen.
Men den store vinnaren var Leopold II: Kongo var nu hans och det stod honom fritt att exploatera det som han ville. Vilket han också gjorde. Han ägde nu ett område sjuttiosex gånger större än hemlandet Belgien.
Alla delegater vid Berlinkonferensen var vita män. De diskuterade och beslutade om miljoner afrikaners öden. Ingen afrikan hade inbjudits. Det hade vid den tiden varit en chockerande tanke att en afrikan skulle sitta med vid bordet. Det var en alldeles självklar utgångspunkt att vita skulle regera över svarta.
Det var kärnan i europeisk imperieideologi: den vita rasens överlägsenhet. Enligt Darwin var det fullständig utrotning som väntade "de vilda och barbariska folken", de skulle inte överleva i kampen för tillvaron. Många menade på fullt allvar att de vita borde påskynda processen genom folkmord, vilket också genomfördes i flera kolonier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar