De Beers blev lurade på diamantkonfekten - blev förevigade ändå

 

Nere i gruvan sliter tusentals arbetare i gångarna. Med hackor, borrar och spadar gör de stora hål i gruvgångarnas väggar i jakten på diamanter.

Men förtjänsten på de dyrbara stenarna hamnar sällan i gruvarbetarnas fickor. I stället håller vinsterna från världens största diamantfyndighet på att förvandla ett nystartat bolag till ett dominerande jätteindustri.

De Beers heter bolaget som inte skyr några medel i jakten på profit. Från år 1880 och 22 år framåt köper bolaget systematiskt upp mark från fattiga gruv­ägare, hotar sina konkurrenter, fuskar med priserna och blir gruvligt rikt på sitt världsomfattande monopol på diamanter.

Diamantäventyret började år 1866 då en bonde hittade en gnistrande sten i närheten av Orange River, 30 mil från Sydafrikas kust.

Stenen hann byta ägare åtskilliga gånger innan den hamnade hos en expert, som konstaterade att det rörde sig om en diamant på 21,25 carat.

De första lycksökarna skyndade genast till Sydafrikas inre, och när diamanten Afrikas stjärna på 82 carat dök upp tre år senare ur marken vid Orange ­River utlöste fyndet en flodvåg av folk som kom till området med spadar, hackor och drömmen om att bli rika. Inom loppet av tio år fördubblades mängden vita invånare i Sydafrika – och tullintäkterna tredubblades under samma period.

Nära Orange River hade bonden Johannes Nicolaas De Beers sin farm. Han var en kristen och förnöjsam man som med förakt betraktade de giriga diamant­grävarna. Han och hans bror Diederik ­Arnoldus hittade också diamanter på ­sina marker, men de tänkte inte låta sig svepas med i diamantfebern.

Bröderna sålde sin jord. Johannes fick 6 000 guineas, vilket var mindre än hälften av vad Afrikas stjärna kostat. Efter hand som spannvis med diamanter grävdes upp på De Beers forna egendomar, ångrade sig den olycklige säljaren och tyckte att han borde ha begärt sex miljoner guineas i stället.

År 1880 började britten Cecil Rhodes köpa upp den ena jordlotten efter den andra på De Beers gamla farm. Diamantpriset hade då störtdykt eftersom de syd­afrikanska gruvorna var så proppfulla med ädelstenar att världsmarknaden översvämmades med drygt ett halvt ton diamanter – varje år.

De förut så sällsynta stenarna värderades nu som halvädelstenar i linje med topas eller turkos. Många gruvägare gick i konkurs när priserna sjönk, men den 27-årige Rhodes såg en chans att tjäna stora pengar. Han bildade ett bolag som han uppkallade efter markens forna ägare: De Beers Mining Company Limited.

Pengarna han köpte mark för hade han tjänat på att sälja isblock till svettiga gruvarbetare, och på att pumpa vatten ur översvämmade gruvgångar. Rhodes köpte upp De Beers-gruvan bit för bit.

Rhodes befann sig i ett permanent priskrig mot ett antal konkurrenter – många av dem var betydligt större och rikare än hans eget bolag, De Beers. När politikern J.X. Merriman år 1886 kontaktade honom för att presentera ett intressant förslag, var Rhodes därför synnerligen lyhörd.

Merriman föreslog att alla Sydafrikas gruvbolag i diamantbran­schen skulle gå samman. Bara några veckor senare lät Rhodes trycka stora annonser i Sydafrikas tidningar.

Här beskrev han alla fördelar med att bilda ett enda stort sydafrikanskt diamantbolag för att kunna sätta höga priser på ädelstenarna – och han tog själv åt sig hela äran för idén.

Merriman blev både arg och besviken och kallade Rhodes för ”listig och nyckfull” och för en person som han hellre ville ha som motståndare än som vän, ”för då vet man var man har honom”.

År 1888 gick Rhodes plan i lås, och Sydafrikas fyra största diamantföretag slog sig samman i bolaget De Beers Consolidated Mines. Rhodes fick det övergripande ansvaret, och med fula metoder rodde han hem förmögenheter åt sig själv och de andra ägarna.

För att kontrollera utbudet av diamanter bildade Rhodes fingerade bolag; utifrån såg det därför ut som att den fria marknaden reglerade priserna.

Men i själva verket kontrollerade Rhodes utbudet och priserna som om han regisserade en marionetteater. Om priset på en viss typ av diamant blev för lågt, skickade han inte ut den på marknaden på ett tag. Då blev de diamanterna en sällsynt och exklusiv vara för konsumenten.

De Beers monopol kostade även ­arbetstillfällen eftersom Rhodes avskedade tusentals gruvarbetare för att minska bolagets omkostnader. De arbetslösa gruvarbetarna marscherade i protest till De Beers huvudkontor i Kimberley, där de brände en docka som liknade Rhodes.

En av arrangörerna höll ett hatiskt tal: ”Lågorna kommer nu att förtära de sista dödliga resterna av Cecil Rhodes – fusio­nernas general och diamanternas kung. Låt oss utbringa ett trefaldigt leve för girighetens villiga redskap. Må Gud förgöra honom.”

Efter den protestmarschen hade Rhodes oftast poliseskort när han reste till och från Sydafrikas gruvstäder.

År 1890 stod De Beers för 90 procent av världens diamantproduktion. Genom intäkterna blev bolaget även en politisk maktfaktor.

Året därpå, då ett nytt stort diamantfynd gjordes i Syd­afrika, hotades emellertid det höga diamantpriset på nytt. De Beers ville därför köpa upp gruvan, men arbetslösa gruvarbetare krävde förköpsrätt.

Sydafrikas premiärminister tillsatte en kommission för att utreda vilken köpare landet hade mest glädje av. Kommissionen rekommenderade De Beers.

Det var inte något särskilt överraskande val; Sydafrikas premiärminister hette Cecil Rhodes.