Wannsee

Wannsee är en stadsdel i stadsdelsområdet Steglitz-Zehlendorf i Berlin, Tyskland och även en pendeltågsstation (S-bahn) från 1874 med samma namn som ligger i orten. Området ligger vid sjön Großer Wannsee. Här hölls Wannseekonferensen den 20 januari 1942.

Wannsee är ett populärt utflyktsmål för berlinarna. Här finns flera bad; det mest kända är Strandbad Wannsee. Sjön Großer Wannsee är mycket populär för båtfolk, inte minst seglare. I Wannsee finns flera segel-, yacht- och roddklubbar som har sina klubbhus i anslutning till sjön.

Under slutet av 1800-talet utvecklades Wannsee till ett välmående villaområde, vilket det fortfarande är. Här har flera kända tyskar bott, bland andra Willy Brandt, Claus Schenk von Stauffenberg och Max Liebermann. I ett av villaområdena finns byggnaden där Wannseekonferensen hölls. Huset är idag museum och utbildningsplats.

I stadsdelen ligger delar av världsarvet Palats och parker i Potsdam och Berlin, bland annat ön Pfaueninsel, Schloss Glienicke och Jagdschloss Glienicke.

A Coruna

 

A Coruña (galiciska: A Coruña, engelska: Corunna, spanska: La Coruña) är den näst största staden i Galicien i nordvästra Spanien, ^{belägen på Atlantkusten cirka 600 km nordväst om Madrid, med 244 099 invånare (2017) och en yta på 36,8 km². Staden är ett centrum för handel och kultur i området, har en betydande hamn och är distributionscentral för jordbruksvaror från de närliggande distrikten. Staden är huvudort i provinsen A Coruña.}

I mars 2008 sköljde en tsunami in över staden och spolade iväg både bilar och människor flera meter.

I A Coruña finns Inditex huvudkontor.

Sport

Deportivo de La Coruña är ett fotbollslag från stan som spelar i Segunda división. Hemmaarenan heter Municipal de Riazor och har en publikkapacitet på 35 600 åskådare.

Karta Spanien

 

Oviedo, Spanien

 

Oviedo (asturiska: Uviéu) är en stad i Spanien med 213 600 invånare (2005), huvudstad i regionen Asturien. Oviedo ligger 25 kilometer ifrån Biscayabukten och utgör tillsammans med städerna Gijón och Avilés ett av Spaniens största industridistrikt. Den tvåfaldige världsmästaren i Formel 1 Fernando Alonso kommer från Oviedo.

Under antiken var Oviedo känt som Ovetum, men övergavs senare.

Den nya staden uppstod vid mitten av 700-talet runt ett kloster och var åren 792–924 kungariket Asturiens huvudstad, samt blev 805 biskopssäte. Oviedo förlorade dock efter hand sin betydelse till León. Staden har ett universitet, grundat 1608.

Bland stadens byggnader märks främst Santa Maria de Marco från 800-talet gotiska katedralen, påbörjad 1338.

Gijón, Spanien

 

Gijón (asturiska: Xixón) är en spanskstad. Den ligger vid den autonoma regionen Asturiens nordkust och är med sina 277 198 invånare den största staden i regionen.

Fram till nyligen har staden främst varit en industristad, något som har gynnat dess kraftiga utveckling och tillväxt under 1900-talet. Men de senare årens kriser för järnindustrin och fartygssektorn har lett till en omvandling av staden till en viktig turistort med universitet och olika servicenäringar.

Klimatet är fuktigt och milt. Staden har en vacker strandpromenad och flera sandstränder. Staden är liksom resten av Asturien känd för sin cider "sidra", som enligt traditionen tappar sin smak om den förs utanför Asturiens gränser. Staden har högskolor som bland annat utbildar civilingenjörer och högskoleingenjörer. 2010 kommer fiskarna utanför staden att få sällskap av fem stycken robotfiskar, som "utplanteras" för att ge forskarna information om föroreningar i vattnet.

Santander, Spanien

 

Santander (occitanska: Santandèr) är huvudstaden i Kantabrien. Den ligger vid Biscayabukten, i norra Spanien. Staden har 176 200 invånare (2016). ^{Santander har en fin och polulär badstrand, El Sardinero, som kantas av hotell och restauranger.}

^{Vid Maurakajen står en gammal antik hamnkran, kallad Le Grúa de Piedra(stenkranen), som har blivit en symbol för staden.  Mitt på ett av stadens torg stod fram till 2008 en staty av den forne diktatorn Francisco Franco.}

Strax utaför staden ligger världsarvet Altamira, en kalkstensgrotta med djurmålningar från tidig paleolitisk tid.

Bilbao, Spanien

 

Bilbao (baskiska: Bilbo) är en spansk hamn- och industristad i provinsen Biscaya i Baskien, cirka 12 km innanför floden Nervions mynning i Biscayabukten. Med förstäder har Bilbao cirka en miljon invånare. Bilbao är en av Spaniens viktigaste industristäder med järn- och stålindustri. Hamnen är Spaniens näst största. År 1997invigdes Guggenheimmuseet i Bilbao, ett nytt konstmuseum där själva byggnaden har en mycket intressant arkitektur signerad Frank Gehry.

Bilbao var en av regeringssidans viktigaste stödjepunkter i början av spanska inbördeskriget men intogs av Franco i juni 1937.

Stadens lokala fotbollsklubb är Athletic Bilbao. Klubben har blivit känd för att ha en trupp med spelare av baskiska ursprung.

Museibyggnaden, Guggenheimmuseet, invigdes 1997. Den ritades av Frank Gehry och uppmärksammats för sin djärva, originella arkitektur i dekonstruktivistiskstil. Idag är byggnaden i sig ett turistmål och anses ha medverkat till en ekonomisk uppgång i staden.

Arkitekten  Philip Johnson kallade byggnaden för "den mest framstående byggnaden i vår tid".

San Sebastian, Spanien

 

San Sebastián är numera ett av Baskiensfrämsta turistmål. Den gamla pittoreska delen av staden har smala gränder fulla med matställen och ett litet hamnkvarter, men där fiskebodarna förut låg finns idag fisk- och skaldjursrestauranger. Stadens nyare centrala delar och strandpromenader har en viktoriansk arkitektur; staden var runt förra sekelskiftet en stor turiststad för den spanska kungafamiljen och adelskapet.

En anledning till att San Sebastián är ett av Baskiens stora turistmål är de två stora sandstränderna som sträcker ut sig på varsin sida om stadens centrum. La Concha(snäckan) är den största av stränderna och räknas som en av världens finaste. Den utgör randen av Bahía de la Concha och i bukten ligger en liten ö, Isla de Santa Clara, dit det är lätt att ta sig en simtur från stranden. Den andra stranden, Zurriola, är den mer ungdomliga stranden; den är känd för sina stora vågor och goda surfingmöjligheter. Stadens ungdomskultur är mycket präglad av just surfing.

Stadens stora fotbollsklubb är Real Sociedad.

Det spanska inbördeskriget ledde till en massflykt från staden, efter kriget startades nya industrier och staden växte med arbetarkvarter sydost längs floden. Den växande industrin ledde till en betydande invandring från övriga delar av Spanien, stora bostadsområden byggdes runt staden. På 1970- och 1980-talet rådde stor social oro och politiska kontroverser. 

Sedan 1990-talet har staden satsat på turism som huvudsaklig verksamhet och mycket resurser har satsats på att renovera de gamla husen och modernisera staden. Ett monument över denna förnyelse är den nya kubformade Kursaal-byggnaden där filmfestivalen hålls och den förbättrade Zurriola-stranden gjord för bra surf. ^{Ett monument som är välbesökt är "vägen av luft" (paseo del aire) där vattnet slår mot väggen och trycker upp luft med kraft genom flera hål i marken.}

Under Belle époque blomstrade staden som en turistort för aristokratin, glansperioden fortsatte under och efter första världskriget. Många av de imponerande byggnaderna i centrum i så kallad rationalistisk stil byggdes under denna tid.

Den kejserliga villan i Kyoto

 

West Walls i Carlisle

 

Fann Zweig drömmen i Brasilien?

"I tusen och åter tusen år ligger det ofantliga brasilianska landet med sina mörkgröna, susande skogar, sina berg och floder och sitt rytmiskt brusande hav, okänt och namnlöst.
Och så en kväll den 22 april 1500, lysa plötsligt vita segel vid synranden, bredbukiga tunga karaveler med Portugals röda kors på sina dukar närma sig.
Det är en portugisk flotta under befäl av Pedro Alvarez Cabral".

Detta är ett stycke, poetiskt så det förslår, ur den österrikiska författaren Stefan Zweigs bok om Brasilien. På flykt undan nazismen sökte Zweig "den söta livskänslan". Drömmen fann han i Brasilien. Innan han åkte till Sydamerika träffade han på Salvador Dali på ett mellanstopp i New York. Denne Dali berättar i sina memoarer hur Zweig "gråtmilt svärmar över jättefjärilarna och lyckan i Brasilien".

I boken framställs det verkligen som han hittar "det söta". Verkligheten var en annan. Apatin och uppgivenheten tar över och Zweig tar tillsammans med hustrun sitt liv genom att ta gift, fyra dagar innan det stora karnevalen i Rio 1942.

Nedan följer utdrag ur Zweigs bok. En del av boken handlar om Brasiliens tillkomst och historia.
"Det förefaller att den portugisiska regeringen långt före den officiella upptäckten haft hemlig kunskap om Brasiliens existens och geografiska läge. Här gömmer sig ännu en stor hemlighet, för alltid förborgad, sedan dithörande dokument gått förlorade vid den stora jordbävningen i Lissabon 1756", skriver Zweig.

Den store upptäcktsresanden Amerigo Vespucci var imponerad av vad han såg när han satte fötterna på det framtida Brasiliens mark.
"Om någonstädes i världen ett jordiskt paradis existerar, så kan det inte ligga långt härifrån".
År 1506 ingås en överenskommelse som bekräftar Portugals hittills endast platoniska rätt över Brasilien.

Det är dock prosan som särskilt imponerar i Zweigs roman.
"Så kom infärden till Rio, ett av de mäktigaste intryck jag fått i mitt liv. Jag blev fascinerad och på samma gång förbryllad. Ty här trädde emot mig inte bara en rent underbar natur, en enastående kombination av hav och berg, stad och tropiskt landskap, utan även ett alldeles nytt slag av civilisation", skriver Zweig om känslan när han anlände till Brasilien.

Han blev snart väldigt ödmjuk.
"Med förvånande hastighet försvann mitt europeiska högmod, som jag alldeles onödigtvis tagit med mig på denna resa".

Många paralleller dras till det som håller på att hända i Europa, under andra världskriget och Hitlers härjningar.
"Allt livligare blev min önskan att, från en värld som förgör sig själv, för någon tid rädda mig över till en annan, helt upptagen av fredligt och skapande arbete".
"Det är icke härförare som äro Brasiliens stolthet och dess hjältar, utan statsmän sådana som Rio Branco, vilka genom klokhet och koncilians förstått att förhindra krig. Brasilien hyser ingen erövringslust, inga imperialistiska tendenser", framhåller Zweig.

Redan tidigt efter att Portugal annekterat landet efter 1500 kommer jesuiterna dit. De uttalade sig i skrifter om infödingarna.
"De äro i grunden godmodiga och fridsamma och föra krig med varandra endast för att taga fångar, vilka de sedan under stora festligheter äta upp. Men inte heller dessa kannibaliska sedvänjor ha sin grund i någon medfödd grymhet. Tvärtom giva dessa barbarer fångarna sina döttrar till hustrur och vårda och omhulda dem på alla sätt, innan de slakta dem. Ty dessa vildar stå ännu helt främmande för varje kulturell eller moralisk uppfattning, och att äta fångar är för dem ett lika glatt och oskyldigt nöje som att dricka, dansa eller ligga med kvinnor".

Jesuiterna försökte också med alla medel bekämpa slaveriet, skriver Zweig. 
"Slaveriet, från år 1500 och 1900, har utgjort Brasiliens krux. Mot denna "bekväma" uppfattning hos kolonisterna ingrep jesuiterna energiskt, ty landets förslavande och avfolkning går stick i stäv mot deras vittomfattande och välgenomtänkta framtidsplaner. De kunna inte tillåta att kolonisterna göra infödingarna till arbetsdjur, ty de ha ju satt till sin egentliga uppgift att vinna dessa vildar åt tron, åt landet, åt framtiden".

År 1578 till 1640 försvann Portugal som självständigt rike ur historien, efter förluster mot den spanska övermakten. Alla dess kolonier och därmed även Brasilien blir den spanska kronans egendom. I norra Brasilien (runt Recife) blir det en holländsk förvaltning. En nationell resning tvingar dock holländarna på reträtt 1654.
Det var alltså just ett främmande herraväldes hot (Hollands) som skapade och utvecklade den brasilianska nationalkänslan.

I början på 1800-talet avspärras Brasilien som om det vore "den portugisiska konungens privata trädgård".
"Med lidelsefull uppmärksamhet följer brasilianerna självständighetskampen i Nordamerika, vilket land med våld sliter sig löst från ett vida mildare och klokare förmynderskap och tilltvingar sig sin frihet. De forna skaparna av landets samhällsform, jesuiterna, som blivit allt mindre omtyckta,  måste lämna landet".
1788 bildas en grupp av unga studenter i staden Ouro Preto, den livaktigaste staden i Brasilien, ledare är Jose Alvares Maciel och Joaquim da Silva Xavier. De blir den första verkliga brasilianska frihetsrörelsens hjältar.
Upproret slås dock ner och medlemmar i gruppen deporteras till Afrika eller avrättas. Frihetsrörelsens gnista är dock ingalunda utstampad.

Napoleons världsomstörtande krig, påverkar kung Joao av Portugal att välja sida, Frankrike eller England. Joao väljer att uppge Portugal och tar med sig hovet till Brasilien. Brasilien behandlas inte längre som en koloni. Rio de Janeiro blir huvudstad och 1815 likställs Portugal och Brasilien. Brasilien blir besparat ett förhärjande frihetskrig.
Bildtext: Kung Joao lämnade Portugal tog sin tillflykt till Brasilien.

Joao, eller kung Johan VI av Portugal som vi känner honom, tvingas efter Napoleons fall tillbaka till Portugal. Han inser att personalunionen mellan länderna inte kan bestå. Hans son Pedro blir i oktober 1822 utropad till första kejsaren av Brasilien. Pedro ses dock som en främling och blir impopulär. Han utser sin som efterträdare, han är äkta brasilian.
Bildtext: Pedro, den första kejsaren av Brasilien, ses som en främling och blir impopulär.

Pedros son, Pedro II, var en sann humanist, mer som en biblioteksman än en militär ledare, och förutom ett mindre krig mot Paraguay, styrde han Brasilien med ett lugn som varade i över 50 år. Han hade ingen manlig arvinge, förutsättningen för att bevara en dynasti. En oblodig statskupp äger rum, kontinenten har inte längre en plats för konungar och kejsare, och sedan dess har Brasilien varit en federalistisk republik.
Bildtext: Pedro II var en sann humanist och styrde Brasilien på ett fredligt sätt i 50 år. Han hade dock ingen manlig arvinge och tvingades 1889 abdikera.

Stefan Zweig skriver mycket om de oerhörda naturtillgångarna som finns i Brasilien och vad som har gjort Brasilien rikt genom åren.
"Brasilien blir rikt genom socker, choklad och tobak, njutningsmedel för européer. Dessa tre grundpelare för Brasiliens ekonomiska liv pågår fram till slutet av 1700-talet. Sedan kom bomullen som främst försedde industrierna i England, som förädlade bomullen till tyg. Brasilien hade svårt att få igång en egen produktion.
Riktigt galet blir det när man hittar guld i norra Brasilien och även senare diamanter. Ouro Preto blev centrum gör guldruschen i Brasilien.

Det är intressant att läsa om Zweigs iakttagelser av det kulturella livet.
"Ty brasilianen är av naturen ytterst kulturellt intresserad. Av ett rörligt intellekt, snabb i uppfattningen och medfört meddelsam, har han som ättling av portugiserna sin naturliga glädje åt sköna språkliga former. Han älskar att läsa. Sällan ser man arbetaren eller spårvagnskonduktören någon ledig minut utan en tidning i handen. Sällan en ung student utan en bok.
Först under andra hälften av 1800-talet inträder Brasilien i världslitteraturens aula med två verkligt representativa personligheter. Dessa är Machado de Assis och Euclydes da Cunha. De Assis betyder för Brasilien vad Dickens betyder för England.

Stefan Zweig reser mycket i landet för att förstå landet och dess kultur.
"För att verkligt förstå en stad, ett konstverk, en människa, måste man känna deras förflutna, deras livshistoria, deras utveckling. Därför går min första väg i varje ny stad till de grundvalar på vilka den blivit uppbyggd, för att ur dess forntid söka förstå dessa nutid".
Han skriver om Rio de Janeiro och hur allt förr utgick från Avenida Rio Branco. "Den är, eller fastmera var, stadens stolthet", skriver Zweig.

Just Rio de Janeiro är en genuin kärlekshistoria för Zweig.
"Man kan verkligen bäst jämföra Rio med en konstnärligt målad solfjäder", skriver han lyriskt.
Han nämner Praia do Flamengo där förr de gamla förnäma residensen låg och "blickade mellan trädgårdar anspråkslöst från en första eller andra våning ned på stranden. Avenida Atlantica vid Copacabana blickar, låt vara över en hel ocean, bort mot Europa", skriver Zweig.

Jag avslutar med denna finstämda strof av Zweig:

"Ty den som förstår att rätt uppleva Brasilien, han har skådat skönhet nog för ett halvt liv".

Zweigs kärleksförklaring till Rio

Ur Stefan Zweigs bok, Brasilien - Framtidslandet kommer denna kärleksförklaring till Rio de Janeiro.

"Den som kommer från Rio tycker sedan i alla andra städer att färgerna sakna lyskraft, att människorna på gatan äro enformiga, livet för ordnat, för enhetligt. Allt verkar sedan så nyktert, så dämpat, efter detta rus av färger och former, efter denna stads gudomliga mångfald.

Man kan leva som man vill i Rio. Tanken att vara rik är här mer lockande än annorstädes, att få bo i ett av dessa parkomgivna drömhus på Tijucas kullar, och ändå är det på samma gång lättare att vara fattig här än i någon annan storstad.
Havet är fritt för alla att bada i, skönheten fri för varje öga att skåda, livets nödtorft är billig, människorna vänliga, och outtömlig är mångfalden av de små dagliga överraskningarna, som göra människan lycklig utan att hon vet varför. Något vekt och avspännande ligger här i luften och gör en mindre stridslysten, kanske också mindre energisk.

Alltid är man här den mottagande, när det gäller att skåda och njuta, och omedvetet kommer en i detta landskap en hemlighetsfull tröst till del, såsom alltid från det sköna och enastående på jorden.

Om natten med sina miljoner stjärnor och ljus, om dagen med sina klara och bjärta, heta och exploderande färger, i skymningen med sina lätta töcken och sitt molnspel, i sin doftande hetta och sina tropiska regn, alltid är denna stad förtrollande.
Ju mer man känner den, dess mer älskar man den, men ju mer man känner den, dess svårare är det också att beskriva den".

Jag tycker ändå att han lyckas rätt bra ändå.

Valencia - Staden som har allt

Inte oväntat har jag fått ett ressug till Valencia. Av en händelse råkade jag se en artikel i tidningen Allt om resor, utgåvan 4/2019, som jag citerar mycket ifrån när jag skriver dessa rader.
Valencia är med sina 800 000 invånare Spaniens tredje största stad. Utöver att staden är födelsestad för den världsberömda risrätten paella har Valencia verkligen allt.

Här finns historia och kultur i överflöd, restauranger med härliga pintxos och tapas och mysiga gamla gränder varvat med übermoderna skapelser i Ciutat de les Arts I les Ciences.
Valencia var en del av den berömda Sidenvägen mellan Asien och Europa. I det gotiska silkespalatset La Lonja de la Seda från 1500-talet fanns förr en börshandel för siden.

För det mer moderna Valencia står "stadens son" Santiago Calatrava. Denne arkitekt designade Ciutat de les Arts I les Ciences, som är ett två kilometer långt kultur- och vetenskapskomplex med operahus, planetarier, museer och intressanta utställningar inom teknik, natur, design och vetenskap.

Kärnan i den gamla delen är Plaza de la Reina och partygatan San Vicente Martir. På barerna och restaurangerna här kan man testa den lokala specialiteten Aqua de Valencia, en blandning av apelsin och cava. Vill man ha pintxos så är det bröd som gäller, toppat med godsaker som exempelvis sardiner, krabba, korvar, torkad skinka, ansjovis och mycket mer.
För den teknikintresserade finns museet Prince Felipe och för sol- och baddyrkaren stränderna Malvarrosa och Las Arenas. Det gigantiska akvariet Oceanografic är faktiskt störst i Europa.

En av de mer lustiga omständigheterna med Valencia är att det är relativt få turister som kommer till staden. Det gör att Valencia är en promenadvänlig stad, fjärran från myllret i Barcelona. Modern märkesshopping finns på gatan Calle Colon och vid torget Plaza del Ayuntamiento. Stråket Carrer Conde de Salvatierra erbjuder lite mer alternativa butiker.

Stadens restaurang- och bartätaste område finns i stadens äldsta kvarter, "Carmenkvarteren", Barrio del Carmen. Jag som Valencia CF-supporter bör också gå till den minst sagt spektakulära arenan Mestalla.
Nedan en bild från Calatravas moderna kultur- och vetenskapscenter.