Och så en kväll den 22 april 1500, lysa plötsligt vita segel vid synranden, bredbukiga tunga karaveler med Portugals röda kors på sina dukar närma sig.
Det är en portugisk flotta under befäl av Pedro Alvarez Cabral".
Detta är ett stycke, poetiskt så det förslår, ur den österrikiska författaren Stefan Zweigs bok om Brasilien. På flykt undan nazismen sökte Zweig "den söta livskänslan". Drömmen fann han i Brasilien. Innan han åkte till Sydamerika träffade han på Salvador Dali på ett mellanstopp i New York. Denne Dali berättar i sina memoarer hur Zweig "gråtmilt svärmar över jättefjärilarna och lyckan i Brasilien".
I boken framställs det verkligen som han hittar "det söta". Verkligheten var en annan. Apatin och uppgivenheten tar över och Zweig tar tillsammans med hustrun sitt liv genom att ta gift, fyra dagar innan det stora karnevalen i Rio 1942.
Nedan följer utdrag ur Zweigs bok. En del av boken handlar om Brasiliens tillkomst och historia.
"Det förefaller att den portugisiska regeringen långt före den officiella upptäckten haft hemlig kunskap om Brasiliens existens och geografiska läge. Här gömmer sig ännu en stor hemlighet, för alltid förborgad, sedan dithörande dokument gått förlorade vid den stora jordbävningen i Lissabon 1756", skriver Zweig.
Den store upptäcktsresanden Amerigo Vespucci var imponerad av vad han såg när han satte fötterna på det framtida Brasiliens mark.
"Om någonstädes i världen ett jordiskt paradis existerar, så kan det inte ligga långt härifrån".
År 1506 ingås en överenskommelse som bekräftar Portugals hittills endast platoniska rätt över Brasilien.
Det är dock prosan som särskilt imponerar i Zweigs roman.
"Så kom infärden till Rio, ett av de mäktigaste intryck jag fått i mitt liv. Jag blev fascinerad och på samma gång förbryllad. Ty här trädde emot mig inte bara en rent underbar natur, en enastående kombination av hav och berg, stad och tropiskt landskap, utan även ett alldeles nytt slag av civilisation", skriver Zweig om känslan när han anlände till Brasilien.
Han blev snart väldigt ödmjuk.
"Med förvånande hastighet försvann mitt europeiska högmod, som jag alldeles onödigtvis tagit med mig på denna resa".
Många paralleller dras till det som håller på att hända i Europa, under andra världskriget och Hitlers härjningar.
"Allt livligare blev min önskan att, från en värld som förgör sig själv, för någon tid rädda mig över till en annan, helt upptagen av fredligt och skapande arbete".
"Det är icke härförare som äro Brasiliens stolthet och dess hjältar, utan statsmän sådana som Rio Branco, vilka genom klokhet och koncilians förstått att förhindra krig. Brasilien hyser ingen erövringslust, inga imperialistiska tendenser", framhåller Zweig.
Redan tidigt efter att Portugal annekterat landet efter 1500 kommer jesuiterna dit. De uttalade sig i skrifter om infödingarna.
"De äro i grunden godmodiga och fridsamma och föra krig med varandra endast för att taga fångar, vilka de sedan under stora festligheter äta upp. Men inte heller dessa kannibaliska sedvänjor ha sin grund i någon medfödd grymhet. Tvärtom giva dessa barbarer fångarna sina döttrar till hustrur och vårda och omhulda dem på alla sätt, innan de slakta dem. Ty dessa vildar stå ännu helt främmande för varje kulturell eller moralisk uppfattning, och att äta fångar är för dem ett lika glatt och oskyldigt nöje som att dricka, dansa eller ligga med kvinnor".
Jesuiterna försökte också med alla medel bekämpa slaveriet, skriver Zweig.
"Slaveriet, från år 1500 och 1900, har utgjort Brasiliens krux. Mot denna "bekväma" uppfattning hos kolonisterna ingrep jesuiterna energiskt, ty landets förslavande och avfolkning går stick i stäv mot deras vittomfattande och välgenomtänkta framtidsplaner. De kunna inte tillåta att kolonisterna göra infödingarna till arbetsdjur, ty de ha ju satt till sin egentliga uppgift att vinna dessa vildar åt tron, åt landet, åt framtiden".
År 1578 till 1640 försvann Portugal som självständigt rike ur historien, efter förluster mot den spanska övermakten. Alla dess kolonier och därmed även Brasilien blir den spanska kronans egendom. I norra Brasilien (runt Recife) blir det en holländsk förvaltning. En nationell resning tvingar dock holländarna på reträtt 1654.
Det var alltså just ett främmande herraväldes hot (Hollands) som skapade och utvecklade den brasilianska nationalkänslan.
I början på 1800-talet avspärras Brasilien som om det vore "den portugisiska konungens privata trädgård".
"Med lidelsefull uppmärksamhet följer brasilianerna självständighetskampen i Nordamerika, vilket land med våld sliter sig löst från ett vida mildare och klokare förmynderskap och tilltvingar sig sin frihet. De forna skaparna av landets samhällsform, jesuiterna, som blivit allt mindre omtyckta, måste lämna landet".
1788 bildas en grupp av unga studenter i staden Ouro Preto, den livaktigaste staden i Brasilien, ledare är Jose Alvares Maciel och Joaquim da Silva Xavier. De blir den första verkliga brasilianska frihetsrörelsens hjältar.
Upproret slås dock ner och medlemmar i gruppen deporteras till Afrika eller avrättas. Frihetsrörelsens gnista är dock ingalunda utstampad.
Napoleons världsomstörtande krig, påverkar kung Joao av Portugal att välja sida, Frankrike eller England. Joao väljer att uppge Portugal och tar med sig hovet till Brasilien. Brasilien behandlas inte längre som en koloni. Rio de Janeiro blir huvudstad och 1815 likställs Portugal och Brasilien. Brasilien blir besparat ett förhärjande frihetskrig.
Bildtext: Kung Joao lämnade Portugal tog sin tillflykt till Brasilien.
Joao, eller kung Johan VI av Portugal som vi känner honom, tvingas efter Napoleons fall tillbaka till Portugal. Han inser att personalunionen mellan länderna inte kan bestå. Hans son Pedro blir i oktober 1822 utropad till första kejsaren av Brasilien. Pedro ses dock som en främling och blir impopulär. Han utser sin som efterträdare, han är äkta brasilian.
Bildtext: Pedro, den första kejsaren av Brasilien, ses som en främling och blir impopulär.
Bildtext: Pedro II var en sann humanist och styrde Brasilien på ett fredligt sätt i 50 år. Han hade dock ingen manlig arvinge och tvingades 1889 abdikera.
Stefan Zweig skriver mycket om de oerhörda naturtillgångarna som finns i Brasilien och vad som har gjort Brasilien rikt genom åren.
"Brasilien blir rikt genom socker, choklad och tobak, njutningsmedel för européer. Dessa tre grundpelare för Brasiliens ekonomiska liv pågår fram till slutet av 1700-talet. Sedan kom bomullen som främst försedde industrierna i England, som förädlade bomullen till tyg. Brasilien hade svårt att få igång en egen produktion.
Riktigt galet blir det när man hittar guld i norra Brasilien och även senare diamanter. Ouro Preto blev centrum gör guldruschen i Brasilien.
Det är intressant att läsa om Zweigs iakttagelser av det kulturella livet.
"Ty brasilianen är av naturen ytterst kulturellt intresserad. Av ett rörligt intellekt, snabb i uppfattningen och medfört meddelsam, har han som ättling av portugiserna sin naturliga glädje åt sköna språkliga former. Han älskar att läsa. Sällan ser man arbetaren eller spårvagnskonduktören någon ledig minut utan en tidning i handen. Sällan en ung student utan en bok.
Först under andra hälften av 1800-talet inträder Brasilien i världslitteraturens aula med två verkligt representativa personligheter. Dessa är Machado de Assis och Euclydes da Cunha. De Assis betyder för Brasilien vad Dickens betyder för England.
Stefan Zweig reser mycket i landet för att förstå landet och dess kultur.
"För att verkligt förstå en stad, ett konstverk, en människa, måste man känna deras förflutna, deras livshistoria, deras utveckling. Därför går min första väg i varje ny stad till de grundvalar på vilka den blivit uppbyggd, för att ur dess forntid söka förstå dessa nutid".
Han skriver om Rio de Janeiro och hur allt förr utgick från Avenida Rio Branco. "Den är, eller fastmera var, stadens stolthet", skriver Zweig.
Just Rio de Janeiro är en genuin kärlekshistoria för Zweig.
"Man kan verkligen bäst jämföra Rio med en konstnärligt målad solfjäder", skriver han lyriskt.
Han nämner Praia do Flamengo där förr de gamla förnäma residensen låg och "blickade mellan trädgårdar anspråkslöst från en första eller andra våning ned på stranden. Avenida Atlantica vid Copacabana blickar, låt vara över en hel ocean, bort mot Europa", skriver Zweig.
Jag avslutar med denna finstämda strof av Zweig:
"Ty den som förstår att rätt uppleva Brasilien, han har skådat skönhet nog för ett halvt liv".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar