Uppgift: Att hjälpa mödrar med deras barn.
Straff: Om hon inte hyllades bringade hon äktenskapet och familjen olycka.
Generellt: Olyckliga kvinnor kunde alltid be till den goda, milda Isis. Gudinnan var en symbol för fred, livskraft och fruktbarhet – både ute och hemma. Hon hade makten att forma liv.
Uppgifter: Beskydd och rättvisa.
Straff: Om faraon inte hyllade Horus skulle Egypten råka i krig och kaos.
Generellt: Falkguden var faraons personliga gud och bar därför rikets dubbelkrona. Han bekämpade ondska och skyddade samhällets utsatta.
Osiris ses ofta med en så kallad atef-krona på huvudet och skägg, som är böjt nedtill.
Underjordens och återuppståndelsens gud
Uppgift: Att styra ritualerna när den dödas själ tog sig till den andra sidan.
Straff: Kunde förneka den avlidne ett evigt liv om denna person inte uppfört sig väl i livet.
Generellt: Osiris bar liksvepning, men han hade också en slaga och en herdestav som symboliserade fruktbarhet och återuppståndelse.
Myten om Osiris är den viktigaste av alla i den egyptiska gudavärlden. Osiris är barn till jordguden Geb och det är också hans hustru, systern Isis.
När Osiris har efterträtt sin far på tronen, drabbas Osiris bror Seth av avund. Han lockar in Osiris i en mumiekista, lägger på locket och häller flytande bly över kistan.
Senare lyckas Isis hitta och ta hem kistan. Tillsammans med sin syster Neftys (som är gift med brodern Seth) lyckas hon väcka Osiris så pass mycket att han kan göra sin fru gravid, och hon föder sonen Horus.
Seth finner senare kistan med Osiris och sliter hans kropp i 14 (i en del versioner 42) bitar. Delarna sprids ut över hela Egypten.
Anubis är den viktigaste dödsguden, dödsrikets väktare och mumifieringens gud.
Anubis avbildas som schakal, eller som människa med schakalhuvud. Anubis är barn till Osiris och hans svägerska Neftys.
Själarnas och de dödas gud.
Uppgifter: Ansvarde för lyckade balsameringar och evigt liv.
Straff: Kunde förstöra balsameringen så att själen inte kom till den andra världen.
Generellt: Dödsguden fick sitt schakalhuvud eftersom egyptierna ofta såg detta djur smyga vid gravplatser.
Har ofta falkhuvud, omgiven av en kobra.
Solgud och gudom för världens skapelse.
Uppgifter: Att hålla världen i balans och få solen att skina.
Straff: Kunde bränna markerna med sin stora brinnande solskiva.
Generellt: Ra var Egyptens viktigaste gud. Utöver att vara inkarnationen av solen härskade han över de andra gudarna och höll kosmos i balans. Farao var Ras son på jorden.
Chassidism eller chasidism är en judisk "väckelserörelse" som uppstod i början av 1700-talet i södra Polen. Grundare och ledare var den karismatiske Israel ben Eliezer (även känd som Baal Shem-tov eller Besht) (1700–1760). Han föddes i Okup i den då sydpolska provinsen Podolien, nuvarande Ukraina, och dog i Medjibush. Namnet Baal Shem betyder Mästare av namnet på hebreiska, med tillägget Tov åsyftas det goda. Namnet antyder kunskap i praktisk kabbala, utöver mer traditionell läkekonst.
Chassidismen är en ortodox gren av judendomen. Det har framförts att chassidismen skulle ha uppstått som en reaktion mot den traditionella judendomens formalisering, institutionalisering och etablissemanget av rabbiner. Modern forskning har visat, att det inte rådde något sådant motsatsförhållande under Baal Shem-tovs levnad. Motståndet mot chassidismen uppstod efter hans död. Chassidismens motståndare kallas mitnagdim, som just betyder "motståndare".
Chassidismens grundtanke är, att man i allt, även i de alldagliga tingen, kan få en intuitiv kunskap om Gud, men är i allt övrigt underställd ramar och regler för traditionell judisk religiositet. Termen chassid är hebreiska för from och har varit i bruk under mer än tvåtusen år av olika judiska grupper. Chassiderna förespråkar vid sidan av intellektet även känslan, extatisk hängivenhet parallellt med detaljerade texttolkningar av Torah, äkta intention (kavanah) framför korrekt form. Det vedertagna sättet att nå Gud var dåförtiden enbart genom de religiösa studierna, något som var få förunnat i 1700-talets Östeuropa där de flesta fick jobba hårt för att överleva. Chassidismen bröt mot detta synsätt genom att den välkomnade även de enklaste människorna. En lärd var inte nödvändigtvis en bättre jude än den fattige eller olärde. Det chassidismen tog fasta på var hur innerligt bönen bads och hur from böngivaren var. Det var även möjligt att närma sig Gud genom sång och dans, något som var ett brott mot då dominerande praxis i det judiska Östeuropa. Påståendet om att detta kan tolkas som ett mer "demokratiskt" synsätt på religionen, för att det skulle minska de troslärdes inflytande och makt då man kunde närma sig Gud på ett flertal sätt, har framförts och ifrågasatts. Påståendet om att kantorn "som traditionellt hade lett gudstjänsten togs bort så att vem som helst i församlingen kunde leda bönen var ett steg i denna riktning", är sakligt felaktigt då detta aldrig varit fallet.
Efter Baal Shem-tovs bortgång leddes chassidismen av olika sinsemellan fristående personer. Dessa levde ofta på var sin ort och påverkade och genomsyrade respektive krets på något olika sätt. Det anspråkslösa och asketiska liv som Baal Shem-tov hade levt stöddes av en del men det fanns även de som levde i ett materiellt överflöd. De rabbinska ledarna på varje ort benämndes efter orten, till exempel: Breslev-, Vishnitz-, Satmar- eller Gererchassidim, för att nämna bara några få.
Tankarna inom chassidismen tilltalade många och upp emot en tredjedel av Polens tre och en halv miljoner judar var fram till 1930-talet chassider. Den nazistiska Förintelsen decimerade kraftigt antalet chassider. Av drygt 100 dynastier återstod cirka 40 efter kriget. Dessa, och antalet anhängare, har dock snabbt vuxit i antal, bland annat tack vare höga födelsetal, hög motivation och social organisation. Idag finns cirka 165 000 chassider enbart i New York och cirka en kvarts miljon totalt i USA. I New York finner man det chassidiska inslaget främst i Williamsburg, Boro Park och Crown Heights, Brooklyn och i flera särskilda samhällen i Upstate New York. Större grupperingar finns även i Kanada, Storbritannien, Belgien och Israel.
19-åriga Esty kommer från ett chassidiskt samfund i New York och är fast i ett olyckligt arrangerat äktenskap. Hon bestämmer sig för att fly till Berlin
där hennes mor bor. I Berlin upptäcker hon friheten men också en helt
ny värld som utmanar allt hon någonsin känt till och trott på. Samtidigt
letar Estys make efter henne.
Var Judas Iskariot den ende av lärjungarna som förstod vem Jesus egentligen var?
År 1978 gjordes ett sensationellt fynd i Egypten. I en gammal grav upptäcktes en handskrift med en gnostisk text från 100-talet som tidigare bara varit känd till namnet: Judasevangeliet.
Manuskriptet kom snabbt på avvägar på antikvitetsbranschens svarta börs och blev först nyligen tillgängligt för forskningen. Inte förrän 2006 kunde den första internationella översättningen publiceras.
Denna fascinerande text presenteras här i en kommenterad svensk översättning tillsammans med en beskrivning av dess tillkomsttid och en analys av innehållet. Judasevangeliet, visar det sig, utgör en elegant och underfundig drift med den kyrka som senare skulle komma att betraktas som den officiella.
Författaren fördjupar sig också i frågan om vem den historiske Judas Iskariot var och hans roll i förhållande till Jesus. Kan det ha varit så att Jesus aktivt sökte kontakt med de religiösa myndigheterna i Jerusalem, och att Judas var den som skulle förmedla en sådan kontakt? Vilket var i så fall deras ärende, och varför gick initiativet snett?
Judasevangeliet är ett gnostisktevangelium. Det är bevarat i ett koptisktpapyrusmanuskript från 200-talet eller 300-talet som påträffades 1978 i en grotta vid Nilennära Minya i Egypten. Evangeliets existens var dock redan känd 180 e.Kr. då det fördömdes av biskop Irenaeus som kätterskt.
Judasevangeliet utger sig inte för att representera den tidiga kristna kyrkans tro. Tvärtom vill Judasevangeliet framhålla att lärjungarna inte förstått Jesus, vilket däremot Judas Iskariot gjort. Enligt Judasevangeliet är det Judas som fått höra det verkliga budskapet, vilket följande utdrag exemplifierar: ”Men eftersom Jesus visste att Judas också tänkte på andra upphöjda saker sade han till honom: ’Avskilj dig från dem! Jag ska tala med dig om | kungarikets mysterier, inte för att du ska gå till dem [eller: dit] utan för att du ska sörja mycket. För någon annan kommer att ta din | plats så att de tolv [lärjungarna] åter ska fullkomnas i sin gud.’"
Enligt Judasevangeliet är Jesus i själva verket en gnostisk förkunnare.
Judasevangeliet har sitt ursprung i en gnostisksekt i Egypten, men redan den tidiga kristnakyrkan ansåg att gnosticismen var heretisk. Det utgörs av 13 papyrusark, troligen en översättning av en äldre grekisk text. Enligt National Geographic Society i Washington, D.C., som publicerade en komplett översättning till engelska samt bilder på de flagnande arken 6 april 2006, återger texten samtal mellan Judas och Jesus och redogör för Jesu sista dagar. Enligt denna översättning kan dokumentet tolkas som att Jesus bad Judas Iskariot att förråda honom. Istället för den bibliska versionen beskriver denna text hur Judas försvinner i ett skinande moln där han kunde höra en gudomlig röst.n
”Jag har vaknat”, förklarade han. Detta svar blev hans namn. Buddha är en titel som betyder ”en upplyst”, ”en som vaknat upp” från okunnigheten.
De flesta forskare i Europa, USA och Indien tror att Buddha levde från omkring 563 till 483 före Kristus. Andra, i synnerhet i Japan, hävdar att han levde hundra år senare.
Födelseplatsen låg med största sannolikhet i dagens Nepal, i närheten av den indiska gränsen.
Det offentliga och religiösa livet dominerades helt av präster, så kallade brahminer, som utgjorde en överklass.
Brahminerna talade och skrev på sanskrit, ett språk som var förbjudet för de lägre kasterna. På så vis skapades stora klyftor i samhället. Många alternativa tankeinriktningar växte fram. En av dem, buddhismen, blev en världsreligion.
Siddhartha Gautamas far var antingen en kung eller en stamhövding. Fadern ville att Siddharta skulle bli en stor kung, och ingen möda sparades för att denna förhoppning skulle slå in. Om sonen valde att bli en kung skulle han ena Indien och kanske bli den störste erövrare som någonsin levt. Om han i stället valde att bli en buddha skulle han bli en världsfrälsare.
En dag fick Siddharta syn på en svag gammal man, tandlös, gråhårig, krokig och böjd. Han påverkades starkt och insåg åldrandets bistra verklighet.Hans far blev ursinnig, och vaktstyrkan utökades.
Trots detta mötte Siddharta under en andra ridtur en sjuk person vid vägkanten, vilket också berörde honom. Under en tredje ridtur fick han syn på ett lik.
Siddharta sa: ”Är detta slutmålet för alla varelser? Ändå kastar hela världen all rädsla åt sidan, alldeles förblindad. Vänd genast min vagn! Detta är inte rätt tid och plats för en nöjesresa!”
Under en fjärde utflykt mötte Siddharta en märklig man: en munk med rakat huvud, klädd i ockrafärgad mantel med en skål i handen.
Då bestämde Siddharta sig för att dra sig tillbaka från världen.
Buddha ansåg att tillvaron är fylld med lidande. För att slippa ifrån den smärtan måste människan först inse att livet är en oändlig upprepning av födelse och död, där våra tankar i ett liv präglar nästa.
Endast genom att inse att livet är ett kretslopp skapat av orsak och verkan kan vi bryta det.
Människor är uppfyllda av begär efter saker, känslor och upplevelser, hävdade Buddha. Alla vill ha sådant de inte kan få, och mer av vad de redan har – till exempel vill den fattige bli rik, medan den rike vill ha mer pengar.
Människor blir aldrig nöjda utan klamrar sig fast vid livshjulet med dess eviga upprepning. Det konstanta begäret gör att lidandet fortsätter. För att befria sig från lidandet måste människor erkänna fasthållandet och sluta att intressera sig för illusionen. Endast på det sättet kan människan stoppa det eviga strävandet efter saker, erkännande och materiella tillgångar.
Siddharta sökte nu ett enkelt, asketiskt liv för att på så sätt finna
andlig förståelse och en väg till befrielse från människans villkor. Han lärde sig yoga och filosofi. Men han var kritisk. Sökandet gav honom inte vad han längtade efter.
Hans nästa steg blev att ansluta sig till en grupp asketer, människor som sökte andlig upplysning genom att avstå från all njutning.
Det berättas att de i samband med att de fastade åt så lite som sex riskorn per dag.
Till slut var Siddharta så kraftlös att han höll på att domna bort. Hade det inte varit för personerna runt honom, som tvingade i honom lite varm risvälling, hade han dött.
Denna erfarenhet lärde honom det meningslösa med asketism.
Han fick en första punkt i sin lära: medelvägen mellan njutning och asketisk extremism – ett ransonerat liv där kroppen får vad den behöver för att fungera optimalt, men inte mer.
Han slutade med asketism och späkning och ägnade sig i stället åt mystisk koncentration och yoga.
En kväll nära Gaya i nordöstra Indien satte han sig under ett fikonträd. Platsen gavs senare namnet ”orörlighetens plats” eftersom han satt fullkomligt stilla.
Siddharta kände hur genombrottet närmade sig och upplysningen kom. En stark lyckokänsla höll honom kvar på platsen i sju dagar.
Den helige Antonius, även känd som Antonios Eremiten, Antonios Abboten, Antonios den store, född 251 i Herakleopolis, död 356 i Kolzim, var en egyptisk eremit, ökenfader och abbot. Han vördas som helgoninom bland annat Romersk-katolska kyrkanoch räknas till de fjorton nödhjälparna. Hans minnesdag firas den 17 januari. Antonius levnadsbeskrivning, vita, är berömd. Anledningen till att så mycket är känt om Antonius liv är att kyrkofadern Athanasiusskrev boken S:t Antonius liv omkring 360, på grekiska. I och med denna bok spreds även Antonius asketiska förebild i munkvärlden.
Antonius föddes i Övre Egypten i en välbärgad familj. Hans föräldrar dog när han var omkring 18 eller 20 år gammal och lämnade honom med en stor förmögenhet, hus och åkrar och ansvaret över sin minderåriga syster. Antonius följde sin ingivelse efter att lyssnat till prästs predikan om Jesusordet om att sälja allt man har och ge det till de fattiga för att få igen det i himlen. Han placerade sin syster i ett nunnekollektiv och sålde allt han hade och gav sina pengar till fattiga. Han skall ha varit likgiltig till utsvävningar och rikedomar. Ett tag levde han nära sitt eget hus och sökte de lärdas sällskap. Han sov på en matta men oftast på den bara marken. Han åt en gång om dagen, endast bröd, salt och vatten. Ofta åt han inte på flera dagar och vakade på nätterna utan att sova. Sedan gick han ut i öknen för att leva ett liv som eremit. Han levde ensam i en hemsökt fästningsruin under tjugo år.
Efter tjugo år kom hans vänner och bröt med våld sönder barikaden av plankor som han själv byggt som skydd mot omvärlden och besökare. Till slut valde han att tillåta folk att vara hos honom, men i egna grottor. På lördagsnätterna träffades de för att be tillsammans. För att lättare kunna motstå frestelser skulle de utföra ett hantverk. Detta blev världens första klostergemenskap. Detta skedde år 305. Klostret fick namnet S:t Antonius och finns kvar än idag. Antonius blev, enligt sina samtidas vittnesbörd, mycket gammal, mer än hundra år.
Antonius bodde som eremit och plågades ständigt av frestelser såsom god mat och vackra kvinnor, men han kunde stå emot dem. Det enda viktiga för honom var att kunna be och på så sätt komma närmare Gud. Det berättas att en rasande svärm av onda andar och monster gick till attack mot honom och sårade honom svårt med tänder, horn och klövar. Några män hittade honom död och de bar bort honom och inledde hans begravningmed böner och sånger. Då väcktes Antonius till liv igen. Därefter visade sig Jesus i form av ett ljussken som fyllde luften, och i samma ögonblick blev Antonius helad från alla sår. När Antonius var nittio år besökte han Paulus av Thebe (Paulus Eremiten) som var en eremitsom bodde ensam omkring nittio år i en grotta nära den egyptiska staden Thebe.
Petrus var en galileisk fiskare tilldelad en ledarroll av Jesus. Han var med Jesus under händelser bevittnade bara av få apostlar, såsom Kristi förklaring. Petrus fick tidigt en framträdande ställning som lidelsefull predikant i Jerusalem och gjorde flera missionsresor och var i detta stycke framgångsrik, framförallt i Mindre Asien och Antiokia.
Tidiga kristna författare gav fler detaljer om hans liv och hävdade hans överlägsenhet. Traditionen beskriver Petrus som den förste biskopen av Antiokia och den förste biskopen av Rom, författaren av två kanoniska brev, efter Roms brand, martyr under Kejsar Nero, korsfäst upp-och-ner[4] och begravd i Rom. Hans avhandlingar anses traditionellt vara källan till Markus evangelium.
Johannes epilog fokuserar i hög grad på Petrus; han är den förste mannen som går in i den tomma graven, Före honom såg Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor, Salome och "lärjungen som Jesus älskade" den tomma graven.
Petrus attribut är korset, tuppen och nycklarna; de sistnämnda syftar på Jesu löfte till Petrus: ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen”
Peterskyrkan är uppkallad efter aposteln Petrus, som led martyrdöden omkring år 64 e.Kr. och som antas ha blivit begravd på denna plats. Confessio, det nedsänkta utrymmet framför högaltaret, skapades av Carlo Maderno för att behålla direkt kontakt med Petrus grav. I kupolen står ett citat ur Matteusevangeliet
16:18–19 på latin: TV ES PETRVS ET SVPER HANC PETRAM AEDIFICABO
ECCLESIAM MEAM. TIBI DABO CLAVES REGNI CAELORVM, "Du är Petrus och på
denna klippa skall jag bygga min kyrka. Jag skall ge dig himmelrikets nycklar."[1] Peterskyrkan är en av Roms fyra patriarkalbasilikor.
