”Tänker på dig” Liv Strömquist

Inte helt klok på de tre systrarna

Dramer är dramer och inte alltid helt lätta att förstå. Har nu läst ut Anton Tjechovs Tre Systrar och jag måste säga att jag inte blev helt klok på den.
Den handlar som titeln antyder om de tre systrarna Olga, Irina och Masja. Masja är den enda av systrarna som är gift. Denna dag har Irina namnsdag och man förbereder en stor fest.
Ett antal gäster anländer, de flesta av dem militärer. Systrarna uppvaktas flitigt och Masja funderar över sitt äktenskap med Kulygin och blir intresserad av en annan gift man.
På natten bryter en eldssvåda ut och systrarnas hem får fungera som ett härbärge för de drabbade. Under natten hinner systrarna också med ett gräl med sin bror Andrej som inte lyckats nå särskilt långt i sitt liv karriärmässigt men ändå hunnit stadga sig med Natasja.
Systern Irina har under natten fattat beslutet att flytta till Moskva.
En pjäs om drömmar och misslyckanden.

Bara en liten tid, och vi försvinner för alltid, man glömmer oss, våra ansikten och våra röster, glömmer hur många vi var. Men våra lidanden ska förvandlas till glädje för dem som kommer efter oss, lycka och frid ska randas på jorden, och med ett gott ord och en välsignelse ska man minnas dem som lever nu. Å, kära systrar, vårt liv är inte slut ännu. Så låt oss då leva! 
Systern Olgas ord i slutscenen.

En oförglömlig kväll på Globe

Gav ”slowreading” ett ansikte när jag i somras, mycket långsamt, tog mig igenom En midsommarnattsdröm av William Shakespeare. När vi på jobbet skulle välja kvällsaktivitet under vår vistelse i London föll valet på denna pjäs.

Från St Pauls Cathedral gick vi via Millennium Bridge över söder om Themsen. Trots att det var i början av september dröjde sig sommarvärmen kvar. Efter ett hetsigt intag av en macka gick vi så in i uppbyggda Globe Theatre. Shakespeares ursprungliga teater låg inte precis här, men väl ett stenkast ifrån.

När jag läste pjäsen, som jag tyckte var riktigt bra, förväntade jag mig ett riktigt gammaldags kammarspel. Så blev det inte. 

Vi bjöds på en riktig färgdetonation. Det mesta av framförandet var i originaltext, men det fanns också gott om moderna och roliga inspel.

Såhär, som Ebba Busch Thor eller Jan Björklund skulle ha inlett med, jag kommer troligtvis aldrig gå på en Shakespeareföreställning på Globe igen, men jag är förbaskat glad att ha gjort det.