"För det första för att den alls kom till världen, och fortfarande finns kvar. Den utgjorde en start och gav mig självförtroende", skriver han i förordet.
Julian Barnes var dock inte opublicerad när han gav ut romanen. Han hade skrivit en litterär guide över Oxford. Han har även varit verksam som journalist.
Metroland ger jag inte så mycket för. För det första är den oerhört pretentiöst. Den handlar om två föraktfulla och cyniska ungdomar, huvudpersonen Christopher och hans vän Toni, som driver med det mesta som kommer i deras väg. Inget fel med det men vilka killar i 15-årsåldern är egentligen intresserad av konstnärer som Crivelli och Arnolfini och hänger på National Gallery dagarna i ända?
Det enda som gör livet värt att leva för Chris och Toni är konsten. När Chris kommer upp i 20-årsåldern beslutar han sig därför för att flytta till konstens förlovade land, Paris. Här hänger han på Nationalbiblioteket och på diverse caféer. Han är fortfarande föraktfull, men fruktansvärt osäker och gör ändå på ett motsägande vis allt för att passa in. Javisst ja, det är en sak till som Chris är intresserad av, och det är att få ligga. Det får han för första gången i Paris när han träffar Annick som även hon är väldigt djupsinnig.
Sista kapitlet får vi följa Chris då han blivit det han fruktat, nämligen småborgerlig. Han har träffat en ny kvinna och tillsammans har de ett barn. Toni däremot kämpar fortfarande med att vara beständig. Han glider allt mer mot vänsterkanten och detta skapar splittringar mellan de två vännerna.
Det som räddar den här boken är Barnes fantastiska språk, men det är knappt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar