Jackson var allt som Trump inte blev

 

Andrew Jacksons tjusarlock rörde sig av och an över pannan när han högljutt kritiserade sina politiska motståndare.

Han var grov och talade helt utan omsvep, till skillnad från dåtidens amerikanska makthavare som gärna lindade in sin kritik.

Korrupta politiker, bankmän och rika män var ”Babylons sköka” som Jackson lovade att han skulle ”rensa bort” när han kom till Washington.

Om någon stod i hans väg lät han förstå att de skulle få ångra det.

Precis som Donald Trump sågs Andrew Jackson som en uppkomling utan någon relevant politisk erfarenhet.

Hans motståndare underströk att Jackson ”knappast hade förmågan att ta sig an landets främsta ämbete och leda en regering byggd på lag och rätt”.

Men Andrew Jackson drog till sig mängder av anhängare hos så kallat vanligt folk. Han slog mynt av deras skepsis mot USA:s elit i sin presidentkampanj.

Många ansåg att det var helt nödvändigt att ta itu med allianserna och nepotismen bland USA:s rikaste män.

 Som ung tjänade Jackson en förmögenhet på att spekulera i mark och egen­domar. I början av 1800-talet var jordlotter i den nyfödda nationen billiga.

Tillsammans med en kompanjon köpte Jackson mark i Sydstaterna och sålde vidare med stor förtjänst.

Om ägarna tillhörde ursprungsbefolkningen räddes inte den blivande presidenten att hota och trakassera dem tills de sålde oerhört billigt.

Genom affärerna blev Andrew Jackson rik men det var genom krig han blev känd. 

Som general stred han mot England år 1812 och uppnådde hjältestatus när han besegrade britterna utanför New Orleans och drev ut dem ur staten Louisiana.

Bedriften ledde till att Jackson blev världsberömd och lade grunden för en politisk karriär.

Han skröt till och med i en bok utgiven strax efter kriget med att han hade avrättat sina soldater när de inte lydde order.

”Det finns ingen anledning att tro att världen kan styras utan blodsutgjutelse. Det civila svärdet måste och ska vara rött och blodigt”, förklarade han senare sin filosofi.

Det var inte många i Washington som såg Andrew Jackson som en seriös kandidat med chans till vinst när han år 1828 ställde upp i presidentval i USA.

Skandalerna omringade presidentkandidaten: Jackson hade gift sig med en kvinna som lagligt sett fortfarande var gift, hans förkärlek till dueller avslöjade hans lynniga temperament och han var till och med stolt över att ha avrättat sina egna soldater under kriget.

Karikatyrtecknarna kastade sig entusiastiskt över Jackson och avbildade honom som en pisk- och pistolsvingande bondläpp med vilda, blodsprängda ögon.

Men Jackson och hans framtoning låg helt rätt i tiden. Dittills hade bara vita män med egendom haft rösträtt men år 1828 förändrades detta och även vita män utan förmögenhet blev röstberättigade.

De många nya väljarna drogs till den folklige Jackson som bildade ett nytt, öppet parti som fick namnet Demokraterna.

Väljarna uppskattade Jacksons direkta sätt att uppföra sig – som när han ­kallade en av sina tre motståndare i president­valet för ”Västvärldens Judas som kommer möta samma öde (som Bibelns Judas, red.)”. 

Även om ingen trodde att Jackson skulle vinna segrade han stort och blev den 4 mars 1829 USA:s sjunde president.

För att bättra på sin folkliga image bjöd han in alla som hade lust att följa honom till Vita huset för att fira triumfen med glass och bål. 

Han gav sig också på bankerna som han kallade ”ett månghövdat odjur” och en institution som ”gjorde de rika rikare och de mäktiga starkare”.

Andrew Jackson vände också uppochner på maktfördelningen i Washington. 

Efter två år på presidentposten avsatte Jackson också alla sina ministrar eftersom han inte längre litade på en enda av dem.

Istället satte han ihop en regering bestående av sju nära vänner som han bad om råd. Politiska motståndare ­kallade honom ”kung Andrew” och fruktade att landet var på väg att bli en riktig diktatur.

Under Andrew Jackson betalade USA av hela sin statsskuld och landet var för första och sista gången skuldfritt.  

Han visade att fördomarna om honom som en grovhuggen lantis var osanna men han avslutade sin politiska karriär med orden ”Jag ångrar bara två saker: att jag inte sköt Henry Clay och att jag inte hängde John C. Calhoun” – de två män som var hans värsta motståndare.

- Text Else Christensen i Världens Historia