Periodiska epidemier drabbade antikens Rom precis som andra metropoler i andra tider. Samtida författare antyder att farsoter drog in några gånger varje sekel, och de beskrev både pestliknande sjukdomar, smittkoppor och febersymptom som tyder på malaria. För perioden 738–22 före Kristus finns ett trettiotal epidemier belagda, och för kejsartiden något färre. Pesten som slog till på hösten år 65 efter Kristus tycks ha varit en av de värre, då 30 000 romare tros ha avlidit. Under epidemin år 189 efter Kristus dog uppemot 2000 romare dagligen jämte många djur (Dio Cassius 72.14.4). Kejsar Commodus och andra som hade möjlighet begav sig ut på landet och klarade sig undan. Under åren 252–267 drabbades Rom av en långt utdragen pest med höga dödlighetstal: periodvis dog så många som 5000 människor om dagen. Epidemihistorikern Alfonso Corradi beskriver den uppgivenhet som spred sig, då människor »gick till kyrkogårdarna för att där invänta döden« av rädsla för att bli liggande obegravda någonstans (Corradi I:44).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar