Ville dra nytta av att han var vanskapt

 Innan Joseph Merrick blev Elefantmannen bodde han på ett fattighus i sin födelsestad Leicester. Dålig mat och hårt arbete från morgon till kväll var en del av vardagen. 

Merrick försökte anpassa sig men folk var rädda för honom och ingen förstod vad han sade med sin deformerade mun. Livet på fattighuset var outhärdligt och Merrick bestämde sig till slut för att dra nytta av att han var vanskapt.

I augusti 1884 kom Merrick i kontakt med en kringresande ”cirkus” som visade upp missbildade varelser – en av de så kallade freakshowerna som var vanliga i Europa på den här tiden. Här visades alla former av abnormaliteter upp. 

Elefantmannen blev genast en succé. Showen var barnförbjuden och ibland hände det att kvinnor svimmade när ridån drogs åt sidan.  

I nästan två år reste Joseph Merrick runt som Elefantmannen. Trots att han var inlåst större delen av tiden för att inte skrämma livet av folk – eller spoliera­ förväntningarna på föreställningen – var det goda år. Med fast arbete och lön kunde han i alla fall lägga undan en slant.

För Merrick var det en katastrof när man i det moderna England ville förbjuda de populära freakshowerna. De var medel­tida och ovärdiga. Motståndet ledde till ett förbud år 1886, och Joseph Merrick förlorade sin möjlighet till försörjning.

Förbudet var bara början på utförsbacken. Elefantmannen reste till Belgien där han ville fortsätta med sina föreställningar.

Men även på kontinenten började politikerna ta avstånd från att visa upp vanskapta. Polisen förbjöd och stängde ner den kringresande showen upprepade gånger. 

Ensam i ett land där hans utseende skrämde slag på folk, nådde Joseph Merrick botten. Ingen talade engelska. 

Den öster­rikiske direktören som hade stulit hans pengar återvände, såg Merricks elände och köpte en biljett till London.

Sedan började en skräckfylld färd. På tåget hånades och förföljdes den underlige mannen och på båten som skulle­ segla över kanalen vägrade kaptenen att släppa ombord honom av hänsyn till de andra passagerarna.

Till slut, i juni 1886, lyckades Merrick komma ombord på ett skepp som kunde föra honom mot hans mål: London.

Pekande fingrar, skräckslagna blickar och förfärade utrop följde Merrick när han försökte ta sig fram genom den täta folkmassan på Liverpool Station. Vart han än gick blev människomassan allt mer ogenomtränglig.

Folk flockades för att få en skymt av den märkliga gestalt som väckte både rädsla och fascination. Nyfikenhet och förfäran piskade upp stämningen och mannen i centrum för det hela började gripas av panik.

Först när polisen anlände till Liverpool Station kunde Merrick komma undan. Polismännen lyckades dra in honom i en tom väntsal och dörrarna slog igen mitt framför näsan på folk som pressade på utifrån för att kunna se bättre.

Här sjönk Joseph Merrick ihop. Han var utmattad, skräckslagen och han luktade illa efter den långa resan.

Polismännen kunde inte förstå ett ord av vad han sade. Först när Merrick drog fram en tillknycklad lapp ur rocken visste de vad de skulle göra av honom.

Lappen var det visit­kort som han hade fått av läkaren Frederick Treves två år tidigare. När Merrick släpptes av vid London Hospital tog läkaren för andra gången emot den besynnerlige patienten.

Tiden på sjukhuset blev vändpunkten i Joseph Merricks liv. Han blev frisk från sin lunginflammation och han blev uppassad och omskött.

Treves förstod att den elefantliknande mannen inte skulle kunna leva utanför sjukhuset och han ville att Merrick skulle stanna kvar. Men det skulle bara gå om någon betalade för Merricks uppehälle.

Dåtidens välbeställda män och kvinnor ägnade sig gärna åt välgörenhet. När historien om Elefantmannen spred sig bland den engelska societeten började pengarna strömma in till sjukhuset.

Först skrev läkare i medicinska tidskrifter om den märkliga sjukdom som patienten på London Hospital led av. Dagspressen fick höra talas om Joseph Merricks historia och öde, och tidningar över hela landet började skriva om Merrick. 

Prinsen och prinsessan av Wales, de som senare skulle bli kung Edvard VII och drottning Alexandra av Storbritannien, skulle medverka vid invig­ningen av en ny sjukhusbyggnad vid London Hospital.

De kungliga visades runt på sjukhuset och kom fram till Merricks lägenhet. Treves följde med och var­skodde paret att de kunde bli förskräckta. Men de ­visade inte alls att det var obehagligt.

Det kungliga paret talade inte med Joseph Merrick men deras vänlighet mot mannen, som tidigare hade förödmjukats så ofta, överväldigade alla i rummet.

Inte minst Merrick som brast ut i glädje­tårar när prinsessan efter besöket sände honom ett kort. Till jul fick han ta emot ytterligare tre kort från den kungliga famil­jen.

 Den 11 april 1890 hittades Joseph Merrick död i sin säng, bara 27 år gammal. Han var inte sjuk och hans plötsliga död kom som en chock för alla.

Efter en tid konstaterade Treves döds­orsaken: Merrick sov oftast sittande på grund av att hans deformerade huvud var så tungt.

Men denna kväll hade han lagt ner huvudet på en kudde – och brutit nacken av den plötsliga över­belastningen. Mannen med den vanställda kroppen hade velat sova som en vanlig människa.