DEN FÖRSTA RIKTIGT märkbara vändningen skedde under Marcus Aurelius regering (161–180) och de kommande århundraden, som också står i fokus för Harpers studie, bevittnade en av de mest dramatiska perioderna av klimatförändring under hela holocen. År 165 utbröt den antoninska pesten, enligt Harper mest troligen orsakad av smittkoppor, och som enligt hans beräkningar krävde uppemot sju miljoner liv, motsvarande runt 20 procent av befolkningen. Med sina globala förgreningar och effektiva kommunikationsnät hade Rom skapat en ekologisk grund för historiens första kända pandemi. Slumpmässiga ögonvittnesskildringar berättar om dess framfart genom imperiet, från Aquileia, till Nildeltat, Gallien och Germanien. I Athen sänktes kraven för att väljas in i rådet på Areopagen, eftersom man inte lyckades fylla det på annat sätt medan en inskrift från Ostia vittnar om hur en grupp österländska köpmän blivit kraftigt reducerad och därmed hade svårt att betala sin tullavgift. Jordbrukets rytmer kom ur balans och en finansiell kris utbröt. Befolkningsminskningen märktes genom den militära rekryteringskrisen; det blev helt enkelt svårare att rekrytera soldater och incitamenten behövde bli mer lukrativa. Den romerska expansionen, som hade byggt på en ständig befolkningstillväxt, avstannade. Pandemin ledde dock inte till rikets sönderfall, även om kejsardömet inte fullt ut nådde samma dominerande ställning som förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar