onsdag 31 mars 2021
tisdag 30 mars 2021
måndag 29 mars 2021
En bok, en film, en artist, en konstnär - del 1
En bok, en film, en artist, en konstnär
Författare: Ian McEwan
Film: Regissör Stanley Kubrick
Musik: The Beatles
Konst: Anton Corbijn
lördag 27 mars 2021
torsdag 25 mars 2021
onsdag 24 mars 2021
söndag 21 mars 2021
lördag 20 mars 2021
Hjälmfynd från Sutton Hoo likheter med Vendel
När källmörkret lättar under 500- och 600-talen varseblir vi ett politiskt landskap som kännetecknas av omfattande splittring och hård militär konkurrens, mellan bland annat keltiska regimer och anglosaxiska.
Hjälmen från Sutton Hoo uppvisar slående likheter med hjälmfynd från 600-talets Uppland (Vendel), något som talar för att East Anglias härskare stått i nära kontakt med hövdingar i dagens Mellansverige.
Änkan Boudica stod upp mot romarna
Boudica (also written as Boadicea) was a Celtic queen who led a revolt against Roman rule in ancient Britain in A.D. 60 or 61. As all of the existing information about her comes from Roman scholars, particularly Tacitus and Cassius Dio, little is known about her early life; it’s believed she was born into an elite family in Camulodunum (now Colchester) around A.D. 30.
At the age of 18, Boudica married Prasutagas, king of the Iceni tribe of modern-day East Anglia. When the Romans conquered southern England in A.D. 43, most Celtic tribes were forced to submit, but the Romans let Prasutagas continue in power as a forced ally of the Empire. When he died without a male heir in A.D. 60, the Romans annexed his kingdom and confiscated his family’s land and property. As a further humiliation, they publicly flogged Boudica and raped her two daughters. Tacitus recorded Boudicca’s promise of vengeance after this last violation: “Nothing is safe from Roman pride and arrogance. They will deface the sacred and will deflower our virgins. Win the battle or perish, that is what I, a woman, will do.
Like other ancient Celtic women, Boudica had trained as a warrior, including fighting techniques and the use of weapons. With the Roman provincial governor Gaius Suetonius Paulinus leading a military campaign in Wales, Boudica led a rebellion of the Iceni and members of other tribes resentful of Roman rule. After defeating the Roman Ninth Legion, the queen’s forces destroyed Camulodunum, then the captain of Roman Britain, and massacred its inhabitants. They went on to give similar treatment to London and Verulamium (modern St. Albans). By that time, Suetonius had returned from Wales and marshaled his army to confront the rebels. In the clash that followed–the exact battle site is unknown, but possibilities range from London to Northamptonshire–the Romans managed to defeat the Britons despite inferior numbers, and Boudica and her daughters apparently killed themselves by taking poison in order to avoid capture.
In all, Tacitus claimed, Boudica’s forces had massacred some 70,000 Romans and pro-Roman Britons. Though her rebellion failed, and the Romans would continue to control Britain until A.D. 410, Boudica is celebrated today as a national heroine and an embodiment of the struggle for justice and independence.
Hadrianus mur står kvar
Det dröjde ända till 40-talet e kr innan romarna invaderade Britannien på allvar. Erövringen föregicks av att de romerska kejsarna Caligula och Claudius mottog böner om hjälp från landsflyktiga britanniska härskare.
Idag finns exempelvis betydande rester av romarnas inflytande kvar i form av den 117,5 kilometer långa mur som Hadrianus lät anlägga 120-talet e kr.
fredag 19 mars 2021
Batterseaskölden - mästerverk i keltisk konst
Batterseaskölden, tillverkad mellan 350 och 50 f kr, ett mästerverk i keltisk konst som hittades i samband med ett större byggnadsarbete vid Themsen år 1857. Skölden finns nu på British Museum i London.
Guden Sulis dyrkades i Bath
Stonehenge - en av flera megaliter i Wiltshire
Den yngre stenålderns mest imponerande lämningar är megalitmonumenten, ofta definierade som gravar. Ett av de mest imponerande finns i Avebury i Wiltshire. I Wiltshire finns även Stonehenge (bilden) som uppfördes någon gång mellan 3 000 f kr och 2 000 f kr.
England är "anglernas land"
De äldsta kända mänskliga bosättningarna i England har daterats till omkring 700 000 eller 800 000 f kr, långt innan vårt nuvarande människosläkte, Homo Sapiens sapiens utvecklades.
För omkring 180 000 år sedan drabbades Nordeuropa av ännu en köldperiod, och för lång tid framåt förefaller dagens England ha saknat bosättning. Neanderthalarna återkom när det blivit varmare.
tisdag 16 mars 2021
"Tänk på döden" även i Paris
Märk varje morgon att du kanske inte kommer överleva dagen, och märk varje kväll att du kanske inte kommer överleva natten.
- INSKRIPTION PÅ PLAKETT I PARIS KATAKOMBER
torsdag 11 mars 2021
söndag 7 mars 2021
fredag 5 mars 2021
Tempelriddarna brändes på bål
Tempelherreorden (latin: Pauperes commilitones Christi templique Salomonis, 'Kristi och Salomos tempels fattiga riddare', PCCTS) var en medeltida riddarorden som grundades av Hugo av Payens, Gottfrid av Saint-Omer och sju andra riddare så sent som 1118 för att skydda pilgrimer mot överfall då de färdades till Jerusalem under korstågen, och för att värna Korsfararstaterna. Vissa källor anger grundandet till 1119 eller redan 1111–1112[1] men 1118 är ordens egna officiella tidpunkt för grundandet. År 1128 var de officiellt inbjudna till kyrkomötet i Troyes. År 1128 bekräftades orden av påven. Namnet kommer av att ordens högkvarter låg i Klippdomen, som numera är en muslimsk helgedom i Jerusalem och är belägen på platsen för det forna Salomos tempel.
Genom sin rikedom och sina vittgående privilegier blev orden en viktig maktfaktor och ådrog sig den franske kungen Filip IV, "Filip den skönes", vrede. Större delen av orden i Frankrike fängslades fredagen den 13 oktober 1307 på order av Clemens V och blev senare avrättade. Den siste stormästaren Jacques de Molay brändes tillsammans med Geoffrey de Charney på bål den 18 mars 1314. Med stöd av olika anklagelser (bland annat för heresi, avgudadyrkan och homosexualitet) och genom tortyr frampressade falska bekännelser lyckades kungen få påven Clemens V att den 22 mars 1312 upplösa orden i bannbullan Vox in excelso. Den så kallade Chinon-pergamenten, som finns bevarad i Vatikanens arkiv, visar att Clemens V år 1308 gav tempelriddarna absolution för anklagelserna, vilket betraktas som ett stöd för att påven åtminstone till en början strävade efter att bevara Tempelherreorden inom kyrkan.[2]
Filip den Sköne flyttade påvestolen
Filip IV, Filip den sköne, (fr. Philippe IV, Philippe le Bel), född 1268 i Fontainebleau, död 29 november 1314 i Fontainebleau, kung av Frankrike, 1285-1314. Son till Filip III av Frankrike och Isabella av Aragonien, far till Ludvig X av Frankrike, Filip V av Frankrike och Karl IV av Frankrike. Ska inte förväxlas med Filip I av Kastilien, som också kallades "Filip den sköne".
Filip IV var allierad med skottarna och åren 1293-1303 förde han krig mot England som upphörde med Parisfreden. Därvid stötte han på motstånd främst i Akvitanien, som tillhörde den engelske kungen. Vid denna tid höll den långa europeiska högkonjunkturen på att ebba ut. Kronans inkomster hotades. De ständiga krigen var också kostsamma. Filip beskattade kyrkan hårt, vilket ledde till en fejd med påven Bonifatius VIII. Bonifatius förbjöd därför sina präster att betala skatt. Efter Bonifatius död år 1303, säkrade Filip kontrollen över kyrkan genom att flytta den heliga stolen till Avignon, (Babyloniska fångenskapen).[6]
Förföljelser av judarna och tempelherreorden
För att visa sin lojalitet mot kyrkan och berika Frankrike som var fattigt på grund av krig inledde Filip IV förföljelser av judarna och tempelherreorden.[7] 1306 lät han kasta ut alla judar ur Frankrike och beslagta deras egendom.[7] 1307 lät han gripa alla riddare av den rika och självständiga tempelherreorden, bränna deras ledare på bål och konfiskera deras förmögenheter.[8]
Johannes - Utmärkt jurist men undermålig teolog
Johannes XXII, född Jacques Duèse cirka 1244 i Cahors, död 4 december 1334 i Avignon, var påve i Avignon från den 7 augusti 1316 till sin död.
Jacques Duèse var av occitansk härkomst, blev år 1300 biskop av Fréjus och 1310 biskop av Avignon. År 1312 utsågs han till kardinalpräst med San Vitale som titelkyrka. Året därpå blev han kardinalbiskop av Porto samt den 7 augusti 1316 påve.
Det tog lång tid, över två år, för konklaven att utse Johannes XXII till ny påve och Clemens V:s efterträdare. Huvudmålet för hans strävanden var att undanröja återstoden av den tysk-romerske kejsarens inflytande i Italien. Till följd av detta råkade Johannes i strid med den tyske kungen Ludvig IV av Bayern, som han uppmanade att nedlägga sin regering, bannlyste och förklarade avsatt (1324). Ludvig svarade med att vädja till ett kyrkomöte, anklagade Johannes för kätteri med anledning av hans hållning i armodsstriden som pågick inom franciskanorden. Ludvig satte år 1328 upp en motpåve, Nikolaus V, mot Johannes och lät samma år kröna sig av Nicolaus.
I påvedömets och kyrkans historia betecknar Johannes pontifikat en utveckling till en mera genomförd centralisering av förvaltningen liksom skapandet av ett fiskaliskt finanssystem (påbud om annater 1316, kanslitaxa med mera), som i den senare medeltidens kyrkliga historia spelat en stor roll. Samtida källor talar om Johannes girighet, men deras uppgifter rörande hans efterlämnade skatter har av Franz Ehrle bevisats vara i hög grad överdrivna. Även för den kanoniska rättens utveckling har Johannes pontifikat varit av betydelse. Om den statsrättsliga litteratur som Johannes kamp med Ludvig IV av Bayern gav upphov till, se Marsilius av Padua och Wilhelm av Ockham.
Johannes anses ha varit en utmärkt jurist men en undermålig teolog. Under Johannes tid förbättrades kyrkans ekonomi avsevärt, främst på grund av organisationsförändringar som ledde till en förbättrad administration.
Clemens - En av de sämre påvarna
Clemens V (latin, den milde), född Bertrand de Got cirka 1264, död 20 april 1314, var påve från den 5 juni 1305 till sin död den 20 april 1314, och ärkebiskop av Bordeaux från 1299.
Clemens V härstammade från en occitansk släkt och anses av många historiker ha varit en av de sämre påvarna. Anledningen till kritiken berodde bland annat på den nepotism som han utövade vid tillsättandet av olika poster. Som ett exempel fick under hans pontifikat fem av hans släktingar rang som kardinal. Kritiken gäller också de eftergifter han gjorde mot det franska kungahuset. Påverkad av Filip den sköne, förlade han sitt residens till Frankrike, först till Bordeaux och Poitiers, senare till Avignon (1309). Därmed började för påvedömet 70 år under franskt inflytande, i Kyrkans historia känd under namnet "den babyloniska fångenskapen". Under inflytande av Filip medverkade Clemens V till tempelherreordens undergång, liksom han fritog kungen från delaktighet i Nogarets överfall på Bonifatius VIII och upphävde åtskilliga av denne påve utfärdade konstitutioner, bland andra de bekanta bullorna Clericis laicos och Unam sanctam.
torsdag 4 mars 2021
onsdag 3 mars 2021
tisdag 2 mars 2021
Donnerexpeditionen ledde rakt in i helvetet
Den 11 maj 1846 sjuder det av aktivitet i Independence i Missouri. Staden, som är civilisationens sista utpost, genljuder av hammarslag, gnäggande hästar, råmande boskap och glada barnröster. I gryningen nästa dag ska årets sista vagnkolonn påbörja den långa resan tvärs över prärien till Kalifornien.
Följande morgon lämnar Tamzene Donner staden tillsammans med make, barn, svåger, svägerska, brorsöner, brorsdöttrar, medhjälpare och hela familjen Reed – nybyggare med irländska rötter. De täckta prärievagnarna kallas ”präriens skonare” och likheten är påtaglig. På håll ser kolonnen med nio vagnar ut som en rad fartyg med vita segel som långsamt gungar fram över ett hav av böljande, grönt gräs.
Just indianattacker är det som nybyggarna är mest rädda för, men indianerna är sällan ett verkligt hot. Efter tidigare års vagnkolonner har indianerna insett att resenärerna inte har kommit för att stjäla deras land. De passerar bara förbi. Det finns ingen anledning att gå till anfall.
Donnersällskapet möter bara några få indianer. I sina anteckningar från resan berättar Tamzene att hon hade två indianhövdingar på besök vid frukosten i familjens tält. ”De var mycket vänliga och jag kunde inte annat än att känna sympati för dem”, skriver hon.
Dessutom lämnade Donnersällskapet staden Independence förhållandevis sent på året. De måste hinna fram till Kalifornien innan vinterns snömassor stänger det sista bergspasset i bergskedjan Sierra Nevada.
Därför är det en gyllene regel att nybyggare ska lämna Independence så snart marken är torr nog att bära vagnarna – och senast den 1 maj. Av okänd anledning gav sig Donnersällskapet inte iväg förrän nästan två veckor senare.
Den 4 juli – på USA:s självständighetsdag – bestämmer sig sällskapet för att ta en paus och fira. Barnen får lemonad och männen delar på den sprit som sparats för just det här tillfället.
Nästa dag ägnar de åt att vila ut och ta hand om baksmällan. Två dagars rast är en lyx som sällskapet egentligen inte har råd med. Och många av dem kommer bittert att få ångra tilltaget längre fram.
Donnersällskapet har fått en dålig start men det är en främling som verkligen ska komma att ställa till det för dem. Den unge, ambitiöse juristen Lansford Hastings har själv rest västerut fyra år tidigare och slagit sig ned i Kalifornien. Området är fortfarande en del av Mexiko men det tänker Hastings försöka ändra på.
Kanske har han planer på att bli president i ett självständigt Kalifornien. Tanken är inte omöjlig; det bor bara några tusen mexikaner i området och ytterligare några tusen amerikanska invandrare skulle kunna förändra maktförhållandena.
Därför skriver han boken The Emigrants Guide to Oregon and California där han varmt rekommenderar Kalifornien. Han beskriver rentav en ”genväg” till Kalifornien – ett alternativ till den traditionella resrutten.
Hastings återger inte många detaljer kring den nya vägen, och det har sina orsaker: Han har aldrig själv sett den, och rutten finns helt enkelt inte. Där finns bara en brännhet saltöken utan bete åt djuren och det är flera dagsresor mellan vattenhålen.
Hastings reskamrat James Clymann skriver i sin dagbok: ”Detta är
troligen planetens mest tröstlösa natur. Det finns ingen vegetation,
inte ett enda strå, och naturligtvis kan inga djur leva här.”
Men
Hastings låter sig inte påverkas. Simpla fakta ska inte stå i vägen för
hans stora vision. Han rekommenderar sin ”genväg” till alla han kommer i
kontakt med – bland andra till Donnersällskapet.
Nybyggarna är mycket försenade och tanken på kortare restid kommer som en skänk från ovan. Donnersällskapet fattar det ödesdigra beslutet att lämna den traditionella rutten.
Resten av resan blir ett rent helvete. I en och samma ravin tvingas de ta sig över samma flod 13 gånger för att hitta en någorlunda farbar väg. På ett annat ställe står vagnarna stilla i två dagar medan männen kämpar med spadar, hackor och yxor för att röja väg.
Det är en utmattad skara som den 22 augusti till slut kommer fram till saltöknen. Och här börjar problemen på allvar. Hettan är olidlig och vagnshjulen sjunker ned i sanden. Oxarna är halvdöda av törst och orkar knappt släpa sig fram.
Många av dem kollapsar och dör. Även människorna lider, barnen törstar och föräldrarna fruktar det värsta för de 31 barn under 12 år som är med på resan. Till och med kvinnorna använder språkets allra grövsta svordomar och ber till Gud att Hastings måtte brinna i helvetet.
Den 31 november närmar sig nybyggarna äntligen det sista hindret – Stephens Pass, vägen över Sierra Nevada och vägen till deras drömmars land. På kvällen slår de läger nedanför passet. Då kommer snön.Nästa morgon kan nybyggarna bara konstatera att passet spärras av ett tjockt snötäcke.
De familjer som fortfarande äger djur kan hålla svälten borta genom att slakta dem, men inte en köttbit skänks bort till utomstående. Några svälter redan i november. I mitten av december blir 24-åriga Beylis Williams det första dödsoffret. Flera andra är nära döden.
Efter ytterligare några dagar blir Patrick Dolan den förste som föreslår att de ska äta människokött. De kan antingen dra lott, eller duellera. De övriga i gruppen äcklas av tanken – men är inte helt avvisande.
En kan dö så att andra kan leva. De bestämmer sig dock för att vänta tills någon dör av sig själv. Det händer redan samma natt. Offret är ironiskt nog Dolan själv. De överlevande fylls av en enorm skam och tittar inte på varandra medan de äter honom.
Det dröjer dock inte länge förrän kannibalismen blir allmänt accepterad.
James Reeds hustru Margaret och parets fyra barn är fortfarande vid liv. Men när de inte har någonting kvar att äta tvingas de offra sin älskade hund, terriern Cash. Alla delar äts upp, även tassarna och skinnet.
Av de 90 som gav sig iväg överlevde bara 47 barn och vuxna vinterns strapatser bland bergen. För flera av dem blev drömmen om ett lyckligt liv i Kalifornien sann till sist.
Familjen Reed lyckades alla ta sig igenom mardrömmen. Margaret och James Reed fick senare ytterligare två barn och adopterade dessutom två av de föräldralösa barnen Donner. James Reed blev rik på fastighetsaffärer i San Jose, där familjen bodde.
Familjen Donner drabbades hårt. Familjen bestod av två föräldrapar: Tamzene och George Donner samt Georges bror Jacob Donner och hans fru Elisabeth. Alla fyra dog i vinterlägret, liksom sex av de sammanlagt 14 barnen.
Tamzene Donner var vid relativt god hälsa när de första hjälpgrupperna nådde fram, men hon vägrade överge sin man som var för sjuk för att följa med. De barn ur familjen Donner som överlevt den stapatsrika resan klarade sig bra senare i livet. Den yngsta, Eliza, gifte sig med en blivande senator i Kalifornien. Det av barnen Donner som levde längst, Leanna, blev hela 96 år gammal och avled år 1930.
måndag 1 mars 2021
Vandalismen på Eremitaget - Syra på Rembrandts skapelse
Danaë is a painting by the Dutch artist Rembrandt, first painted in 1636, but later extensively reworked by Rembrandt, probably in the 1640s, and perhaps before 1643.[1] Once part of Pierre Crozat's collection, it has been in the Hermitage Museum, in St. Petersburg, Russia since the 18th century.[2]
It is a life-sized depiction of the character Danaë from Greek mythology, the mother of Perseus. She is presumably depicted as welcoming Zeus, who impregnated her in the form of a shower of gold. Given that this is one of Rembrandt's most magnificent paintings, it is not out of the question that he cherished it, but it also may have been difficult to sell because of its eight-by-ten-foot size.[3] Although the artist's wife Saskia was the original model for Danaë, Rembrandt later changed the figure's face to that of his mistress Geertje Dircx.
The reworking changed the positions of, among other things, the head, outstretched arm and legs of Danaë.[4] The painting has been considerably cut down. It has a hard-to-read signature with a date ending in "6", but this may not be genuine.[5]
It was seriously vandalized in 1985, but has been restored.
Vandalism
On June 15, 1985[6][7] Rembrandt's painting was attacked by Bronius Maigys, a Soviet Lithuanian national later judged insane; he threw sulfuric acid on the canvas and cut it twice with his knife.[8] The entire central part of the composition was turned into a mixture of spots with a conglomerate of splashes and areas of dripping paint. The worst damage was to the face and hair of Danaë, her right arm, and legs.[8][9]
The process of restoring the painting began the same day. Following consultations with chemists, art restorers began washing the surface of the painting with water; they kept the painting in the vertical position, and sprayed water at the painting to prevent further degradation of the painting.[10]
The restoration of the painting was accomplished between 1985 and 1997 by staff of the State Hermitage's Laboratory of Expert Restoration of Easel Paintings: Ye. N. Gerasimov (group leader), A. G. Rakhman, and G. A. Shirokov, with the participation of T. P. Alioshina in matters of scientific methodology.
Syrsor - det nya goda?
Sylvain Hugel is one of the world’s foremost experts on crickets of the Indian Ocean Islands. So when he received an email from a fellow entomologist in March 2017 asking for help identifying a species in Madagascar that could be farmed for humans to consume, he thought it was a joke. “I’m working to protect those insects, not eat them,” the French academic responded tartly.
But the emails from Brian Fisher, an ant specialist at the California Academy of Sciences, in San Francisco, kept coming. Fisher had been doing fieldwork in Madagascar when he realized that the forests where both he and Hugel conducted much of their research were disappearing. Nearly 80% of Madagascar’s forest coverage has been destroyed since the 1950s, and 1-2% of what remains is cut down each year as farmers clear more trees to make room for livestock. The only way to prevent this, Fisher told Hugel in his emails, was to give locals an alternative source of protein. “If you want to be able to keep studying your insects, we need to increase food security, otherwise there will be no forest left,” Fisher wrote.
His proposal was insect protein. More than two-thirds of Madagascar’s population already eat insects in some form, usually as a seasonal snack. If there were a way to turn that occasional snack into a regular meal by making it easily available, it could help ease pressure on the island’s threatened forests. Crickets, which are high in protein and other vital nutrients, were already being farmed successfully in Canada for both human and animal consumption. Surely Hugel, with his vast knowledge of Indian Ocean crickets, could help identify a local species that would be easy to farm, and, more importantly, might taste good?
For Hugel, his scientific curiosity competed with squeamishness. He knew that crickets were healthy, and that they were high in protein, iron and vitamin B-12. But the psychological barriers were equally high. He started with a roasted, salted cricket. It took three attempts before he could relax enough to actually taste, chew and swallow the cricket. To his surprise, it was good. Really good. Three years later, he laughs at the memory of his first foray into entomophagy. “It changed my life,” he says via video chat from his home in France.
Insects are now a regular part of his daily meals. He spoons cricket powder over his morning yogurt, sprinkles larvae over his salads like bacon bits, and fries up frozen crickets for supper. It also changed the direction of his academic research. While he is still discovering new cricket species, he now regularly publishes papers on the nutritional value of edible insects and findings about best farming practices.
Meanwhile, the cricket farm he helped Fisher launch is up and running in Madagascar’s capital Antananarivo, producing several pounds of ground cricket meal a day. The protein-packed, fiber-rich powder is now being used by international aid agency Catholic Relief Services for country-wide famine relief projects, as well as in school lunch programs and tuberculosis treatment centers where patients often struggle to get adequate nutrition.
Trumps "läskknapp" är borta - och tonen är en annan
It’s quite a contrast to the previous four years, when former President Donald Trump held court in the room from behind the oak timbers of the Resolute Desk, shooting off unpredictable, unscripted comments and belittling rivals as the cameras rolled. The desk was often bare, save a secure telephone and a red button he could press to order a Diet Coke. (“Do you want something to drink, folks?” Trump asked TIME reporters when he pushed the button on his desk during an Oval Office interview in June 2019. A drink arrived, but just for him.) In the waning weeks of Trump’s presidency, the room became a clearinghouse for fake conspiracies and lies that massive voter fraud cost Trump the election. (It didn’t.)
Now Trump’s soda button is gone, and more than two weeks into his presidency, Biden has brought an abrupt shift in tone to the oblong room that Trump used as a soapbox to advance his personal political power. At one end of the National Mall, Senators prepare to consider the charge that Trump incited an insurrection in the former President’s second impeachment trial, a little over a month after a violent mob stormed the Capitol. Near the other, at 1600 Pennsylvania, Biden is going about tough, quiet business of running a country. The sudden change of atmosphere signals that America may be moving past its crisis of democracy, but the other crises the country faces — the pandemic, the economy, structural racism and the changing climate — present daunting tasks for Biden.
“He’s lowered the toxic tone of Washington coming from the Oval Office at least, and that’s what people were looking for,” says Princeton historian Julian Zelizer. Trump used the Oval Office as a site to “launch toxic rhetoric and attack people,” Zelizer says, where as Biden is “using it as a site of governing.”
Biden’s careful approach to his first two weeks on the job comes as a jarring, grinding downshift. And it’s not necessarily one that long-time Biden watchers may have predicted. Earlier in his career, Biden earned a reputation as an affable, glad-handing gaffe machine, who often revealed what he was thinking even when that wasn’t the most politic move. But Biden brought a new discipline to the 2020 campaign trail — much of it forced by the strict pandemic precautions he took — that has carried into his presidency.Efter bysantiska riket - Muslimerna tog över
År 602 splittrades Bysantinska riket av ett inbördeskrig. Muslimska arméer tog då tillfället i akt att invadera Mellanöstern.
De tidigare romerska provinserna Syrien och Egypten blev muslimska år 637 respektive 640.
När pesten efter flera nya utbrott av oförklarlig anledning försvann omkring år 750 hade uppskattningsvis omkring 25 miljoner människor dött.
Bysantinarnas makt över stora delar av Europa var bruten och världsdelen försvann in i den mörka medeltiden.
Arvet från antiken glömdes bort och kontinenten delades upp i mindre riken.
Mänskligheten drabbas av pesten för första gången - Justinianska pesten
Sedan 200-talet hade interna maktkamper och krig utsatt det mäktiga romerska riket för påfrestningar.
År 395 splittrades det i en östlig och en västlig del med var sin kejsare.
De följande hundra åren kollapsade västromerska riket när goter och vandaler vällde in norrifrån.
Till slut, år 479, behärskade goterna hela Italien och avsatte Romulus Augustus, som blev västromerska rikets siste kejsare.
Flera kejsare i östromerska riket, även kallat Bysantinska riket, hoppades kunna ena riket igen. Det var dock först under Justinianus I på 500-talet som det lyckades.
Tack vare Justinianus briljante general Belisarius fördrevs goter och vandaler från tidigare romerska besittningar i Spanien och Afrika. År 536 krönte Belisarius sina framgångar med att driva ut goterna ur Rom.
Rikets ursprungliga huvudstad var åter i romersk-bysantinska händer.
Justinianus, som nu ledde det största imperiet i väster, reformerade lagen så att alla folkslag blev lika – så länge de var kristna.
Hans ambition var att skapa ett kristet storrike fritt från hednisk vidskepelse. Därför var det till exempel strängt förbjudet att missbruka Guds namn.
”Sådana försyndelser ligger bakom både hungersnöd och jordskalv och plågor”, löd motiveringen i Justinianus nya civila lagsamling Corpus juris civilis.
Justinianus hade dock ärvt ett slitet rike. Årtionden av krig mot bland annat hunnerna på 400-talet hade dränerat statskassan och utan pengar till underhåll hade vägar och akvedukter förfallit.
Allt det ville Justinianus råda bot på genom att höja skatterna, och snart började mynten rulla in.
Skatten avgjordes av vad en person ägde, så indrivare drog riket runt och vände upp och ner på människors hem för att bedöma hushållets värde.
Enligt vissa rykten skulle det till och med ha inrättats otäcka fängelsehålor där skattesmitare riskerade att hamna om de inte betalade.
För att undvika uppror såg kejsaren till att göra folket välvilligt inställt genom att arrangera hästkapplöpningar – som var omåttligt populära – i Konstantinopels hippodrom med plats för 100000 åskådare.
Det fungerade som han hoppats, och under några år blomstrade huvudstaden igen.
Kronan på Justinianus verk var uppförandet av den praktfulla katedralen Hagia Sofia, som när den stod klar år 537 var världens största kyrka.
År 541, med talrika segrar på slagfältet och en kejsare som var älskad av sitt folk, framstod det enorma bysantinska imperiet som oövervinneligt.
Snart skulle dock små loppor sprida kaos i imperiet.
Några månader efter pestutbrottet i Pelusium drabbades invånare i bland annat Gaza och Jerusalem av hög feber och svarta bölder i ljumskar och armhålor.
Nästan alla samtida krönikörer pekar ut Afrika som smittans ursprung, men dagens forskare är inte lika övertygade. Enligt en senare hypotes kom sjukdomen snarare från Indien.
Fartyg från exempelvis handelsstaden Bharuch i nordvästra Indien seglade upp genom Röda havet och lade till i hamnstäder i Nordafrika.
Med ombord fanns troligen råttor med pestbärande loppor. Råttan blev själv infekterad av loppbett och kunde därefter föra sjukdomen vidare.
När djuret dog hoppade lopporna över till en ny värd, antingen en annan råtta eller en människa. Indiska kryddor och tyger fraktades norrut av karavaner till bland annat Pelusium.
År 541 spreds pesten i Medelhavsområdet, varefter katastrofen fick ett snabbt förlopp. Vid den här tiden reste den syriske prästen Johannes av Efesos runt i kejsarriket.
Den chockerade kyrkofadern såg pestens härjningar med egna ögon.
”I dessa områden såg vi ödelagda, pestdrabbade byar. På marken låg lik som ingen hämtat”, skriver han.
På andra håll, berättar han, släpades lik till gravplatser dagen i ända. Kor och getter gick lösa, eftersom deras ägare var döda. Pesten fick jordbruket att kollapsa.
”I alla områden vi passerade stod bördiga marker med högt, vitt vete, men det fanns inga människor som kunde skörda det”, noterade Johannes.
Sommaren 542 gjorde pesten sitt intåg i Konstantinopel, och den spreds som en löpeld.
Den tätbefolkade staden, som hade cirka en halv miljon invånare, var världens största. Enligt historikern Prokopios uppgick dödssiffran till mellan 5000 och 10000 om dagen.
Att epidemin drabbade alla samhällsskikt blev tydligt under år 542, då även Justinianus insjuknade. Medan kejsaren svävade mellan liv och död tog hustrun Theodora över makten, vilket invånarna ogillade.
Efter pestens intåg var riket nästan helt utslaget. I Konstantinopel hade uppemot 40 procent av invånarna avlidit och i hela imperiet hade miljontals människor dött under pandemins första år.
Pesten tunnade också ut leden bland Justinianus soldater. Längs gränsen till det rivaliserande perserriket stod fästningarna halvtomma. Persiens härskare, Khusrov I Anushirvan, var inte sen att utnyttja tillfället.
Övertygad om en snabb seger tågade perserkungen år 543 in i den romerska provinsen Armenia i det som i dag är Azerbajdzjan.
Experter tror att närmare fyra miljoner människor runt Medelhavet dog innan pesten klingade av år 549. I hela riket tros antalet döda ha uppgått till sju miljoner, var fjärde av Justinianus 27 miljoner undersåtar.
Pandemin lämnade efter sig ett försvagat rike. Snart återerövrade visigoterna Spanien och i Italien var ostrogoterna på stark frammarsch. Samtidigt gjorde flera romerska generaler myteri och plundrade landet.
Än en gång sände man bud efter Belisarius, som fick i uppgift att återerövra Italien – med bara 4 000 man.
Efter fyra års hårda strider var Rom återigen i bysantinska händer och ostrogoterna hade slagits på flykten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)