Mänskligheten drabbas av pesten för första gången - Justinianska pesten

 

Sedan 200-talet hade interna maktkamper och krig utsatt det mäktiga romerska riket för påfrestningar.

År 395 splittrades det i en östlig och en västlig del med var sin kejsare.

De följande hundra åren kollapsade västromerska riket när goter och vandaler vällde in norrifrån.

Till slut, år 479, behärskade goterna hela Italien och avsatte Romulus Augustus, som blev västromerska rikets siste kejsare.

Flera kejsare i östromerska riket, även kallat Bysantinska riket, hoppades kunna ena riket igen. Det var dock först under Justinianus I på 500-talet som det lyckades.

Tack vare Justinianus briljante general Belisarius fördrevs goter och vandaler från tidigare romerska besittningar i Spanien och Afrika. År 536 krönte Belisarius sina framgångar med att driva ut goterna ur Rom.

Rikets ursprungliga huvudstad var åter i romersk-bysantinska händer.

Justinianus, som nu ledde det största imperiet i väster, reformerade lagen så att alla folkslag blev lika – så länge de var kristna. 

Hans ambition var att skapa ett kristet storrike fritt från hednisk vidskepelse. Därför var det till ­exempel strängt förbjudet att missbruka Guds namn.

”Sådana försyndelser ligger bakom både hungersnöd och jordskalv och plågor”, löd motiveringen i Justinianus nya civila lagsamling Corpus juris civilis.

Justinianus hade dock ärvt ett slitet rike. Årtionden av krig mot bland annat hunnerna på 400-talet hade dränerat statskassan och utan pengar till underhåll hade vägar och akvedukter förfallit.

Allt det ville Justinianus råda bot på genom att höja skatterna, och snart började mynten rulla in. 

Skatten avgjordes av vad en person ägde, så indrivare drog riket runt och vände upp och ner på människors hem för att bedöma hushållets värde.

Enligt vissa rykten skulle det till och med ha inrättats otäcka fängelsehålor där skattesmitare riskerade att hamna om de inte betalade.

För att undvika uppror såg kejsaren till att göra folket välvilligt inställt genom att arrangera hästkapplöpningar – som var omåttligt populära – i Konstantinopels hippodrom med plats för 100000 åskådare.

Det fungerade som han hoppats, och under några år blomstrade huvudstaden igen.

Kronan på Justinianus verk var uppförandet av den praktfulla katedralen Hagia Sofia, som när den stod klar år 537 var världens största kyrka.

År 541, med talrika segrar på slagfältet och en kejsare som var älskad av sitt folk, framstod det enorma bysantinska imperiet som oövervinneligt.

Snart skulle dock små loppor sprida kaos i imperiet.

Några månader efter pestutbrottet i Pelusium drabbades invånare i bland annat Gaza och Jerusalem av hög feber och svar­ta bölder i ljumskar och armhålor.

Nästan alla samtida krönikörer pekar ut Afrika som smittans ursprung, men dagens forskare är inte lika övertygade. Enligt en senare hypotes kom sjukdomen snarare från Indien.

Fartyg från exempelvis handelsstaden Bharuch i nordvästra Indien seglade upp genom Röda havet och lade till i hamnstäder i Nordafrika.

Med ombord fanns troligen råttor med pestbärande loppor. Råttan blev själv infekterad av loppbett och kunde därefter föra sjukdomen vidare.

När djuret dog hoppade lopporna över till en ny värd, antingen en annan råtta eller en människa. Indiska kryddor och tyger fraktades norrut av karavaner till bland annat Pelusium. 

År 541 spreds pesten i Medelhavsområdet, varefter katastrofen fick ett snabbt förlopp. Vid den här tiden reste den syriske prästen Johannes av Efesos runt i kejsarriket.

Den chockerade kyrkofadern såg pestens härjningar med egna ögon.

”I dessa områden såg vi ödelagda, pestdrabbade byar. På marken låg lik som ingen hämtat”, skriver han.

På andra håll, berättar han, släpades lik till gravplatser dagen i ända. Kor och getter gick lösa, eftersom deras ägare var döda. Pesten fick jordbruket att kollapsa.

”I alla områden vi passerade stod bördiga marker med högt, vitt vete, men det fanns inga människor som kunde skörda det”, noterade Johannes.

Sommaren 542 gjorde pesten sitt intåg i Konstantinopel, och den spreds som en löpeld.

Den tätbefolkade staden, som hade cirka en halv miljon invånare, var världens största. Enligt historikern Prokopios uppgick dödssiffran till mellan 5000 och 10000 om dagen.

 

 Att epidemin drabbade alla samhälls­skikt blev tydligt under år 542, då även Justinianus insjuknade. Medan kejsaren svävade mellan liv och död tog hustrun Theodora över makten, vilket invånarna ogillade.

Efter pestens intåg var riket nästan helt utslaget. I Konstantinopel hade uppemot 40 procent av invånarna avlidit och i hela imperiet hade miljontals människor dött under pandemins första år.

Pesten tunnade också ut leden bland Justinianus soldater. Längs gränsen till det rivaliserande perserriket stod fästningarna halvtomma. Persiens härskare, Khusrov I Anushirvan, var inte sen att utnyttja tillfället.

Övertygad om en snabb seger tågade perserkungen år 543 in i den romerska provinsen Armenia i det som i dag är Azerbajdzjan.

Experter tror att närmare fyra miljoner människor runt Medelhavet dog innan pesten klingade av år 549. I hela riket tros antalet döda ha uppgått till sju miljoner, var fjärde av Justinianus 27 miljoner undersåtar.

Pandemin lämnade efter sig ett försvagat rike. Snart återerövrade visigoterna Spanien och i Italien var ostrogoterna på stark frammarsch. Samtidigt gjorde flera romerska generaler myteri och plundrade landet.

Än en gång sände man bud efter Belisarius, som fick i uppgift att återerövra Italien – med bara 4 000 man.

Efter fyra års hårda strider var Rom åter­igen i bysantinska händer och ostrogoterna hade slagits på flykten.