Donnerexpeditionen ledde rakt in i helvetet

 Den 11 maj 1846 sjuder det av aktivitet i Independence i Missouri. Staden, som är civilisationens sista utpost, genljuder av hammarslag, ­gnäggande hästar, råmande boskap och glada barnröster. I gryningen nästa dag ska årets sista vagnkolonn påbörja den långa resan tvärs över prärien till Kalifornien.

Följande morgon lämnar Tamzene Donner staden tillsammans med make, barn, svåger, svägerska, brorsöner, brorsdöttrar, medhjälpare och hela familjen Reed – nybyggare med irländska rötter. De täckta prärievagnarna kallas ”präriens skonare” och likheten är påtaglig. På håll ser ­kolonnen med nio vagnar ut som en rad fartyg med vita segel som långsamt gungar fram över ett hav av böljande, grönt gräs.

Just indianattacker är det som nybyggarna är mest rädda för, men indianerna är sällan ett verkligt hot. Efter tidigare års vagnkolonner har indianerna insett att resenärerna inte har kommit för att stjäla deras land. De passerar bara förbi. Det finns ingen anledning att gå till anfall.

Donnersällskapet möter bara några få indianer. I sina anteckningar från resan berättar Tamzene att hon hade två indianhövdingar på besök vid frukosten i familjens tält. ”De var mycket vänliga och jag kunde inte annat än att känna sympati för dem”, skriver hon.

 Dessutom lämnade Donnersällskapet staden Independence förhållandevis sent på året. De måste hinna fram till Kalifornien innan vinterns snömassor stänger det sista bergspasset i bergskedjan Sierra Nevada.

Därför är det en gyllene regel att nybyggare ska lämna Independence så snart marken är torr nog att bära vagnarna – och senast den 1 maj. Av okänd anledning gav sig Donnersällskapet inte iväg förrän nästan två veckor senare.

Den 4 juli – på USA:s självständighetsdag – bestämmer sig sällskapet för att ta en paus och fira. Barnen får lemonad och männen delar på den sprit som sparats för just det här tillfället.

Nästa dag ägnar de åt att vila ut och ta hand om baksmällan. Två dagars rast är en lyx som säll­skapet egentligen inte har råd med. Och många av dem kommer bittert att få ångra till­taget längre fram.

 Donnersällskapet har fått en dålig start men det är en främling som verkligen ska komma att ställa till det för dem. Den unge, ambitiöse juristen Lansford Hastings har själv rest västerut fyra år tidigare och slagit sig ned i Kalifornien. Området är fortfarande en del av Mexiko men det tänker Hastings försöka ändra på.

Kanske har han ­planer på att bli president i ett självständigt Kali­fornien. Tanken är inte omöjlig; det bor bara några tusen mexi­kaner i området och ytterligare några tusen ame­rikanska invandrare skulle kunna förändra maktförhållandena.

Därför skriver han boken The Emigrants Guide to Oregon and California där han varmt rekommenderar Kalifornien. Han beskriver rentav en ”genväg” till Kalifornien – ett alternativ till den traditionella resrutten.

Hastings återger inte många detaljer kring den nya vägen, och det har sina orsaker: Han har aldrig själv sett den, och rutten finns helt enkelt inte. Där finns bara en brännhet saltöken utan bete åt djuren och det är flera dagsresor mellan vattenhålen.

Hastings reskamrat James Clymann ­skriver i sin dagbok: ”Detta är troligen planetens mest tröstlösa natur. Det finns ingen vegetation, inte ett enda strå, och naturligtvis kan inga djur leva här.”
Men Hastings låter sig inte påverkas. Simpla fakta ska inte stå i vägen för hans stora vision. Han rekommenderar sin ”genväg” till alla han kommer i kontakt med – bland andra till Donnersällskapet.

Nybyggarna är mycket försenade och tanken på kortare restid kommer som en skänk från ovan. Donner­sällskapet fattar det ödesdigra beslutet att lämna den traditionella rutten.

Resten av resan blir ett rent helvete. I en och samma ravin tvingas de ta sig över samma flod 13 gånger för att hitta en någorlunda farbar väg. På ett annat ställe står vagnarna stilla i två dagar medan männen kämpar med spadar, hackor och yxor för att röja väg.

Det är en utmattad skara som den 22 augusti till slut kommer fram till saltöknen. Och här börjar problemen på allvar. Hettan är olidlig och vagnshjulen sjunker ned i sanden. Oxarna är halvdöda av törst och orkar knappt släpa sig fram.

Många av dem kollapsar och dör. Även männi­skorna lider, barnen törstar och föräldrarna fruktar det värsta för de 31 barn under 12 år som är med på resan. Till och med kvinnorna använder språkets ­allra grövsta svordomar och ber till Gud att Hastings måtte brinna i ­helvetet.

Den 31 november närmar sig nybyggarna äntligen det sista hindret – Stephens Pass, vägen över Sierra Nevada och vägen till deras drömmars land. På kvällen slår de ­läger nedanför passet. Då kommer snön.Nästa morgon kan nybyggarna bara konstatera att passet spärras av ett tjockt snötäcke.

De familjer som fortfarande äger djur kan hålla svälten borta genom att slakta dem, men inte en köttbit skänks bort till utomstående. Några svälter redan i november. ­I mitten av december blir 24-åriga Beylis Williams det första dödsoffret. Flera andra är nära döden.

Efter ytterligare några dagar blir Patrick Dolan den förste som föreslår att de ska äta människokött. De kan antingen dra lott, eller duellera. De övriga i gruppen äcklas av tanken – men är inte helt avvisande.

En kan dö så att andra kan leva. De bestämmer sig dock för att vänta tills någon dör av sig själv. Det händer redan samma natt. Offret är ironiskt nog Dolan själv. De överlevande fylls av en enorm skam och tittar inte på varandra medan de äter honom.

Det dröjer dock inte länge förrän kannibalismen blir allmänt accepterad. 

James Reeds hustru Margaret och parets fyra barn är fortfarande vid liv. Men när de inte har någonting kvar att äta tvingas de offra sin älskade hund, terriern Cash. Alla delar äts upp, även tassarna och skinnet.

Av de 90 som gav sig iväg överlevde bara 47 barn och vuxna vinterns strapatser bland bergen. För flera av dem blev drömmen om ett lyckligt liv i Kalifornien sann till sist.

Familjen Reed lyckades alla ta sig igenom mardrömmen. Margaret och James Reed fick senare ytterligare två barn och adopterade dessutom två av de föräldralösa barnen Donner. James Reed blev rik på fastighetsaffärer i San Jose, där familjen bodde.

Familjen Donner drabbades hårt. Familjen bestod av två föräldrapar: Tamzene och George Donner samt Georges bror Jacob Donner och hans fru Elisabeth. Alla fyra dog i vinterlägret, liksom sex av de sammanlagt 14 barnen.

Tamzene Donner var vid relativt god hälsa när de första hjälpgrupperna nådde fram, men hon vägrade överge sin man som var för sjuk för att följa med. De barn ur familjen Donner som överlevt den stapats­rika resan klarade sig bra senare i livet. Den yngsta, Eliza, gifte sig med en blivande senator i Kalifornien. Det av barnen Donner som levde längst, Leanna, blev hela 96 år gammal och avled år 1930.