söndag 30 maj 2021
lördag 29 maj 2021
torsdag 27 maj 2021
lördag 22 maj 2021
fredag 21 maj 2021
måndag 17 maj 2021
lördag 15 maj 2021
tisdag 11 maj 2021
måndag 10 maj 2021
Hallie Rubenhold ”Fem kvinnor”
Alla av Jack The Rippers offer var prostituerade, det vet väl alla?
Antagligen är man inte förvånad att denna stereotypa syn på så kallade "fallna kvinnor" i stort sett är densamma 1888 som 2021. Hallie Rubenhold har i sin bok "Fem kvinnor" valt att fokusera sin berättelse på just kvinnorna som drabbades.
Vilka var de? Vilka tankar och förhoppningar hade de på livet? Vad var det som gick fel?
"Jack The Rippers victims have just become corpses? Can´t we do better?", frågar hon sig själv i en intervju i The Guardian.
Det enda gemensamma med dessa kvinnor, som ständigt har klumpats ihop i samma massa, var att de hamnade på samma ställe, det vill säga i Whitechapel där denna besinningslösa och empatilösa mördare härjade.
Hallie Rubenhold framhåller i sin bok att det inte finns några belägg för att tre av dem kvinnor som mördades, Polly, Annie och Catherine, var prostituerade överhuvudtaget. De arbetade bland annat som hushållerskor. Offret Elisabeth Stride var tillfälligt prostituerad, men innan hon hamnade på denna väg drev hon ett kaffehus i Poplar i östra London. Den enda som med rätta kunde tituleras som prostituerad var det sista offret, Mary Jane Kelly.
Rubenholds teori om kvinnorna var att de, baserat på kropparnas position, mördades medan de sov utomhus. En gemensam nämnare är just att dessa kvinnor inte var bemedlade nog att hitta ett härbärge för natten varför de tvingades att sova ute på gatan.
Whitechapel var i slutet på 1800-talet ett vidrigt ställe. Dorset Street, där Mary Jane Kelly mördades i sin bostad, beskrevs som den "värsta gatan i London".
Det är uppfriskande att Hallie Rubenhold inte ägnar någon energi åt att undersöka vem Jack The Ripper var. Inte heller uppehåller hon sig vid de förfärliga detaljerna i morden. "Jag förstår inte poängen. Vi kommer aldrig få reda på det. Jack The Ripper är död. Det enda sätt på vilket vi kan ge rättvisa till offren är att respektera dem. Att finna mördaren är högst irrelevant. Det är dags att gå vidare".
fredag 7 maj 2021
onsdag 5 maj 2021
Påskupproret på Irland
I april 1916 genomfördes en revolt mot det brittiska styret på Irland. Men den var illa planlagd, taffligt genomförd och kunde slås ned efter bara sex dagars strid på Dublins gator. Påskupproret kom dock att få stor betydelse för irländarnas kampvilja och fortsatta frihetssträvan.
Upprorsledaren Patrick Pearse stegar ut på trottoaren, flankerad av två beväpnade vakter. Inför en liten samling skeptiska och förvånade flanörer som stannat till läser han högtidligt upp en deklaration från »Irländska republikens provisoriska regering«: »Vi hävdar det irländska folkets rätt att äga Irland, och att utan inblandning styra sitt öde, vara suveräna och omistliga.«
Pearse fortsätter: »I varje generation har det irländska folket hävdat sin rätt till frihet och suveränitet – sex gånger under de senaste trehundra åren har det hävdat detta med vapen. Med stöd av denna grundläggande rätt, och åter hävdande den med vapen inför världens ögon, utropar vi härmed den irländska republiken som en suverän självständig stat.«
Upprorsmakarna slår ut fönstren i posthusets alla våningar med gevärs- och pistolkolvar för att inte skadas av glassplitter vid den brittiska arméns förväntade eldgivning. Till skydd släpar de fram postsäckar och möbler, bryter sönder inredning och barrikaderar sig vid de tomt gapande fönsterkarmarna. Påskupproret har börjat.
Det hela kunde tyckas onödigt. Fyra år tidigare, 1912, hade det brittiska underhuset röstat igenom home rule, självstyre inom samväldet. Detta skulle ha införts på hela Irland 1914 om inte första världskriget kommit emellan – och om inte protestanterna i norr hade beväpnat sig, redo att bekämpa varje försök till katolskt styre från Dublin. Home rule is Rome rule, som man sa i norr.
Spänningen steg på ön och motsättningarna skärptes i takt med att vapenskramlet tilltog i världen utanför. När första världskriget bröt ut i juli 1914 såg irländska nationalister en chans att erövra självständighet snarare än självstyre.
De rebeller som trots allt slöt upp i huvudstaden på måndagsmorgonen fick hålla till godo med föråldrade vapen som skeppats in från Tyskland två år tidigare, plus vad de kunde komma över i form av pistoler, hackor, påkar och kofötter. Till arsenalen fogades även några kulsprutor och gevär som irländare tagit med hem från världskriget, där de slagits på brittisk sida.
Några vid tiden mindre kända upprorsmän visade tapperhet och ledarskap i stridens hetta och kom att få stor betydelse längre fram. Bland dessa märks Eamon de Valera, som med tiden skulle bli irländsk premiärminister, president och något av landsfader.
En annan som klev fram var Michael Collins, ung adjutant till rebelledaren Joseph Plunkett. Han gjorde våghalsiga utflykter, till fots och med cykel, från huvudpostkontoret med depescher till andra rebellfästen.
Collins överlevde och ansåg vara för obetydlig för att dömas till döden. Senare blev han ledare för de irländska styrkorna i befrielsekriget 1919–21. Han lönnmördades 1922 av politiska motståndare.
Bland framstående personer som inte deltog i revolten fanns Arthur Griffith (grundaren av Sinn Féin), Jim Larkin (fackföreningsledare) och, alltså, Eoin MacNeill, som lämnade Irish Volunteers när upproret genomfördes mot hans uttryckliga order.
Efter sex dagars strider hissade rebelledarna en vit flagga över det svårt sargade General Post Office. Påskupproret var över. Stora delar av Dublins centrum låg i ruiner och omkring 450 människor hade dödats och över 2 600 skadats, varav de flesta civila. Totalt stupade 64 upprorsmakare i striderna.
När rebelledarna fördes till fängelset Kilmainham Gaol spottade Dublinbor på dem och brittisk militär fick skingra massorna för att kunna bana väg. Dock hyllades de rebeller som hållit stånd som hjältar, framför allt i södra Dublin där förstörelsen också var mindre. En av dessa var Cathal Brugha, som kom att bli Irlands förste premiärminister.
Sexton irländare avrättades
Över 3 400 personer runtom på Irland greps, varav drygt hälften skickades direkt till engelska fängelser utan rättegång. De flesta blev dock frisläppta framåt hösten. Värre gick det för upprorsledarna, som ställdes inför rätta i militärdomstol. 90 dödsdomar föll men bara 16 verkställdes. Avrättningarna väckte allmän avsky, i synnerhet den på James Connolly. Svårt lidande bands han vid en stol för att kunna skjutas.
Den brittiska regeringen i London missbedömde den folkliga opinionen på Irland och den kraft som fanns i martyrskapet. I takt med att sympatierna för rebellerna ökade gick de republikanska rörelserna till propagandaoffensiv, och i det brittiska valet 1918 kammade Sinn Féin hem en jordskredsseger i de irländska valdistrikten – utom i det protestantiskt starka grevskapet Ulster.
Att Sinn Féin blev valets segrare 1918 trots att partiet de facto inte varit delaktigt i upproret berodde på att de flesta irländare trodde att det varit hjärnan bakom resningen. De verkliga organisatörerna, Irish Republican Brotherhood, var en så hemlig organisation att få ens kände till dess existens. Efter valet vägrade Sinn Féins representanter att inta sina platser i det brittiska parlamentet och att där svära trohet till kungen (Georg V).
Istället bildade man ett eget irländskt parlament, Dáil Érieann, och utropade i januari 1919 den irländska republiken. Det var en ren krigsförklaring mot London. Och krig blev det.
Nu framträdde Michael Collins, finansminister i den självutropade irländska regeringen, som en centralgestalt. Han finansierade IRA:s verksamhet, vapen, utbildning och underrättelser. Collins låg också bakom den första »blodiga söndagen«, den 21 november 1920. Denna dag mördades 14 misstänkta brittiska spioner i Dublin. Britterna svarade direkt med att köra in en stridsvagn på en fullsatt fotbollsarena och öppna eld. Också nu krävdes 14 dödsoffer, samtliga civila.
Ett halvår senare kunde kriget avslutas när Sinn Féin gick med på att delta i de förhandlingar som den pressade Londonregeringen föreslog. Dessa utmynnade i ett förslag på självständighet för Irland: det anglo-irländska avtalet.
Michael Collins var en av dem som skrev på avtalet i London den 6 december 1921 – i förhoppningen att det en dag skulle leda till ett fritt och odelat Irland. När hans brittiske motpart efter undertecknandet sa sig just ha skrivit under sin politiska dödsdom, replikerade Collins: »Jag kan ha skrivit under min verkliga dödsdom ...«
För Irland blev avtalet en kompromiss mellan självständig republik och provins i det brittiska imperiet – Irländska fristaten, som kom att vara 1922–37. Det irländska parlamentet erkändes, men sex grevskap i norr undantogs och förblev brittiska.
Resultatet blev att både Sinn Féin och IRA, liksom hela det irländska folket, klövs. I juni 1922 utbröt ett inbördeskrig där forna kamrater från påskupproret och befrielsekriget mot britterna ställdes mot varandra.
Regeringen, som stred för att upprätthålla avtalet, fick brittiskt stöd, medan motståndarna ägnade sig åt gerillakrigföring, dock mindre framgångsrikt än tidigare. Efter en rad brutala attacker sjönk stödet för rebellerna. Samtidigt lät regeringssidan avrätta betydligt fler motståndare än vad britterna gjort efter påskupproret.
Efter ett knappt år var kriget över, med regeringssidan som segrare. Under kriget, i augusti 1922, sköts Michael Collins ihjäl av politiska motståndare i sina hemtrakter i grevskapet Cork.
Patrick Radden Keefe: Säg inget - En sann historia om mord och terror på Nordirland
1972 försvann 38-åriga tiobarnsmamman Jean McConville från sitt hem i Belfast. McConville var född i en protestantisk familj men gift med en katolsk man. Det ryktades om att hon var spion för britterna. Detta ska vara skälet till att hon kidnappades och senare hittades mördad. Att det var IRA som stod bakom bortförandet och mordet klarlades tidigt. Men vem mördare henne? På vems order?
Dolours Price, en av de så kallade "bombflickorna" har sagt att hon var med då Jean McConville sköts. En som kände till mordet, och till och med ska ha beordrat det, var Gerry Adams. Denna Adams som senare blev ledare för IRA:s politiska gren Sinn Fein. Adams har förnekat att han var en IRA-man, trots alla uppgifter om detta. Adams åtalades 2027 för sin inblandning och kännedom om fallet Jean McConville, men det bedömdes inte finnas tillräckligt med bevis.
Boken fokuserar mycket på de ikoniska systrarna Price. Systrarna anslöt sig till en lång tradition av irländskt motstånd. Redan under medeltiden hade irländarna fastat för att uttrycka sitt missnöje. Det var ett vedertaget uttryck för passiv aggressivitet. I en pjäs från 1903 inleder en poet i 600-talets Irland en hungerstrejk framför grindarna till kungliga palatset.
W.B Yeats skrev: En gammal dåraktig sed, att om en man behandlas illa, eller tycker sig så behandlad och svälter vid en annans tröskel tills han dör, då ska de fattiga och arma för all framtid skrika sig hesa vid tröskeln.
söndag 2 maj 2021
lördag 1 maj 2021
David Wallace-Wells ”Den obeboeliga planeten”
Hur mycket skada kan en enda människa tillfoga planeten?
Det är en av frågorna i "Den obeboeliga planeten" av David Wallace-Wells. Jair Bolsonaro vann presidentvalet i Brasilien med löftet om att göra regnskogen öppen för utveckling - det vill säga skogsskövling. Brasilianska forskare har uppskattat att Bolsonaros skövling mellan 2021 och 2030 skulle frigöra motsvarande 13,12 miljarder kol. Förra året släppte USA ut ungefär fem miljarder ton. Det betyder att enbart detta politiska beslut av Bolsonaro skulle få mellan två och tre gånger så stor effekt som den årliga koldioxidpåverkan hela USA:s ekonomi står för - med alla sina flygplan, bilar och kolkraftverk.
Människan har funnits i 200 000 år men har endast brukat jorden i 12 000 år. Röster har höjts som kallat den neolitiska revolutionen för "det värsta misstaget i mänsklighetens historia". Resonemanget bygger inte på något av det som kom senare: industrialisering eller fossila bränslen. Skeptikerna tycker istället att ansvaret ska läggas direkt på jordbruket. Det var inget kortvarigt litet mellanspel som människorna genomgick på vägen in i en ny era av överflod, utan en historia av stridigheter som fortsatte väldigt länge, faktiskt ända till vår tid. Än idag är vi i stora delar av världen kortare och sjukare och dör yngre än våra jägar- och samlarförfäder, som för övrigt var betydligt bättre väktare av planeten vi alla lever på.
Under nästan hela den perioden rörde sig människan runt på planeten utan att lämna något egentligt avtryck.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)