Påskupproret på Irland

 

I april 1916 genomfördes en revolt mot det brittiska styret på Irland. Men den var illa planlagd, taffligt genomförd och kunde slås ned efter bara sex dagars strid på Dublins gator. Påskupproret kom dock att få stor betydelse för irländarnas kampvilja och fortsatta frihetssträvan. 

Upprorsledaren Patrick Pearse stegar ut på trottoaren, flankerad av två beväpnade vakter. Inför en liten samling skeptiska och förvånade flanörer som stannat till läser han högtidligt upp en deklaration från »Irländska republikens provisoriska regering«: »Vi hävdar det irländska folkets rätt att äga Irland, och att utan inblandning styra sitt öde, vara suveräna och omistliga.«

Pearse fortsätter: »I varje generation har det irländska folket hävdat sin rätt till frihet och suveränitet – sex gånger under de senaste trehundra åren har det hävdat detta med vapen. Med stöd av denna grundläggande rätt, och åter hävdande den med vapen inför världens ögon, utropar vi härmed den irländska republiken som en suverän självständig stat.«

Upprorsmakarna slår ut fönstren i posthusets alla våningar med gevärs- och pistolkolvar för att inte skadas av glassplitter vid den brittiska arméns förväntade eldgivning. Till skydd släpar de fram postsäckar och möbler, bryter sönder inredning och barrikaderar sig vid de tomt gapande fönsterkarmarna. Påskupproret har börjat.

Det hela kunde tyckas onödigt. Fyra år tidigare, 1912, hade det brittiska underhuset röstat igenom home rule, självstyre inom samväldet. Detta skulle ha införts på hela Irland 1914 om inte första världskriget kommit emellan – och om inte protestanterna i norr hade beväpnat sig, redo att bekämpa varje försök till katolskt styre från Dublin. Home rule is Rome rule, som man sa i norr.

Spänningen steg på ön och motsättningarna skärptes i takt med att vapenskramlet tilltog i världen utanför. När första världskriget bröt ut i juli 1914 såg irländska nationalister en chans att erövra självständighet snarare än självstyre.

De rebeller som trots allt slöt upp i huvudstaden på måndagsmorgonen fick hålla till godo med föråldrade vapen som skeppats in från Tyskland två år tidigare, plus vad de kunde komma över i form av pistoler, hackor, påkar och kofötter. Till arsenalen fogades även några kulsprutor och gevär som irländare tagit med hem från världskriget, där de slagits på brittisk sida.

Några vid tiden mindre kända upprorsmän visade tapperhet och ledarskap i stridens hetta och kom att få stor betydelse längre fram. Bland dessa märks Eamon de Valera, som med tiden skulle bli irländsk premiärminister, president och något av landsfader. 

En annan som klev fram var Michael Collins, ung adjutant till rebelledaren Joseph Plunkett. Han gjorde våghalsiga utflykter, till fots och med cykel, från huvudpostkontoret med depescher till andra rebellfästen.

Collins överlevde och ansåg vara för obetydlig för att dömas till döden. Senare blev han ledare för de irländska styrkorna i befrielsekriget 1919–21. Han lönnmördades 1922 av politiska motståndare.

Bland framstående personer som inte deltog i revolten fanns Arthur Griffith (grundaren av Sinn Féin), Jim Larkin (fackföreningsledare) och, alltså, Eoin MacNeill, som lämnade Irish Volunteers när upproret genomfördes mot hans uttryckliga order.

Efter sex dagars strider hissade rebelledarna en vit flagga över det svårt sargade General Post Office. Påskupproret var över. Stora delar av Dublins centrum låg i ruiner och omkring 450 människor hade dödats och över 2 600 skadats, varav de flesta civila. Totalt stupade 64 upprorsmakare i striderna.

När rebelledarna fördes till fängelset Kilmainham Gaol spottade Dublinbor på dem och brittisk militär fick skingra massorna för att kunna bana väg. Dock hyllades de rebeller som hållit stånd som hjältar, framför allt i södra Dublin där förstörelsen också var mindre. En av dessa var Cathal Brugha, som kom att bli Irlands förste premiärminister.

Sexton irländare avrättades

Över 3 400 personer runtom på Irland greps, varav drygt hälften skickades direkt till engelska fängelser utan rättegång. De flesta blev dock frisläppta framåt hösten. Värre gick det för upprorsledarna, som ställdes inför rätta i militärdomstol. 90 dödsdomar föll men bara 16 verkställdes. Avrättningarna väckte allmän avsky, i synnerhet den på James Connolly. Svårt lidande bands han vid en stol för att kunna skjutas.

Den brittiska regeringen i London missbedömde den folkliga opinionen på Irland och den kraft som fanns i martyrskapet. I takt med att sympatierna för rebellerna ökade gick de republikanska rörelserna till propagandaoffensiv, och i det brittiska valet 1918 kammade Sinn Féin hem en jordskredsseger i de irländska valdistrikten – utom i det protestantiskt starka grevskapet Ulster.

 Att Sinn Féin blev valets segrare 1918 trots att partiet de facto inte varit delaktigt i upproret berodde på att de flesta irländare trodde att det varit hjärnan bakom resningen. De verkliga organisatörerna, Irish Republican Brotherhood, var en så hemlig organisation att få ens kände till dess existens. Efter valet vägrade Sinn Féins representanter att inta sina platser i det brittiska parlamentet och att där svära trohet till kungen (Georg V). 

Istället bildade man ett eget irländskt parlament, Dáil Érieann, och utropade i januari 1919 den irländska republiken. Det var en ren krigsförklaring mot London. Och krig blev det.

 Nu framträdde Michael Collins, finansminister i den självutropade irländska regeringen, som en centralgestalt. Han finansierade IRA:s verksamhet, vapen, utbildning och underrättelser. Collins låg också bakom den första »blodiga söndagen«, den 21 november 1920. Denna dag mördades 14 misstänkta brittiska spioner i Dublin. Britterna svarade direkt med att köra in en stridsvagn på en fullsatt fotbollsarena och öppna eld. Också nu krävdes 14 dödsoffer, samtliga civila.

 Ett halvår senare kunde kriget avslutas när Sinn Féin gick med på att delta i de förhandlingar som den pressade Londonregeringen föreslog. Dessa utmynnade i ett förslag på självständighet för Irland: det anglo-irländska avtalet.

Michael Collins var en av dem som skrev på avtalet i London den 6 december 1921 – i förhoppningen att det en dag skulle leda till ett fritt och odelat Irland. När hans brittiske motpart efter undertecknandet sa sig just ha skrivit under sin politiska dödsdom, replikerade Collins: »Jag kan ha skrivit under min verkliga dödsdom ...«

För Irland blev avtalet en kompromiss mellan självständig republik och provins i det brittiska imperiet – Irländska fristaten, som kom att vara 1922–37. Det irländska parlamentet erkändes, men sex grevskap i norr undantogs och förblev brittiska.

 Resultatet blev att både Sinn Féin och IRA, liksom hela det irländska folket, klövs. I juni 1922 utbröt ett inbördeskrig där forna kamrater från påskupproret och befrielsekriget mot britterna ställdes mot varandra.

Regeringen, som stred för att upprätthålla avtalet, fick brittiskt stöd, medan motståndarna ägnade sig åt gerillakrigföring, dock mindre framgångsrikt än tidigare. Efter en rad brutala attacker sjönk stödet för rebellerna. Samtidigt lät regeringssidan avrätta betydligt fler motståndare än vad britterna gjort efter påskupproret.

Efter ett knappt år var kriget över, med regeringssidan som segrare. Under kriget, i augusti 1922, sköts Michael Collins ihjäl av politiska motståndare i sina hemtrakter i grevskapet Cork.