En japansk Dirty Harry

Hana-Bi är något så ovanligt som en poetiskt finstämd actionrulle. Polismannen Nishi tvingas lämna kåren för att ta hand om sin fru som är döende i leukemi. Vårdandet sköter han bra, om han tar till vissa överdrifter. Han rånar exempelvis en bank för att finansiera en roadtrip tillsammans med hustrun. Och när det rycker i Nishis ena ansiktshalva vet man att det snart smäller. 

Han spräcker skallar medan frun sitter stillsamt vid vattenbrynet och han sticker in matpinnar i ögat på den som kommer för nära. Parallellt så driver han hejdlöst med frugan som då spricker ut i ett leende. I övrigt så är deras kärlek utan ord. 

Takeshi Kitano både spelar huvudrollen och regisserar.

Tråkigt äktenskap leder till ond bråd död

Så har jag då läst den, en av världens absolut främsta romaner, Madame Bovary av Gustave Flaubert. Denna upplaga hade förord av Sara Danius.
Boken kom 1857 och var väldigt nyskapande. För Flaubert var stilen allt. Han ville exakthet, “ gud bor i detaljen “. Han åtalades senare för att ha sårat den offentliga moralen och kränkt religiösa värden.
Det provokativa var att huvudpersonen Emma inte hade vett att skämmas, inte ens på sin dödsbädd.

Sedan reciterade prästen Misereatur och Indulgentiam, han doppade höger tumme i oljan och inledde smörjelserna. Först på ögonen som så hade åtrått alla jordiska härligheter, sedan på näsborrarna, begivna på ljumma vindar och kärleksdoften. Sedan på munnen som öppnats för lögnen, som kvidit av högfärd och skrikit av vällust, sedan på händerna som njutit av ljuv beröring och till slut på fotsulorna, så snabba förr i tiden då hon löpt för att stilla begären och som nu aldrig mer skulle gå, 

Den nyktra prosan är till för läsaren att tolka. På 1920-talet rasade en debatt om Flauberts stil. Kunde han verkligen skriva? Texten var fylld av grammatiska fel. Men skulle man rätta till allt skulle man sudda ut det stilistiska fingeravtryck.
Flaubert skulle inte längre vara Flaubert.
Unga Emma gifter sig med Charles. Charles ses som något tråkig. Eller som Flaubert skriver: ”Charles var ingen muntergök och hade knappast glänst under bröllopet “.
Men han älskar Emma över allt annat, medan Emma istället funderade på kärleken. Vad menade man egentligen här i livet med orden sällhet, lidelse och rus, som hade tyckts så vackra i böckerna.
Hon tvivlade på Charles: ”En man, borde inte han tvärtom kunna allt, briljera i alla möjliga färdigheter, öppna för henne vid lidelsens källor, livets finesser, alla slags mysterier? Men han lärde henne ingenting, han visste ingenting, han ville ingenting “.

Hennes första steg till förändring sker på en bal som hon och hennes man har blivit inbjudna till av en markis.
”Men i glansen från det som hände henne i stunden tonade hennes förflutna liv bort helt och hållet och hon var inte ens säker på att hon hade levt det “.
Vankelmodet kom dock tillbaka.

Skulle detta elände vara beständigt? Skulle hon aldrig ta sig ur det? Ett sätt att få ur Emma ur hennes melankoli är förbudet för henne att läsa böcker, dåliga romaner. Hon är fast i ett tråkigt äktenskap och förälskad i unge Leon.
Detta får förödande konsekvenser.

Återigen våldfrosseri med Refn

Fyra saker kan man vara säker på när det gäller Nicolas Winding Refns filmer. Ett utan dess like överdrivet frosseri i våld, människor helt utan samveten, snyggt foto och bra soundtrack.
Även här i Only God Forgives använder sig regissören av Ryan Gosling.
Ryan spelar Julian som driver ett thaiboxningsgym som täckmantel. Det han mest är insyltad i är kriminell verksamhet. Så även hans milt sagt störda bror som blir ihjälslagen efter att ha våldtagit och mördat en sextonårig flicka.
Påhejad av sin matriark till mor bestämmer sig Julian för att hämnas på den som hade ihjäl hans depraverade bror.

Elle Fanning övertygar som ung talang

Elle Fanning har på kort tid blivit en av mina favoritskådisar. Med integritet och inlevelse utan överspel spelar hon 17-åriga farmardottern Violet som bor på Isle Of Wight. Hennes stora passion är att sjunga så när hon en dag från bussfönstret får se reklam för talangtävlingen Teen Spirit så bestämmer hon sig för att ge det ett försök. Hennes mamma är motvillig men hon får hjälp från ”lodisen” Vlad som en gång i tiden varit en berömd operasångare.

Denna moderna Askungesaga är ingen spikrak väg mot framgång utan som brukligt är måste en rad hinder övervinnas, inte minst frestelserna inom musikindustrin.

”Paradiset på jorden” är ett helvete

Johan Rheborg gör ett mycket fint porträtt av komiker Juha Lindström som kväll efter kväll inför utsålda hus berättar historier om sin uppväxt i Sävbyholm, Paradiset på jorden.

Jonas Gardell har skrivit manus till denna sorgliga berättelse om utanförskap, viljan att passa in och extrem mobbning som får oerhörda konsekvenser. 

Ett särskilt smärtsamt avsnitt är när utsatte Thomas mamma bestämmer sig för att ha ett barnkalas för att Thomas ska få vänner och bli accepterad. 

Regin står Rojda Sekersöz för.

Doktorn tar över från cenobiterna

Kirstys föräldrar är döda och hon själv har hamnat på mentalsjukhus. Ingen tror på hennes historier om cenobiter och helvetet. Utom en, överläkaren på sjukhuset. Han har en fascination för det ockulta. Genom Kirsty och en annan intagen patient som är superb på pussel, lyckas han återigen öppna portarna till demonernas rike. I denna blodiga splatteruppföljare får sig cenobiterna en rejäl match.
”The doctor is in. I recommend amputation”. 

Fimpen - Ett charmigt tidsdokument

Vem kan motstå en sexåring som är kanonbra på fotboll? Inte jag iallafall. Detta är i sanningens namn ingen höjdarfilm, trodde inte heller annat. Men som tidsdokument är den superb. På något vis speglas ett oskyldigt Sverige sett ur ett barns perspektiv.
Här får man även se vilket topplag som Åtvidaberg hade med lirare som Roland Sandberg, Ralf Edström och Benno Magnusson.
En charmig film av Bo Widerberg. 

Vandring i södern för rätt att rösta

Det är bara 55 år sedan. 55 år sedan som amerikanska medborgare nekades att rösta på grund av sin hudfärg. Den lagliga rätten hade de redan, men hindrades på valkongor i södern. Martin Luther King tog upp kampen. I staden Selma, Alabama, exemplifierades problemet. Svarta misshandlades när de sökte sina rättigheter. Unga män blev mördade, som Jimmie Lee Jackson, som blev kallblodigt nedskjuten på ett cafe. Denna händelse bidrog till marschen mellan Selma och Montgomery 1965, där medborgare fredligt promenerade denna sträcka för att hävda sina rättigheter.

Även denna promenad skulle mötas av våld från den vita överhögheten.

Selma är en mycket stark och välspelad film som regisserades av Ava DuVernay. Filmen inbringade en Oscarstatyett. I rollerna ser vi bland annat David Oyelowo, Carmen Ejogo, Tom Wilkinson (Lyndon B Johnson) och Tim Roth. 

Tong Po ute efter hämnd

”Tong Po is back and he’s very mad”.

I uppföljaren till Kickboxer spelas huvudrollen av i den närmaste bedrövlige Sasha Mitchell. Hans karaktär David är den tredje Sloanbrodern som driver vidare gymmet i Los Angeles efter brödernas frånfälle. De har blivit mördade av Tong Po efter dennes förödmjukande förlust mot Kurt (Jean-Claude Van Damme). 

Äran måste återtas och då krävs en match mot den återstående Sloan, som till en början är högst ovillig att gå upp i ringen igen.

Då krävs ett bete, då i form av Davids vän, den manlige bimbon Brian Wagner.

På Tubi fick jag se filmen oredigerad. Fightscenerna är mer utdragna, plågsamma och blodiga.

Osannolik Palmemördare blir sannolik

Kl. 23.19 den 28 februari 1986 gick Stig Engström ut från Skandiahuset på Sveavägen i Stockholm. Två minuter senare skjuts Sveriges statsminister till döds bara en liten bit därifrån.

Klarlagt är alltså att Engström befann sig på mordplatsen. Men vad gjorde han där? Stigs egna uppgifter har visat sig vara felaktiga eller rena lögner.

Två uppgifter stämmer dock.

Observationen av vittnena Anders Björkman och Lars Jeppsson där den sistnämnde befann sig intill byggbaracken vid Tunnelgatan. Dessa två vittnen kan man också utgå ifrån observerades av mördaren. 

Dessutom vet vi att alla nyckelvittnens beskrivningar av gärningsmannen, innan de förvanskades av media, luddiga polisspår eller tidens tand, in hyfsat eller mycket väl in på Stig Engström.

Vad talar då för att någon annan mördat Palme?

Denne okända man måste ha sett ut som Engström, varit klädd som honom, haft samma rörelsemönster och dessutom varit på brottsplatsen.

Men varför utreddes inte Stig Engström mer och framförallt, varför avfördes han från utredningen?

Och varför fick missbrukaren Christer Pettersson plötsligt en så stor roll?

Han togs in i utredningen efter att den ökända fantombilden, som bygger på mycket vaga uppgifter från ett vittne vid biografen Grand, kablades ut på initiativ av spaningsledaren Hans Holmer.

Efter att ha hört presskonferensen där åklagare Krister Petersson deklarerat att han inte kan komma runt Stig Engström som gärningsman samt efter att ha läst Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson är jag också i det närmaste övertygad.

Det var Stig Engström som sänkte vår statsminister den där februarinatten.

Filmen jag diggade som 15-åring

Kickboxer har i det närmaste fått lyriska recensioner på IMDB. Så bra är det inte. Men, det ska sägas att detta var en av mina favoritfilmer när jag var tonåring. Jag menar, vem ville inte sparka på betongpelare som Tong Po när man var 15 år?
Kollar på den nu igen och vill man ha action och bra kampsportsscener har man kommit rätt. Vill man ha en bra dialog och skön fotokonst får man leta vidare.
Spelar i huvudrollen gör självfallet muskelpaketet från Bryssel, Jean-Claude Van Damme. Han spelar Kurt Sloane vars bror blir paralyserad när han går en match i Bangkok mot den thailändska mästaren. Kurt svär på att hämnas och får tips om mästare Xian som bor på landsbygden. Efter mycket om och men väljer Xian att träna Kurt. 

I en värld där boken är totalförbjuden

"Jag ska få grepp om den så att den aldrig kan rymma sin väg. En vacker dag ska jag komma världen nära. Jag har lagt ett finger på den nu, det är en början". 

Ray Bradburys futuristiska och dystopiska roman Fahrenheit 451 skrevs redan 1953. Guy Montag är brandman. Hans uppgift är inte att släcka bränder som man kan tro, nej här ska det brännas böcker. All litteratur är förbjuden. Montag går in med lust för sitt arbete. En dag ska han och hans kollegor bränna böcker hos en kvinna. Böckerna trillar ner och Montag får en glimt av en rad i boken. Han stoppar undan den innan böckerna ska till att brännas. Kvinnan vägrar att lämna sitt hus vilket innebär att hon blir innebränd tillsammans med böckerna.
På något sätt får här Montag bevis på böckernas kraft. Vilken övertygelse måste man ha om man väljer att dö tillsammans med sina böcker istället för att fly undan elden? Vilken makt och lockelse har det tryckta ordet?
I många stycken känner man igen sig:
"Nej, de pratar inte om någonting. De säger namnen på en massa bilar och kläder och simbassänger och säger vad kul! Men allihop säger samma saker och ingen säger något som skiljer sig från vad de andra säger".

Det sägs också en hel del om böckernas värde. Ray Bradbury tillbringade till exempel det mesta av sin tid på Los Angeles stadsbibliotek.
"De flesta av oss kan inte rusa omkring och tala med alla och känna hela världens städer, vi har varken tid, pengar eller så många vänner. De ting som ni söker efter finns i världen, men det enda sättet för genomsnittsmänniskan att göra bekantskap med nittionio procent av dem är genom böckerna".

Jag gillar budskapet i den här boken, men dessvärre var jag inte alltför engagerad när jag läste den. Inte helt lättläst.

Melinda som tragisk och komisk

En grupp sofistikerade människor sitter på en krog i New York och diskuterar. Vilken typ av film gör sig bäst, tragedi eller komedi? Vi får sedan följa karaktären Melinda i två parallella historier, en tung och en fjäderlätt. I båda handlingarna kommer hon in objuden till en middag och rör sedan upp känslor hos deltagarna. Gemensamt är också att hon paras ihop med en tandläkare.
Som brukligt i en film av Woody Allen är det späckat med dialog. I den här filmen, Melinda&Melinda, föredrar jag det komiska universumet där bland annat Will Farrell är sevärd. I den tyngre berättelsen är Chloe Sevigny som vanligt bra. Rollen som Melinda spelas av Radha Mitchell. 
Denna rulle borgar för kvalitet. En elegant form av Sliding Doors. 

Rödluvan spöar skiten ur vargen

Reese Witherspoon är helt underbar i den här skruvade svarta komiska ”Rödluvan”. Hennes karaktär Vanessa växer upp i ett dysfunktionellt hem med en prostituerad mor och en pedofil och knarkare till styvfar. Vanessa kanske inte är det smartaste som gått i ett par klackskorna ”but make no mistake”. Hon är riktigt bad ass vilket hon visar prov på när hon blir upplockas av den till synes propra kuratorn   Bob Wolverton (Kiefer Sutherland).

Till en början lyssnar Bob sympatiskt på Vanessas problem men det dröjer inte länge förrän han visar sitt rätta varg-jag. Det ska bli en riktig minnesbeta för honom.

Men med tanke på Vanessas förflutna är det ingen som tror på henne och hon ser ut att dömas som vuxen till lagens strängaste straff. Vanessa är dock säker, Bob är den så kallade I5-killer som dödat många flickor som varit i liknande situation som hon har varit.

Kommer någon att tro henne?

The Box öppnar helvetets portar

Doug Bradley och Clive Barker blev kompisar i England och deltog i samma teaterskola. När Clive Barker kom på idén att göra en film om de djävulska cenobiterna som leds av självaste Pinhead var det Bradley som fick huvudrollen.

Hittade första Hellraiser genom amerikanska appen Tubi. 

Frank Cotton har utforskat alla lustar som finns. Nästan. Det finns en sak han inte har prövat. The Box. Det dröjer inte länge förrän portarna till helvetet är vidöppna. 

Äldre praktikant blir oersättlig

Robert De Niro och Anne Hathaway spelar i denna feelgoodfilm med de osvikliga hindren som ska överstigas. Jules har på 15 månader byggt upp ett framgångsrikt företag som säljer kläder på nätet. Vad hon inte vet är att hennes kollegor beslutat sig för att ta in praktikanter. En av dem är senioren Ben. Till en början har inte Jules mycket förtroende för den äldre praktikanten. Ben får mest sitta och rulla tummarna men han ger sig inte och får snart ta sig an uppgifter åt Jules. Han blir bland annat Jules chaufför då han känner New York som sin egen bakficka. Snart blir han också Jules bästa vän som hon inte kan vara utan.

Gullegullig mysrulle som man gott kan se.

En kärleksförklaring till boken

En kärleksförklaring till böcker och bibliotek. Det är essensen av Susan Orleans bok "Biblioteket" som handlar om branden i Los Angeles Central Library 1986.
Susan demonstrerar mer än gärna sin kärlek till bibliotek.
"Biblioteket var nog det första stället där jag fick egen frihet. Jag och min mammas biblioteksbesök var alltid för korta. Det fanns så mycket att hitta där. Jag älskade att vandra omkring bland bokhyllorna och söka av bokryggarna tills något råkade fånga min uppmärksamhet.
Dessa besök var drömlika. Att läsa en bok var en resa. Några souvenirer behövdes inte".

Susan Orleans inställning ändrades. När han blev vuxen och tjänade sina egna pengar blev hon snart en glupsk bokägare. Hon ville ha nya böcker omkring sig.
"För första gången i mitt liv började jag undra vad man skulle med bibliotek till. Så kunde det ha förblivit. Resten av mitt liv kunde min relation till bibliotek ha varit rent nostalgisk".

Kärleken till böcker kom tillbaka när hennes son bad henne att följa med till Los Angeles Centralbibliotek. Familjen hade nyligen flyttat till Los Angeles.
 Snart inträffade den förödande branden. Nyheten kom i skymundan för härdsmältan i Tjernobyl. Susan Orlean väcker dock minnena till liv. Hon skriver detaljrikt om dagen för branden. Det känns som att man var där.
Efter brandlarmet upptäckte brandmännen att det rykte vid någon bok på skönlitterära avdelningen. Sedan satte det fart. Ett kulturarv gick förlorat. Exempelvis brann alla Shakespeares texter upp. Även ett unikt exemplar av Don Quijote från 1860. Förutom det förlorade kulturarvet var branden en stor katastrof för staden, låntagarna och personalen.
"Nu finns här en smak av döden, och den själlösa, tomma rädslan och förtvivlan är överväldigande. 
Enligt en anställd hade många ur personalen utvecklat "bibliotekshosta" och en "hasande biblioteksgång, en sorts planlös fotrörelse, fram och tillbaka, fram och tillbaka".

 Branden är den största biblioteksbranden i USA:s historia. Över en halv miljon böcker förstördes.
Susan Orlean försöker i boken utreda vem som startade branden. En person greps, Harry Peak. Hans historia får man läsa om. Susan Orlean skriver också initierat om bibliotek och brandhistoria.
"Människor har bränt ned bibliotek nästan lika länge som de har byggt bibliotek. Det första dokumenterade fallet av bokbränning var år 213 f kr, då den kinesiske kejsaren Shi Huangdi bestämde sig för att bränna alla historieböcker som motsade hans version av det förflutna. Dessutom begravde han mer än 400 lärda män levande.

Det mest kända biblioteket som gått förlorat i antikens värld är det mytomspunna egyptiska biblioteket i Alexandria. Det försvann för evigt i och med den muslimska invasionen av Egypten år 640.

Hon skriver också om kända personer som tillbringat mycket av sin tid på biblioteket i Los Angeles. En av dem är författaren Ray Bradbury.
"Han har alltid älskat bibliotek, så istället för college tillbringade han nästan varje dag på Los Angeles stadsbibliotek där han läste sig igenom alla avdelningar. Han brukade ofta beskriva sig som "biblioteksutbildad" och han ansåg att han lärt sig mer på biblioteket än han skulle ha gjort på universitetet", skriver Orlean.

Hon skriver också fint om alla kvinnor som varit pionjärer för biblioteket. Ett exempel är Mary Foy som blev bibliotekschef i Los Angeles 1880. Kvinnor tilläts då inte ha lånekort så beslutet var uppseendeväckande. En annan inspirationskälla som nämns är Althea Warren.
"Warren var förmodligen den största bokmal som någonsin har drivit biblioteket. Hon ansåg att bibliotekariens absolut viktigaste uppgift var att läsa glupskt. För Warren bottnade detta direktiv i känslor och filosofi. Hon ville att bibliotekarien skulle älska själva läsandet för dess egna skull, och kanske som en positiv bieffekt kunde inspirera biblioteksbesökarna till att läsa med samma omättliga aptit". 

Läser hyperaktuell och nysäljande roman

Nu var det en tid sedan jag gjorde ett inlägg. Nu gör jag ett med den hyperaktuella romanen "Pesten" av Albert Camus. För en tid sedan hörde jag ett samtal mellan Nordegren och Epstein i P1 som diskuterade den här romanen, och jag blev nyfiken på att läsa den.
Pesten publicerades för första gången 1947 och handlar om hur pesten drabbar staden Oran som ligger i Algeriet.
Boken börjar med beskrivningen att tusentals råttor dör. Folk blir förundrade och undrar vad det kan bero på men plötsligt upphör fenomenet tvärt. Människorna i staden kan andas ut.
Men så händer detta:
Samma dag vid middagstid stannar doktor Rieux med bilen utanför sitt hus, och i änden av gatan fick han se portvakten röra sig med svårighet, med sänkt huvud och med styva armar och ben som en marionettdocka. Gamle Michel var blank i ögonen och andades visslande. Han hade inte mått bra och velat få frisk luft". 

Situationen eskalerar:
Rieux fann den sjuke halvt lutad utanför sängen med ena handen på magen och den andra om halsen. Med starka krampryckningar kräktes han ljusröd galla i en sophink. Temperaturen var 39,5, lymfkörtlarna vid halsen, i armhålan och ljumskar var svullna, på bukens sidor bredde två svartaktiga fläckar ut sig. 
Två timmar senare i ambulansen lutade sig doktorn och hustrun över den sjuke. Ur hans mun som var täckt av svampaktiga ansvällningar kom stumpar av ord: "Råttorna!".  

Denna existensiella klassiker har sålt som tåget i Frankrike. Redan vid första coronafallet strömmade beställningarna in till det franska förlaget Gallimard. Flera andra länder har hakat på, exempelvis då Sverige.