I Akira Kurosawas episodfilm "Akira Kurosawas drömmar" exploderar ett kärnkraftverk i närheten av Fujiyama. Vulkanen är eldröd, över jorden sveper moln av plutonium-239, strontium-90 och celsium-137. Under tiden dricker man te, pratar om sina angelägenheter, grälar kysser varandra, ingen vet ännu att alla redan är dödsdömda.
Den osynliga döden kryper in i deras blod, i deras hjärnor, i deras kroppar. Bara några oinvigda, några få atomfysiker, vet sanningen. En av dem tar sin portfölj full av tekniska dokument och ror ut på havet i en båt för att ta sitt liv av ånger.
Så inleds nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs roman "Bön för Tjernobyl". För en tid sedan såg jag tv-serien "Chernobyl" som regisserats av Johan Renck. I eftertexterna finns dock inte Svetlanas namn med, trots att serien helt klart har inspirerats av boken. "Det är lite fräckt", konstaterar författaren i en intervju med Expressen.
Runt 1,5 miljoner människor har avlidit av följderna av kärnkraftsolyckan i april 1986. "Redan i Bibeln varnas det för Tjernobyl", skriver Aleksijevitj. Hon hänvisar till kärnkraftskatastrofen i Japan.
Om hur lätt det är att glömma, att förminska, om konsumtionens idioti.
Det ligger något mystiskt i det att samma dag som den japanska katastrofen inträffade så var den viktigaste händelsen på den amerikanska marknaden säljstarten för den nya versionen av iPad. Av dagens spetsteknologi förväntar sig människan endast bekvämlighet och komfort. Och marknaden investerar bara i det som ger omedelbar avkastning. Vår "konsumtion" växer i det oändliga, och just detta kallar man framsteg. Utvecklingen av mordvapen, det kallar man också framsteg.
Hon skriver också om apatin och handlingsförlamningen som följde i katastrofens spår.
Filosoferna och författarna teg när det inte längre gick att gå i kulturens och traditionernas spår. Det mest intressanta den första tiden var att samtala med gamla bönder, inte med vetenskapsmän, ämbetsmän och militärer med en massa guld på axelklaffarna. Bönderna hade varken läst Tolstoj eller Dostojevskij, men på något vis hade deras oförstörda medvetande tagit till sig den nya världsbilden.
Allmänheten i Ukraina, där Tjernobyl ligger, och Vitryssland, som drabbades hårdast av olyckan, hade uppfattningen att de sovjetiska kärnkraftverken tillhörde de säkraste i världen. Vi får av Svetlana Aleksijevitj höra berättelser om hur sanerare cyniskt tvingas upp på den förstörda reaktorns tak, hur saneringspersonalen som jobbat den första natten begår kollektivt självmord, hur fruar inför sina ögon ser hur deras män som arbetat vid katastrofplatsen förvandlas till oigenkännliga monster.
"Tjernobyl var ett dråpslag mot Guds hela vackra värld", skriver författaren. Men dråpslaget var inte känt eller erkänt till en början. Politbyrån förminskade det hela och belade ärendet med sträng sekretess.
"Radioaktivitet är inget märkvärdigt. Kvällen efter ett atombombsprov drack vi varsin butelj rödvin på testplatsen. Det bekom oss inte ett dyft", uttryckte en general i politbyrån under ett möte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar