Dagens konst: Candido Portinari

En av Brasiliens första framträdande målare var Candido Portinari. Han föddes 1903 på en kaffeplantage nära Brodowski i Sao Paulo. Just kaffe som vi ser på bilderna var ett flitigt återkommande motiv i hans bilder. Portinari studerade konst i Rio de Janeiro och reste 1928 till Paris. När han återvände till Brasilien slog han igenom som porträtt- och figurmålare i en mondän Parisinspirerad stil.
Han gick med i kommunistpartiet men var 1947 tvungen att fly till Uruguay på grund av förföljelsen av kommunister.
Portinari samarbetade bland annat med den brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer. Han är representerad i bland annat FN-byggnaden i New York och Library Of Congress i Washington. Han har skildrat vedermödorna i Brasiliens nordöstra landsbygd samt de viktigaste händelserna i Brasiliens historia sedan ankomsten av portugiserna 1500.
Mot slutet av sitt liv drabbades han av ohälsa och dog 1962 i blyförgiftning på grund av färgerna han använt i sitt arbete.

CL 2002:Real Madrid-Bayer Leverkusen 2-1

Real Madrids upplaga 2002 var ett mycket starkt lag på pappret. Vad sägs om spelare som Zinedine Zidane, Raul, Claude Makelele eller Luis Figo för att nämna några? Inte många trodde därför att tyska ligatvåan Bayer Leverkusen under ledning av kedjerökande Klaus Toppmöller skulle ha mycket att sätta emot. Det såg inte heller ut se när tyskarna redan efter nio minuters spel stod för en riktig bjudning efter ett långt inkast av Roberto Carlos. Raul kunde snappa åt sig bollen från ett sovande tyskt försvar och kunde sätta dit 1-0. Detta väckte dock Leverkusen som redan fem minuter senare kunde utjämna efter en nick av reslige Lucio. Därefter var det ett helt annat scenario, det här var Leverkusens match.

Dessa tyska gulddrömmar släcktes med buller och bång efter det läckra volleymålet av Zidane, 2-1 som också blev slutresultatet. 

Som matchräddare ska också räknas Iker Casillas som i slutet av kampen räddade tre bollar i princip på mållinjen. 

Zidanes volleyskott får dock stå ensamt som bildklipp i det här inlägget. 

Hjärtkirurg ställs inför omöjligt val

”Vad handlar den här filmen om?”

En sak är säker, den här kommer man att komma ihåg.

Yorgos Lanthimos gillar det obegripliga, eller iallafall det konstiga. Hans regi tillhör inte ”mainstream-facket”. Här har han återigen använt sig av Colin Farrell i huvudrollen. Han spelar en hjärtspecialist. Han är också kompis med en tonårig pojke, vars pappa dog på kardiologens operationsbord några år tidigare. Stephen, som kirurgen heter, tycker synd om killen och bjuder honom kontinuerligt på mat och ger honom dyra presenter. Det okonventionella är att ingen ifrågasätter deras vänskap, inte hustrun (Nicole Kidman) eller deras två barn.

Snart vänder pojkens sinne och Stephen ställs inför ett omöjligt val.

Skådespeleriet är känslokallt, inget beteende är för udda. Det gör det hela fascinerande.

CL: Bayern München-Valencia 6-5 straffar

Straffar avgjorde den här finalen i Champions League 2001, i alla bemärkelser. Redan efter ett par minuter fick Valencia straff efter ett konstigt domslut av Dick Jol. Gaizka Mendieta gjorde som vanligt och bredsidade in bollen i nätet. En stund senare fick Real Madrid straff, denna gång rättmätigt efter att Jocelyn Angloma, som spelade fruktansvärt aggressivt hela matchen, fällde Stefan Effenberg. Mehmet Scholls straff räddades dock av Santiago Canizares.
Bayern München pressade på mot ett försvarsinriktat Valencia, som dock spelade klart bättre än finalen året innan mot Real Madrid.
I andra halvlek var det straffdags igen, denna gång knuffade Carsten Jancker Amedeo Carboni så hans hand nuddade bollen i straffområdet. Stefan Effenberg förvaltade straffen.
Förlängningen var ganska uddlös, medan straffläggningen var en nagelbitare. Valencias fans hade stora förhoppningar då man låg ett mål före. Allt vände på grund av Oliver Kahns storspel i målet.
Nedan videor på Oliver Kahn, Amedeo Carboni, Pablo Aimar och Stefan Effenberg.

Serie om taximördaren i Swindon

Martin Freeman, kan han verkligen vara med i en dramaserie? Som handlar om kusliga mord? Denna kille minns jag att jag sett tidigare, efter en stund kommer jag på var. Han var ju en av kontoristerna i The Office, Ricky Gervais genialiska skapelse.
Nu spelar Freeman utredaren Steve Fulcher, som har i uppdrag att utreda försvinnandet av 22-åriga Sian, som har varit borta sedan en pubkväll i staden Swindon. Fulcher sätter samman ett litet team i sökandet. Snart får man på övervakningsbilder se en bil med en taxidekal på sidan. Bilen visar sig tillhöra Christopher Halliwell. Polisen sätter span på Halliwell som uppträder misstänkt. Till slut konfronteras Christopher och efter ha begärt en promenad på heden med Steve Fulcher så erkänner taxichauffören att han mördat Sian. Liket ska ligga i ett skogsparti.  Christopher avslöjar då att han har fler liv på sitt samvete. Han säger att han runt 2003-2005 dödade en annan kvinna, en prostituerad, som han grävt ned på en åker. Han visar Steve Fulcher och hans team var offret ligger begravt.
Så långt allt väl. Men nu börjar problemen för Steve Fulcher. I samband med att han blev visad nedgrävningsplatsen av den prostituerade, har han inte läst upp Christophers rättigheter, enligt polislagen, den så kallade PACE. Detta får följden vid rättegången att Christopher endast döms för mordet på Sian, och inte för det på den prostituerade, som heter Becky Godden.
Till råga på allt blir Christophers karriär och rykte fördärvat och efter att ha fått en förnedrande tjänst på ett annat poliskontor söker han sig till Libyen för utbildning i strategiskt arbete.
Några år går och nya bevis dyker upp mot Christopher. För att fälla honom krävs dock ett vittnesmål från Steve Fulcher som ju har blivit yrkesmässigt förnedrad.

Detta är plotten för serien Erkännandet, eller A Confession. Tv-serien bygger på verkliga händelser. Jag tycker det här är riktigt bra, framförallt när man vant sig vid den ryckiga handkameran som ger en dokumentär känsla men som också tyvärr kan leda till tankar på att man kan kolla på en skämtserie som tidigare nämnda The Office, där denna teknik också användes. Siobhan Finneran och Imelda Staunton är lysande i sina roller som mödrar som förlorat sina döttrar på de mest bestialiska sätt. Motivet som nämnts till Christophers handlande är ytterst banalt, men tyvärr nog väldigt vanligt. Han blev nämligen dumpad av en flickvän och ska då ta hämnd på andra kvinnor.

Barnes fantastiska språk räddar boken

Har gillat det jag läst hittills av Julian Barnes. Nu var det dags för en bok som jag lånat, eller rättare sagt lånat om otaliga gånger, hans debutroman Metroland som kom ut 1980. Julian säger att han aldrig har läst om boken sedan han skrev den, men att han fortfarande tycker om den.
"För det första för att den alls kom till världen, och fortfarande finns kvar. Den utgjorde en start och gav mig självförtroende", skriver han i förordet.
Julian Barnes var dock inte opublicerad när han gav ut romanen. Han hade skrivit en litterär guide över Oxford. Han har även varit verksam som journalist.
Metroland ger jag inte så mycket för. För det första är den oerhört pretentiöst. Den handlar om två föraktfulla och cyniska ungdomar, huvudpersonen Christopher och hans vän Toni, som driver med det mesta som kommer i deras väg. Inget fel med det men vilka killar i 15-årsåldern är egentligen intresserad av konstnärer som Crivelli och Arnolfini och hänger på National Gallery dagarna i ända?
Det enda som gör livet värt att leva för Chris och Toni är konsten. När Chris kommer upp i 20-årsåldern beslutar han sig därför för att flytta till konstens förlovade land, Paris. Här hänger han på Nationalbiblioteket och på diverse caféer. Han är fortfarande föraktfull, men fruktansvärt osäker och gör ändå på ett motsägande vis allt för att passa in. Javisst ja, det är en sak till som Chris är intresserad av, och det är att få ligga. Det får han för första gången i Paris när han träffar Annick som även hon är väldigt djupsinnig.
Sista kapitlet får vi följa Chris då han blivit det han fruktat, nämligen småborgerlig. Han har träffat en ny kvinna och tillsammans har de ett barn. Toni däremot kämpar fortfarande med att vara beständig. Han glider allt mer mot vänsterkanten och detta skapar splittringar mellan de två vännerna.
Det som räddar den här boken är Barnes fantastiska språk, men det är knappt.

CL 2000: Real Madrid-Valencia 3-0

En del klubbar uttalar nu en pessimism att det överhuvudtaget ska bli något mer ligaspel denna säsong. Detta som en följd av coronaviruset. Jag får då nöja mig med att på Viaplay kolla samtliga finaler i Champions League från 2000 och framåt. 20 år tillbaka får räcka. I finalen 2000 möttes i Paris Real Madrid mot Valencia. Förväntningarna var höga inför denna final, den första någonsin mellan två spanska lag i Champions League.

Förväntningarna kom dock lite på skam, iallafall om man ser till mitt Valencias insats. ”Valencia kan mycket bättre än så här”, som Glenn Hysén sa i halvtidspausen.

Real Madrid, med gemytlige Del Bosque som tränare vann med 3-0 mot Cupers kontringsstarka Valencia. Målen gjordes av Fernando Morientes, Steve McManaman och Raul.

Jag lyfter fram Fernando Redondo och Roberto Carlos i Real Madrid och Gaizka Mendieta och Claudio Lopez för Valencia även om de sistnämnda inte glänste som de kunde ha gjort i denna match. Nedan klipp i tur och ordning på dessa spelare.

F

Ta från de fattiga och ge till de rika

Kollar man på Netflix så lär man sig en helsikes massa saker. Jag snubblade på den här dokumentärserien, Dirty Money, och tryckte igång ett avsnitt. Det handlade om Najib Razak, först finansminister och sedan även premiärminister i Malaysia.

Ett av Najibs löften var att motverka fattigdom. Han var omtyckt, USA:s president Barack Obama uttalade att han hade ett bra samarbete med Najib. 

Najib Razak hade grandiosa planer: "Bara länderna i Mellanöstern har ett överskottskapital och vi ville ha ett nära samarbete med dem", resonerar Najib som tar beslut att starta en statlig investeringsfond. Snart investerar denna fond en miljard kronor av statliga pengar i det nystartade och suspekta företaget Petrosaudi. 

Najib Razak anlitar en rådgivare, Jho Low, en riktig partykille som festar med de stora kändisarna, exempelvis Britney Spears. Jho Low har även annat i sin verktygslåda, bland annat förbindelser med viktiga personer i Mellanöstern. Jho Low tar i sin tur kontakt med Tim Leissner som jobbar för Goldman Sachs. Goldman ger ut tre obligationsserier värda flera miljarder. Detta skulle vara lockbete för internationella investerare. Tanken är att pengarna som investeras ska gå till ett nytt finansdistrikt i Kuala Lumpur i Malaysia. 

Det finns de som har sina tvivel över Goldmans obligationer och planerna på ett nytt finansdistrikt, Tun Razak Exchange. Pengarna rullar in. Men sedan händer, inget. Istället för ett flashigt finansdistrikt blir resultatet istället en enorm övergiven byggarbetsplats. 

Investeringsfonden kunde inte slutföra projektet. Istället försökte man fylla hålet som utgjordes av det ekonomiska underskottet med medel från andra områden. Detta i sin tur påverkade bland annat medborgare som investerat pengar för att kunna resa på pilgrimsresa till Mecka. För många blev det nu ingen sådan resa. 

Under tiden fortsatte Jho Low sitt grandiosa spenderande. Han involverade bland annat Najibs styvson Riza till producerandet av filmen The Wolf On Wall Street med Leonardo di Caprio i huvudrollen. Kostnaden för produktionen: 100 miljoner dollar. 

Även Najibs hustru Rosmah Mansor fick en del av kakan. Hennes spenderande påminde om Imelda Marcos, men på en mycket högre nivå. 

"Jag accepterar att det fanns uppfattningar om en överdådig livsstil", säger Najib i dokumentären. Han vill dock visa upp sitt "verkliga jag". 

"Min fru gick på outlets också", säger Najib som menar att hon inte bara inhandlade diamanthalsband. 

"Jag älskar den enkla livsstilen", säger Najib och visar upp katten Kiky som blivit kändis på Instagram. 

Jho Low var flitig med att flytta runt pengar mellan olika skalbolag i världen. Man tror att så mycket som 2,7 miljarder dollar förskingrades för Jho Lows privata nöjen. 681 miljoner dollar gick rakt in på Najibs privata konto, men han kunde inte riktigt förklara var dessa pengar kom ifrån. 

Det malaysiska folket reagerade. Över 500 000 personer demonstrerade mot denna korruption. När Najib såg att folket rasade blev han desperat. Han la ner en tidning som skrev om fallet och grep människor som endast hade pratat om investeringsfonden. Han passade även på att sparka åklagaren som utredde saken. Maktmissbruk någon? 

Enda sättet att stoppa en korrupt regering är kanske det svåraste, nämligen genom ett val. Malaysierna sa sitt, de valde den förre premiärministern Tun Mahathir till ny premiärminister. 

"Jag accepterar folkets dom", sa Najib som uppenbarligen var helt tagen på sängen. 

Många malaysier jublade: "Det känns som självständighet från en regering som styrt oss i 60 år", sa en man. 

Polisen agerade efter valet. Sammanlagt konfiskerade man varor till ett värde av 240 miljoner dollar i Najib och hustrun Rosmahs hem och på andra platser de förfogat över. 

"Jag fortsatte bara traditionen som partiordförande", menade Najib som såg sig som helt oskyldig. 

Det stod iallafall klart att han använt flera miljarder dollar ur den statliga fonden för att köpa konstverk och lyxyachter. 

"Bara Gud kan tala om ifall Najib gjort rätt eller fel", sa en invånare. 

För Najib hade fortfarande sin anhängare. För många var han deras "boss". Najib hade nämligen kommit på ett knep. Innan valen åkte han runt och delade ut pengar till invånarna, för inköp av motorer och redskap. Dessa var givetvis själaglad och bryr sig inte om hur Najib använt de statliga medlena så länge han ger dem små pengagåvor. Nästan lite kul hur Najib framstår som en riktigt hygglig kille.

Faktum kvarstår, när ekonomin går dåligt i ett land så påverkar det invånarna. Sammanlagt 7 miljarder har stulits ur statskassan. Detta kommer drabba skattebetalarna i många år. Regeringen kan inte bygga vägar eller skolor som planerat. Tun Mahathir ska dock enligt dokumentären ha jobbat för att minska skulden. 

Vem är då den skyldige? Inte Najib om man får tro honom. Han är dock åtalad för korruption och riskerar livstids fängelse. Goldman Sachs kan vara skyldig på flera punkter, men det löste man genom att skylla på den anställde Tim Leissner. Han är den enda i hela härvan som erkänt sig skyldig. 

Vad hände då med Jho Low? Han står åtalad i USA och Malaysia. 900 miljoner dollar som han stulit anses förverkade. Festprissen Jho Low förnekar brott men flydde till Kina där han ska befinna sig.

Synsk förmåga klen tröst för raserad tillvaro

Läraren Johnny (Christopher Walken) lever ett bra liv. Han undervisar ungdomar i litteratur, reciterar "The Raven" av Edgar Allan Poe, och är djupt förälskad i sin lärarkollega. De ska gifta sig. En regnig natt på väg hem från flickvännen kraschar Johnny med sin bil mot en skenande lastbil. Han hamnar i en koma som varar i fem år. Då har hela hans tillvaro raserats. Hans flickvän har lämnat honom och gift sig med en annan man. Han får lära sig att gå på nytt. Den före detta flickvännen etablerar kontakt med honom och försöker förklara varför hon gått vidare. Hon: "Du har tappat i vikt". Han: "Det kallas komadiet. Tappa kilon medan du sover".
Under sin medvetslöshet har han erhållit en ny förmåga. Han har blivit synsk och kan se händelser i framtiden. Detta får han självklart användning av. Han räddar en sjuksköterskas dotter från att brinna inne. Snart är snacket igång i stan: Det finns en man som är synsk på sjukhuset.
Under tiden som Johnny har legat i koma härjar också den så kallade Castle Rock-mördaren. Efter många om och men bestämmer sig Johnny för att hjälpa polisen. Mannen har våldtagit och dödat tio kvinnor och Johnny vill göra något gott, trots att han känner att hans liv är förstört.
Han lyckas få fatt i mördaren, men följden blir att han knappt kan gå ut eftersom människor i nöd hela tiden söker hans hjälp. En av dem, en rik man, ber om hjälp med sin son som slutit sig inom sitt skal. Johnny och pojken når varandra och Johnny blir hans lärare och vän. Genom den förmögne mannen får Johnny vetskap om Greg Stilton, som kandiderar till senaten. Stilton är omåttligt populär, han siktar till och med på att bli president en dag, men är han verkligen den han utger sig för att vara?
Martin Sheen spelar den hänsynslöse Stilton och Tom Skerritt är den sympatiske polischefen.
Kuriosa: Den sista läxan som Johnny ger sina elever innan han kraschar med bilen och faller i koma är att läsa legenden om Sleepy Hollow. Walken gör ju som bekant senare rollen som den Huvudlöse ryttaren i filmen Sleepy Hollow där Johnny Depp spelar polisutredaren Icabod Crane. 

Nalbandians backhand ”dödade” giganter

Argentinaren David Nalbandian var/är en av mina favoriter bland tennisspelare. David började spela tennis på en cementbana som hans farfar med armeniskt påbrå anlade i hemstaden Cordoba. David Nalbandian är bland många känd som talangen som aldrig riktigt blommade ut. Vi ska dock komma ihåg att Nalbandian nådde final i Wimbledon 2002 och vann Masters Cup 2005. Minnesvärt är också hans seger i Paris 2007 där han i samma turnering slog de tre giganterna Novak Djokovic, Roger Federer och Rafael Nadal.

Gör klart spelet utan att bli galen

Stefan Butler sitter i fängelse, för att ha slagit ihjäl sin pappa med ett askfat.

Och det värsta är, det är jag som är mördaren och borde sitta inne istället för Stefan.

Det handlar alltså om Black Mirror Bandersnatch, den interaktiva där man som tittare får göra valen.

Bredden på valen är imponerande, allt ifrån att välja frukostflingor till att alltså ha ihjäl sin egen pappa. Plotten i filmen handlar om hur dataspelsprogrammeraren Stefan ska göra spel av en bok vars författare blev galen och halshögg sin fru på kuppen.

Filmen och valen går i stort sett ut på att spelet ska bli lyckat och att Stefan inte ska bli galen.

Bra skådespelarinsats av Fionn Whitehead.

Fotbollen spränger klassbarriärerna

 

Året är 1879 och industrialiseringen i England är i full gång. Människorna i Darwen i norra England har bara två saker att leva för, arbetet på spinneriet och fotbollen. 

I början av 1800-talet började sporten etablera sig då den togs upp av brittiska internatskolor. I serien "The English Game", skapad av Julian Fellowes som också står bakom Downton Abbey, är det just elitskolan Eton som är "herre på täppan" när det gäller fotbollen i England. Den moderna fotbollen var från början en överklassport. 

Men nu har Eton fått en utmanare, spinneriarbetarna från Darwen. Målet är att ett arbetarlag för första gången ska vinna FA-cupen som inrättades 1871. Regeln om 11-mannalag hade införts året innan.

När vi börjar följa karaktärerna i serien är fotbollen i det närmaste en blandning av fotboll och rugby. Hårda tacklingar är ett naturligt inslag och inget som stävjas.  

Vad gäller spelstilen i serien så är det "rusa rakt fram i klump" som gäller. I The English Game rekryteras skottarna Fergus och Jimmy till spinnerilaget i Darwen. De två introducerar en helt ny taktik, en strategi som bygger på passningar och rörelse i laget. 

Ska det leda dem hela vägen till den åtråvärda FA-cup pokalen?

Fotbollsspelarna i Darwen har även helt andra utmaningar framför sig. Att överleva som arbetare i ett stenhårt klassamhälle.

Liljegren avdemoniserar Adolf Hitler

"Det är hög tid att vi avdemoniserar Adolf Hitler. Kunskap om honom som människa är ett effektivt vaccin mot hans sjuka ideologi". Så skriver författaren Bengt Liljegren i inledningen av hans biografi om Hitler. Jag läste den förra våren och kommer nedan blanda lite fakta om diktatorn tillsammans med citat från boken. Jag fokuserar i detta inlägg på Hitlers barndom och hur han formades till han blev. Hans krigiska och diktatoriska erfarenheter lämnar jag denna gång därhän.

Adolf Hitler föddes den 20 april 1889 i Braunau Am Inn i dåvarande Österrike-Ungern. Staden låg vid floden Inn som gränsade till Tyskland. Hitler hävdade tidigt att han känd sig mera som tysk än som österrikare. Fadern var tullinspektör Alois Hitler och mamma var Klara Pölzl. Adolf och hans yngre syster Paula var de enda av de sex barnen som nådde vuxen ålder.

Klara beskrivs som en tystlåten, underdånig, omtänksam och kärleksfull mor. Fadern Alois var sträng och hade lätt för att brusa upp. Det finns flera vittnesbörd om att han agade Adolf regelbundet. Alois ägnade sig knappt åt familjeliv. Han sysslade hellre med biodling än tillbringade tid med barnen.
"Jag högaktade min far men älskade min mor", sa Hitler själv.
Fadern var inte antisemit, han betraktade antisemitism som ett uttryck för kulturell efterblivenhet.
Vem som är Adolf Hitlers farfar är höljt i dunkel. Det spekuleras om att han kan ha varit jude.

Som barn uppskattade Adolf Karl Mays äventyrsromaner. Det lektes också en del krigslekar, men trots alla dessa lekar tog den unge Hitler aldrig till fysiskt våld. Gossen Adolf är inget monster. I källorna finns inga vittnesmål om våld, djurplågeri eller mobbning. Man ska vara mycket försiktig att se Hitlers personlighet, gränslös självtillit, förkärlek för storskaliga och radikala lösningar, brutalitet och människoförakt, enbart som en följd av uppväxtmiljön.  

I småskolan gjorde Hitler bra ifrån sig. När han däremot kom till realskolan i Linz gick det sämre. Dagdrömmar om ett framtida konstnärsskap tog överhanden.
Vid realskolan ökade kraven och betygen sjönk. Hitler själv avfärdade lärarkåren och dess intelligens. Adolf Hitler gick i realskolan i Linz samtidigt som Ludwig Wittgenstein, som senare blev berömd filosof.

Det finns inget som tyder på att Adolf Hitler var antisemit redan under skolåldern. Han var dock under denna tid fascinerad av begreppet ras. Vid senare studier på realskolan i Steyr söp Adolf bort sina betyg.
"Det var första och sista gången i mitt liv jag blev full", sa Hitler.
Fylld av hat mot undervisningssystemet lämnade Hitler skolan för gott vid 16 års ålder. 

Hitler brydde sig inte om sin släkt. 1938 hade han till exempel inga invändningar mot att ett gigantiskt militärt övningsfält anlades i hans hemtrakter. Faktum är att han ville dölja sin bakgrund. Han gav Gestapo order om att finkamma österrikiska arkiv och lägga beslag på dokument som rörde honom och hans familj. Detta var i samband med att Österrike anslöts till Tyskland 1938.

Adolf drömde ett tag om att bli kompositör. Han tappade snart intresset. "Ett geni behöver ingen träning", menade han. Han försökte sig även på att skriva poesi. Idrott intresserade honom inte. Under tiden i Linz fick han en stark vänskap med August Kubizek. Hitler bodde på Humboldtstrasse. I tidig ålder handlade Hitlers monologer om musik, konst och arkitektur. Att säga emot den unge Adolf Hitler var inte någon god idé.
"De två åren i Linz var min lyckligaste tid", sa Hitler.
Kubizek har skrivit en bok om vänskapen med Hitler, "Mein Jugend Freund". 

Adolf Hitler gick ofta på teater och opera. Han uppskattade Richard Wagner. Dramer av Friedrich von Schiller tillhörde också favoriterna.
Operan Rienzi var en avgörande händelse för Hitler. Hitler ville bli som Rienzi, en frälsare. I Wagners musik hörde den vuxne Hitler ekon från en förfluten värld, en värld fri från kommersialism, fri från judar och rasblandning, en värld där människor levde i samklang med naturen och där hjältar härskade".
Hitlers antisemitism kan ha börjat i Linz. När han bodde där var dock hans favoritskådespelare nästan undantagslöst judar.

Adolf hade alltid svårt att närma sig det motsatta könet. Kubizek och Hitler förälskade sig i samma flicka, Stefanie, men Hitler vågade aldrig närma sig.

1907, nyligen 17 år fyllda, flyttade Hitler till Wien i syfta att söka in till Konstakademien. Han blev inte antagen. Hitler blev förkrossad över beskedet. Han utnyttjade sedan inte ett rekommendationsbrev till scenmästaren Alfred Roller. Vännen Kubizek antogs till musikkonservatoriet. Adolf trivdes i Wien. "Hela Ringstrasse verkade vara ett underverk ur Tusen och en natt", sa Hitler. Första mötet med Wien hade gett mersmak.
Samma år dog Hitlers mor. "Jag har aldrig sett någon så förkrossad av sorg", sa modern läkare Bloch. Hitler såg senare till att Gestapo höll en skyddande hand över honom trots att han var av judisk härkomst.
Adolf levde ett kringflackande liv i Wien. Han jobbade bland annat som murare och målare. Här vet man att han kom i kontakt med starka antisemitiska och nationalistiska strömningar. Det finns mycket begränsat stöd för att Hitler var antisemit före 1919.
I Wien kom han i kontakt med Jörg Lanz von Liebenfels teorier om germaner som den ariska herrerasen. Han bevittnade debatter i parlamentet som slutade i kaos. Han tog också intryck av den radikale nationalisten Georg von Schönerer och Karl Luegers retorik. Det var i Wien Hitlers intresse för politik väcktes.

Hitlers Wien var den lille mannens, den fattige satens. Detta i motsats till Sigmund Freuds. Adolf bodde på Stumpergasse 31. Tillsammans med Kubizek försökte Hitler skriva en opera om smeden Wieland. Han tröttnade snart på projektet.Vad anbelangar kvinnor hade Hitler inte någon framgång.
"Hitler höll sig för god för en flickvän. Han saknade inte möjligheter", menade Kubizek.
Vid sidan av måleriet och operan var byggnadskonsten den unge Hitlers passion.
1908 gjorde han ett andra försök att bli antagen till Konstakademien. Han misslyckades även denna gång. En tid av misär följde. En flytt till ett ungkarlshotell vid Meldemannstrasse 27 innebar en nystart. Det var vid ungkarlshotellet som han fick erfarenhet att debattera med en större samling. Hitler började sälja kopierade bilder, han målade exempelvis Stefansdomen.
"Som konstnär var autodidakten Hitler faktiskt bättre än sitt rykte".
Arbete var inte något som tillhörde Hitlers huvudintressen.
Som yngling sympatiserade Hitler med högern och avskydde socialdemokraterna. Han såg arbetarna som en "indolent massa".

Några verkligt originella idéer hade Hitler inte. Han var inspirerad av nämnda nationalisten Schönerer. Judarna var något som betraktades som svurna fiender i dessa kretsar, men antisemit hade Hitler inte ännu blivit. Charles Darwins naturvetenskapliga rön sköljde över Europa. Herbert Spencer myntade uttrycket "Survival of the fittest". "Herrerasen" och "undermåliga raser" förekom ofta i debatten.
I Wien utnyttjade Hitler judisk välgörenhet som soppkök. Han hade även en del kontakt med judar. Han diskuterade ofta sionism med sin judiske vän Josef Neumann. "Neumann var en mycket hygglig karl", sa Hitler. Hanisch sa om Hitler: "Hitler sa ofta att det bara var med judar man kunde göra affärer, för de var de enda som var villiga att ta chanser".
Folk som kände Hitler i Wien skulle senare bli mycket förvånade inte bara över hans politiska framgångar, utan också hur han förvandlats till Europas ledande antisemit.

Adolf Hitler läste mycket böcker i Wien. "På några få år la jag grunden till ett vetande som jag fortfarande utökar", uttryckte Hitler i Mein Kampf. Allt som gick emot hans egen uppfattning förkastade han dock. Hitler hade i Wien länge haft siktet inställt på Tyskland, att lämna misären bakom sig. Tyskland var på stark frammarsch och Hitler var fascinerad. Tyska delen av Österrike skulle anslutas till Tyskland. För att undgå militärtjänstgöring i den österrikiska armén flyttade Hitler till München.

I maj 1913 kom han till München. Han bosatte sig på Schleissheimer Strasse 34. Nu stod det klart att drömmar om högre studier förblev drömmar.
Vid 25 års ålder var avgörande delar av Adolf Hitlers karaktär redan formade. En viktig pusselbit saknades: krig.
Första världskrigets utbrott i augusti 1914 kom att totalt förändra hans liv, och den värld han levde i.