torsdag 31 december 2020
onsdag 30 december 2020
Mamertinska fängelset i Rom
Mamertinska fängelset var ett fängelse (latin: carcer), beläget på Capitoliums nordöstra sluttning vid Forum Romanum i Rom. Fängelset, som förmodas ha uppförts av Ancus Marcius på 600-talet f.Kr., bestod av ett underjordiskt valv, egentligen ett brunnshus, benämnt Tullianum, samt en överbyggnad. Enligt traditionen ska aposteln Petrus ha hållits fången i Mamertinska fängelset, innan han korsfästes cirka år 64 e.Kr.
Fångar, som hade avrättats i fängelset, visades upp på den intilliggande Gemoniska trappan (latin: Scalae Gemoniae), innan deras lik kastades ned i Tibern.
Fängelset konsekrerades sedermera som kristen kyrkan med namnet San Pietro in Carcere. Mellan 1597 och 1663 uppfördes kyrkan San Giuseppe dei Falegnami ovanpå Mamertinska fängelset.
I det mamertinska fängelset, denna obehagliga
konstgjorda grotta, finns en källa, som i ett ännu äldre lager av
innebörder och funktioner tillbads som en källnymf i sitt underjordiska
tempel. Nya arkeologiska utgrävningar och undersökningar 2000–2009 har
funnit offergåvor från 500- till 200-talen f. Kr. Arkeologen Patrizia
Fortino har visat att detta var en underjordisk helgedom i anslutning
till det äldsta Roms stadsmurar kring Capitolium. Underjordiska
helgedomar hade en särskild funktion i den grekiskromerska religionen.
Där skötte man relationerna med underjordens gudaväsen genom att kasta
ned saker i gropar, utifrån samma urmänskliga ordlösa impuls som tvingar
dagens turister att kasta mynt i alla håligheter de möter. När
stadsmuren byggdes om på 300-talet f. Kr. infogades källnymfens
underjordiska tempel i murarna och blev ett fängelse, men av ett
alldeles särskilt slag: här offrades statens värsta fiender till
underjorden.
I den romerska kulturens sista tidevarv lagrades nya berättelser
ovanpå gamla och betydelser och tolkningar överlappade varandra. Under
300-talet utvecklades en frodig berättarglädje om Petrus sista dagar
både i ord och bild. Sarkofagreliefer och väggmålningar visade nu gärna
hur Petrus grips av romerska soldater, hur han förnekar Jesus, och hur
han slår på klippväggen i det Mamertinska fängelset för att döpa
Processus och Martinianus i vattnet från den källa som springer fram.
Bakom Petrus genomskinliga gestalt skymtar man här Moses, som med sin
stav slår fram en källa ur klippan under ökenvandringen. Petrus blev en
ny Moses som främste representant för apostlakollegiet och därmed för
kyrkan, som i den helige Ande mottog den nya lagen, så som Moses mottog
lagtavlorna i öknen.
Det är alltså en invecklad historia som flätats samman i det
Mamertinska fängelset. Mest känt är det för de romerska historikernas
berättelser om hur det fungerade som fängelse för besegrade och
fängslade kungar och upprorsmän, som först visades upp i den segrande
fältherrens triumftåg och sedan kastades ned i det Mamertinska
fängelset, där de ströps eller svalt ihjäl, som den galliske ledaren
Vercingetorix, besegrad av Julius Caesar 46 f. Kr., Numidiens kung
Jugurtha, besegrad av den romerske fältherren Marius 106 f. Kr., eller
anhängarna till den upproriske politikern Catilina år 62 f. Kr.
Fängelset användes som fängelse ännu på 300-talet men kom snart att
räknas bland minnesplatserna för Petrus och Paulus. De nya
utgrävningarna har funnit intressanta spår av olika epoker. Äldst är den
tidigare okända källhelgedomen, som var ett högt välvt runt rum, först
under senare perioder reducerat till den runda källare man kan besöka i
dag.
tisdag 29 december 2020
Roms stadsbrand gav plats för Neros palats
År 64 e.Kr. lade en brand en fjärdedel av Rom i aska. Kejsar Nero konfiskerade snabbt en stor del av det ödelagda området för att förverkliga sin dröm: Domus aurea – ett av historiens största palats med över 300 överdådigt utsmyckade rum. Men bara 40 år senare hade palatset utplånats från jordens yta.
Enligt den romerske historikern Tacitus som var med om branden, började eldsvådan i förråden längs kapplöpningsbanan Circus Maximus mitt i Rom och spred sig snabbt längs de smala gatorna, ner i stadens dalar och upp på kullarna.
Tusentals romare försökte förtvivlat fly undan de förtärande lågorna – enligt Tacitus dock förgäves: ”När folk tittade bakåt slog lågorna upp och omslöt dem.
När elden bröt ut befann sig kejsar Nero i sin villa i Anzio söder om Rom. Han kom tillbaka till Rom först när elden drabbade hans eget nyuppförda palats.
Kejsarens åtgärder imponerade på Roms befolkning, men snart började rykten spridas om att Nero själv hade givit order om branden. Den romerske författaren Suetonius, som föddes sex år efter den stora eldsvådan, skrev:
”Nero såg branden från Maecenas torn, och i sin glädje över den sköna brasan, som han kallade den, sjöng han om Trojas förstörelse.”
Ryktena uppstod eftersom Nero vid flera tillfällen inte gjort något för att dölja sitt förakt för det gamla Roms fulhet och kaos.
Han hade också tidigare givit uttryck för missnöje med sitt eget palats – det var på tok för litet. En kejsare av Neros dignitet behövde mer utrymme – mycket mer plats, skulle invånarna i Rom mycket snart få erfara.
På kejsarens befallning, kort tid efter branden, satte arkitekterna Severus och Celer i gång med arbetet att uppföra Neros drömpalats Domus Aurea – Det gyllene huset – på den plats där Neros nedbrända palats hade stått.
Än i dag råder ovisshet om hur stort palatset var, och hur stort område det täckte. Arkeologerna är eniga om att det sträckte sig över kullarna Esquilinen i norr, Caelius i öster och söder och Palatinen i söder och väster – ett gigantiskt område på cirka en miljon kvadratmeter, motsvarande över 200 fotbollsplaner!
Nero ägde nästan alla mark men fick ändå konfiskera delar av Palatinen som fortfarande var privatägda, samt området öster om det som sedan blev Colosseum.
Att bygga det oktagonala rummet var omöjligt utan betong. Bruket av betong var känt redan från slutet av 200-talet f.Kr., men det var först i Neros palats som de romerska arkitekterna började experimentera och utnyttja betongen fullt ut.
Arkitekturen i hela palatset var noggrant samstämd med utsmyckningen. Genom fönster i palatsets väggar och valv lystes de överdådiga marmordekorationerna upp. När ljuset reflekterades i freskerna, elfenbenet och ädelstenarna strålade de.
Nero, vars psykiska ohälsa under åren efter eldsvådan i Rom blev allt mer uppenbar för alla, började med tiden identifiera sig med solguden Helios.
Det gyllene huset var därför inte något mindre än Solgudens palats, och både arkitektur och inredning var omsorgsfullt planerade för att visa upp kejsarens gudomlighet.
Det gyllene huset var en stor ”lantvilla” placerad mitt i hjärtat av Rom – ett sceneri som skulle visa upp Roms nya guldålder som Nero hade skapat. När kejsaren invigde det enorma palatset utbröt han lättad: ”Nu kan jag äntligen leva i ett hus värdigt en människa.”
Nero hann bara bo i palatset en kort tid innan han dog i juni år 68. Bara fyrtio år senare var hans gyllene palats utraderat från jordens yta.
Nero var så hatad att det blev viktigt för de kejsare som kom efter att utplåna allt som påminde om honom. På rekordtid avlägsnades därför varje spår av det fantastiska palatset under åren efter Neros död.
Den stora sjön dränerades och Colosseum byggdes ovanpå området.
Därför bevarades den nedre delen av Neros byggnad med 150 rum för eftervärlden. Palatsets stora entréhall fick ge plats åt kejsar Hadrianus tempel till Venus och Romas ära.
Neros mor var Roms ondskefullaste kvinna
Agrippina tillhörde den maktgalna överklassen i Rom och var själv en av de värsta. Hon förgiftade två makar, tvingade sin svärson till självmord och lät avrätta alla som hotade hennes planer – ända tills hennes maktlystne son Nero blev hennes fall.
Agrippina bar sin älskares aska i famnen. Hon var bara 24 år gammal men såg redan sliten ut. Hennes ankomst till Rom denna dag år 39 e.Kr. präglades av skam.
Alla visste att hon var medskyldig till den misslyckade komplotten mot sin egen bror, kejsar Caligula.
Kejsaren hade låtit avrätta hennes älskare, Lepidus, och som straff skulle nu Agrippina bära hans aska genom Rom. Caligula hade -låtit sin syster leva, men hon var märkt för livet.
Tidigare hade Agrippina solat sig i glansen från sin mäktige bror och njutit av alla privilegier, bland annat de bästa platserna vid Roms alla spel och festivaler. Men glädjen hade blivit kortvarig.
Med åren hade Caligula blivit en tyrann och Agrippina kände hur makten gled henne ur händerna.
Det var därför hon beslöt att mörda sin bror. Hon och Lepidus hade tillsammans planerat ett attentat mot kejsaren. Därefter var det tänkt att Lepidus skulle överta tronen. Men kuppförsöket blev ett totalt fiasko.
Sedan Agrippina överlämnat askan till Caligula – en symbol för att kejsaren hade makten över dem både i livet och i döden, skickade kejsaren henne i exil på Ponza, en ö utanför Italiens västkust.
Där bodde hon i två år och när hon återvände till Rom hade hon höga ambitioner. Hon ville ha makt – till varje pris. Agrippinas väg mot makten skulle visa sig bli mycket blodig, och det dröjde inte länge innan hon kom att kallas romarrikets ondaste kvinna.
Kejsar Caligula mördades redan år 41 och då fick hans syster äntligen chansen att förverkliga sina ambitioner.
Hon hade -redan ett äktenskap bakom sig, med Gnaeus Domitius, även kallad Ahenobarbus, ”bronsskägg”.
Han hade emellertid dött av sjukdom år 40 medan Agrippina var i exil på Ponza. Tillsammans hade de -sonen Nero.
Agrippina kastade sig i stället över den rike och respekterade Passienus, prokonsul i den romerska provinsen Asia i våra dagars Turkiet.
Efter bara några års äktenskap dog Passienus. Dagens historiker har inga säkra källor till vare sig dödsorsak eller exakt tidpunkt, men i det gamla Rom gick rykten om att Agrippina hade förgiftat honom.
Roms mäktigaste man, kejsar Claudius, hade nyligen blivit änkling. När han föddes sade hans egen mor att han var ett portentum hominis, ett monster som naturen hade påbörjat men inte gjort klart. Vi vet att han haltade på höger ben, hans huvud och ena handen darrade lite och han talade underligt – nästan som ett djur från havet, berättar den romerske författaren Seneca.
”Så snart Agrippina flyttade in i palatset fick hon fullständig kontroll över Claudius”, berättar den romerske historikern Dio Cassius.
Agrippina njöt av sin nyvunna makt. Hon visade sig gärna i kläder med rent guld i, och lade sig i statsangelägenheter.
”Claudius tvingades av Agrippina att utföra de hemskaste saker”, berättar Tacitus och räknar upp hur kejsaren i flera fall avrättade eller landsförvisade män och kvinnor som Agrippina retade sig på på grund av girighet, maktlystnad eller vad Tacitus kallar ”kvinnlig svartsjuka”.
Men när kejsaren var onykter medgav han att ”det var hans öde att uthärda sin frus elakhet”.
Att bara gifta sig med kejsaren var inte nog för Agrippina. Claudius hade en klen hälsa och för att trygga sitt stora -inflytande även på längre sikt tänkte -Agrippina se till att Nero, hennes son från första äktenskapet, hamnade först i kön till tronen.
Medan Nero fick all hjälp, visade hon Claudius son Britannicus varken respekt eller omsorg. Tvärtom; Agrippina lät skicka iväg eller avrätta dem som sympatiserade med honom”, berättar historikern Cassius Dio, och tillägger att kejsarinnan spred rykten om att styvsonen var sinnessjuk.
Om Claudius levde så länge att även Britannicus hann bli man innan det var dags för tronskifte, kunde kejsarens biologiske son utgöra ett allvarligt hot mot Nero. Och det skulle Agrippina förhindra, till varje pris.
Enligt historikern Tacitus tog kejsarinnan god tid på sig för att undersöka giftmarknaden. Det skulle inte bli lätt att ta livet av Claudius.
På kejsares vis tog han regelbundet motgift mot olika kända gifter, och han var så van vid att stoppa i sig gift – i form av stora mängder alkohol – att det skulle krävas stora doser gift för att döda honom.
Dessutom fick medlet inte börja verka så snabbt att det väckte misstankar, men inte heller så långsamt att Claudius själv hann uppfatta vad som var i görningen.
Agrippina behövde hjälp, och vände sig därför till Locusta, en driven giftmörderska och expert på örtmedicin.
Genom försök på slavar kom de båda kvinnorna fram till rätt mixtur och bestämde sig för att sätta sin plan i verket i samband med en bankett.
Som en god hustru bjöd Agrippina sin man på en stor portion av hans favoritmat: svamp. Strax därpå miste kejsaren förmågan att tala, blev medvetslös och fick bäras i säng.
Själva förloppet väckte inga större misstankar eftersom Claudius var en suput, men den här gången nyktrade han aldrig till igen.
Enligt vissa källor dog Claudius direkt, men Tacitus berättar att han hann vakna till. I panik tillkallade han en läkare, som emellertid var delaktig i komplotten.
Den goda relationen mellan mor och son fick dock ett slut. Nero hade ärvt -Agrippinas omättliga maktbegär och han började bli riktigt trött på moderns ständiga inblandning och hennes eviga påminnelser om att han var ung och oerfaren.
Redan i slutet av år 54 – bara några månader efter Claudius död – hände något som visade att Agrippinas ställning var ohållbar.
Rom befann sig i en djup kris. Under det senaste seklet hade Armenien dominerats av romarriket, men nu hotades romarnas ställning i området av Partherriket, ett stort rike med centrum i våra dagars Iran.
I slutet av år 54 bjöd Nero in en -armenisk delegation till Rom för att diskutera krisen. Under den pompösa ceremonin gick Agrippina som vanligt rakt fram till den kejserliga tribunen för att ta plats där och delta i förhandlingarna jämte sin son.
Både Nero och hans rådgivare stelnade till. Inte förrän en råd-givare diskret knuffade till honom kom sig Nero för att vänligt leda bort sin mor.
Det var uppenbart att Agrippina hade gått över gränsen till vad både Nero och vanliga romare kunde acceptera.
”Romarna, med sin förkärlek för skvaller, började spekulera kring om en kejsare på bara 17 år skulle kunna förhindra denna enorma fara, och om de kunde förlita sig på någon som styrdes av en kvinna”, skriver Tacitus. Nero märkte att Agrippinas tilltagande dominans var ett hot mot hans auktoritet som kejsare, och han började ta avstånd från sin mor.
Agrippina blev sur. Tacitus berättar att hon ofta var ”dyster och hotfull” mot Nero, och när han strax därefter skaffade sig en älskarinna blev konfrontationen med den maktgalna modern oundviklig.
Historikerna vet inte hur förhållandet mellan Agrippina och Nero utvecklades mellan åren 55 och 59 – under den perioden står Agrippina i stort sett inte alls omtalad i källorna.
Men ett är säkert: år 59 bestämde sig Nero för att döda sin mor.
Orsaken var troligtvis att kejsaren hade en ny kärleksaffär; den här gången med den förnäma damen Poppaea Sabina – som dessutom krävde att Nero skulle gifta sig med henne.
Agrippina blev livrädd för att makten skulle glida henne ur händerna, och hon tog till desperata åtgärder. Enligt ryktena sökte hon till och med upp Nero på eftermiddagen, när han hade druckit, och förförde honom.
Agrippina skulle i stället dö i en båtolycka. Under en festival i mars 59 följde Nero sin mor ombord på ett skepp som låg i hamnen vid Baiae, en semesterort där det vackra och rika folket från Rom brukade samlas.
”För dig lever jag, genom dig regerar jag”, utbrast han storvulet till sin mor medan hon gick ombord.
Natten var mörk och det blåste nästan inte alls när skeppet stävade ut. Allt andades ro. Men plötsligt rasade ett halvtak ned över Agrippina som låg och vilade sig på en soffa på däcket.
Besättningsmännen rusade omkring för att försöka ställa allt till rätta, och mitt i tumultet föll Agrippina i vattnet.
Men hon visade sig vara lika stark som hon var elak. Trots att hon skadat ena axeln allvarligt i fallet simmade hon in till land, gick hela vägen till den ståtliga villa som Nero installerat henne i, och svepte in sig i varma filtar.
När Nero fick höra att Agrippina hade överlevt skickade han genast en trupp soldater till hennes villa.
De sparkade in ytterdörren och övermannade Agrippina. En av soldaterna slog henne i huvudet, varpå en annan drog sitt svärd för att döda henne.
Det sägs att Agrippina inväntade dödsstöten med orden: ”Förgör det sköte som gav liv åt Nero.”
Ur Världens Historia
måndag 28 december 2020
Aposteln Petrus
Petrus, latin för "klippa", efter grekiskans Πέτρος, av πέτρα, "klippa", i Bibeln även Kefas efter arameiskans Kēfāū med samma betydelse,[2] egentligen Simon (Shime'on), var en av Jesu apostlar. Han var den andre aposteln som Jesus kallade, då den förste var hans yngre[3] bror Andreas. Han framträder i Nya Testamentets evangelier och i Apostlagärningarna. Petrus, "klippan", är egentligen ett tillnamn som Jesus gav åt sin främste lärjunge (Matteusevangeliet 16:18, Markusevangeliet 3:16, Johannesevangeliet 1:42)[
Petrus var en galileisk fiskare tilldelad en ledarroll av Jesus. Han var med Jesus under händelser bevittnade bara av få apostlar, såsom Kristi förklaring. Petrus fick tidigt en framträdande ställning som lidelsefull predikant i Jerusalem och gjorde flera missionsresor och var i detta stycke framgångsrik, framförallt i Mindre Asien och Antiokia.
Tidiga kristna författare gav fler detaljer om hans liv och hävdade hans överlägsenhet. Traditionen beskriver Petrus som den förste biskopen av Antiokia och den förste biskopen av Rom, författaren av två kanoniska brev, efter Roms brand, martyr under Kejsar Nero, korsfäst upp-och-ner[4] och begravd i Rom. Hans avhandlingar anses traditionellt vara källan till Markus evangelium.
Johannes epilog fokuserar i hög grad på Petrus; han är den förste mannen som går in i den tomma graven, Före honom såg Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor, Salome och "lärjungen som Jesus älskade" den tomma graven.
Petrus attribut är korset, tuppen och nycklarna; de sistnämnda syftar på Jesu löfte till Petrus: ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen”
Peterskyrkan är uppkallad efter aposteln Petrus, som led martyrdöden omkring år 64 e.Kr. och som antas ha blivit begravd på denna plats. Confessio, det nedsänkta utrymmet framför högaltaret, skapades av Carlo Maderno för att behålla direkt kontakt med Petrus grav. I kupolen står ett citat ur Matteusevangeliet
16:18–19 på latin: TV ES PETRVS ET SVPER HANC PETRAM AEDIFICABO
ECCLESIAM MEAM. TIBI DABO CLAVES REGNI CAELORVM, "Du är Petrus och på
denna klippa skall jag bygga min kyrka. Jag skall ge dig himmelrikets nycklar."[1] Peterskyrkan är en av Roms fyra patriarkalbasilikor.
Neros uppträdande i Neapel
The famous Emperor Nero performed here, presenting the operas that he composed in the city, the only remaining piece of the language and culture of the Ancient Greeks. The ancient writers say that nothing could interrupt the great Nero’s song.
Nero made his debut in Naples and while he sang the ground began to shake. Nero continued to sing during the earthquake and, at the end of the show, thanked both the audience and the Gods for their applause. He sang in Naples on various occasions and would rest in the Terme for days after the performances.
Nero returned to Naples often saying that it was here that where he was baptised into the world of art.
The entire population of the region of Naples, including all of the smaller cities and colonies, would come to see Nero perform in the city. It is said that they all followed Nero for his dignity as he led them into the grand Neapolitan Theatre. Nero never performed in Rome, saying that he preferred the almost Greek city of Naples.Domus Aurea Tour - Rom
Gå tillbaka i tiden till kejsar Nero era på denna omfattande rundtur i
Domus Aurea. Ta en promenad genom byggnadens kammare och lär dig om
arkitekturen och freskerna genom din guides kommentar. Håll av din
erfarenhet med hjälp av förstärkta verklighetsverktyg så att du kan se
hur byggnaden såg ut som århundraden sedan.
Omfattande rundtur i Domus Aurea.
Lär dig om kejsar Nero liv genom guidad kommentar.Kort turstid lämnar gott om tid för andra aktiviteter på dagen.
Förbättra din erfarenhet med ökad verklighet
Läs mer om Domus Aurea Tour, The Golden House of Nero med 3D Virtual Reality 2021 - Rom - https://www.viator.com/sv-SE/tours/Rome/Domus-Aurea-Tour-The-Golden-House-of-Nero-with-3D-Virtual-Reality/d511-31810P17?mcid=56757
söndag 27 december 2020
lördag 26 december 2020
Jean-Michel Basquiat
Jean-Michel Basquiat, född 22 december 1960 i Brooklyn i New York, död 12 augusti 1988 på Manhattan i New York, var en amerikansk konstnär. Han var och är känd inom graffiti och neoexpressionism.
Jean-Michel Basquiat, som på fädernet härstammade från Haiti, var en av de första afroamerikanska konstnärerna som blev accepterade och kända i amerikanskt konstliv. Han fann inspiration i den afroamerikanska kulturen och utförde energiska och utmanande verk. Han flydde hemifrån i tonåren och levde på gatorna i New York. Han livnärde sig på att sälja vykort och diverse som han själv målade.
För att förstå Jean-Michel Basquiats konst måste man också förstå hur boomen för konstscenen såg ut på 80-talet. Konsten under 80-talet hade gått från att vara societetens sätt att visa sin förmögenhet till en "inne-grej" för "vanligt" folk. De rika hade tröttnat på att sponsra museer så konstföremål köptes upp av privatägare för att senare säljas dyrare. Att köpa konst blev som att köpa aktier. Det blev helt plötsligt "chic" att röra sig på rätt utställningar och att vara uppdaterad konstant. I rädslan för att finna sig själv ett steg efter andra konstsamlare började folk att köpa upp så mycket konst de kunde vilket ledde till en absurd situation. Konstsamlare stod på väntelistor för att köpa konstverk. Detta ledde i sin tur till att konstnärer producerade konst efter tillgång och efterfrågan. Folk började förstå att man kunde tjäna pengar på konstnärer. Eftersom konstnärer inte tjänade så bra såg de ett sätt att också själva tjäna pengar genom att agera manager som skulle hjälpa konstnärerna att komma in på de rätta utställningarna och möta de rätta personerna. Basquiat var en av dem som avskydde detta sätt att behandla konstnärer på. Det ställdes krav på konstnärer och de behandlades som hundar i en kennel. Konst hade blivit en kravfylld fluga och inte ett sätt att uttrycka sig fritt.
Jean-Michel Basquiat rymde hemifrån och livnärde sig på att sälja kort och t-shirts som han målade. Basquiat började sitt konstnärskap med graffiti. Tillsammans med Al Diaz började han måla väggar utomhus under pseudonymen "SAMO" som stod för: "SAMe Old Shit". Med hjälp av "SAMO" gick de emot och kritiserade konsten och annat de ansåg hindrande eller förstörande: "SAMO as a new art form. SAMO as an end to mindwash religion, nowhere politics and bogus philosophy. SAMO as an end to playing art. SAMO as an alternative to God."
Jean-Michel Basquiat fick aldrig det erkännande han förtjänade under sin livstid då han fortfarande inte var helt jämställd med sina vita konstnärsvänner. Han tjänade aldrig lika mycket som dessa även om han var den mest produktiva av dem alla. Han fick stämpeln att vara en svart getto-konstnär snarare än bara konstnär. Det var först efter sin död som priset på hans tavlor sköt i höjden, tavlor gick från att kosta 5000 dollar till miljonbelopp.
Jean-Michel Basquiat gillade Andy Warholskonst och använde honom som inspirationskälla då han skapade. Basquiat försökte komma Warhol nära eftersom de båda umgicks i samma kretsar. Dessvärre var Warhol väldigt reserverad och avstod från att ta kontakt med Basquiat, vilket gjorde att ett samarbete mellan de två kom att dröja.
Efter en lång konversation kunde Powell övertala Warhol och Basquiat att börja arbeta tillsammans. Warhol kom att bli som en fadersfigur för Basquiat, men deras gemensamma verk gjorde ingen succé. Konstkritiker skrev att Basquiat hade förlorat känslan, och att Warhol bara red på den mediavåg av uppmärksamhet som Basquiat fick. Det gemensamma arbetet avslutades abrupt och de båda slutade tala med varandra. Andy Warhols bortgång 1987 tog hårt på Basquiat som gick ner sig totalt, då också drogmissbruket på allvar började visa sin baksida.
Jean-Michel Basquiat dog av en överdos 1988, 27 år gammal. Genom sin tidiga död förverkligade Basquiat sitt livsmotto: "The true path to creativity, is to burn out". Mot slutet av hans liv fanns det i hans verk en föraning av vad som komma skulle; målningar med titlar som "Riding With Death" och "Eroica I" och "Eroica II" - den sistnämnda ofta innehållande orden "Man Dies". Basquiat är, vid sidan av sin produktivitet, ihågkommen för sitt arroganta förhållande till konst, sitt utanförskap och sin nästan överdrivna kreativitet.
Chefs Table ”Massimo Bottura”
Massimo Bottura bokstavligen växte upp under köksbordet vid hemmet i Modena.
Som alla italienare säger när någon frågar var de äter den bästa maten. ”Hos mamma”, var Massimos svar.
Efter att ha startat sin första restaurang åkte han till New York för att vidareutvecklas. Där träffade han sin livs kärlek, Lara, som efter många om och men följde med till norra Italien.
1995 startade Massimo Osteria Francescana som belönats med tre Michelinstjärnor. Restaurangen återfinns också i det absolut övre skiktet av de 50 bästa restaurangerna i världen.
Massimo har också ett starkt lokalt socialt patos. När Modena drabbades av en förödande jordbävning förstördes också ett gigantiskt ostlager. 350 000 Parmigiano-Reggiano ostar riskerade att slängas. Massimo kom då på receptet på en risotto som skulle kokas med osten. Samtliga ostar såldes och receptet gjorde succé i Japan, London och New York.
fredag 25 december 2020
Poppea Sabina
Poppaea Sabina (AD 30 – AD 65; known as Poppaea Sabina the Younger to differentiate her from her mother, and, after AD 63, as Poppaea Augusta Sabina) was a Roman Empress as the second wife of the EmperorNero. She had also been wife to the future emperor Otho. The historians of antiquitydescribe her as a beautiful woman who used intrigues to become empress.
There is a large villa near Pompeii that bears her name because of the archaeological finds there. It has been largely excavated and can be visited today.
Poppaea Sabina the Younger was born in Pompeii in AD 30 as the daughter of Titus Ollius and Poppaea Sabina the Elder. Most evidence suggesting Poppaea's Pompeiian origins comes from the 20th century excavations of the town, destroyed in the Eruption of Mount Vesuvius in 79. For instance, legal documents found during excavations in nearby Herculaneum described her as being the owner of a brick- or tile-work business in the Pompeii area.
Titus Ollius was a quaestor in the reign of the Emperor Tiberius. Ollius' friendship with the infamous imperial palace guardsman Lucius Aelius Sejanus ruined him before gaining public office.
Poppaea Sabina the Elder, her mother, was a distinguished woman, whom Tacitus praises as wealthy and "the loveliest woman of her day". In 47, she committed suicide as an innocent victim of the intrigues of the Roman Empress Valeria Messalina, having been charged with committing adultery with former consul Decimus Valerius Asiaticus.
Poppaea's first marriage was to Rufrius Crispinus, a man of equestrian rank. They married in 44, when Poppaea was 14 years old. He was the leader of the Praetorian Guardduring the first 10 years of the reign of the Emperor Claudius until 51 when Claudius' new wife Agrippina the Younger removed him from this position.
Later, under Nero, he was executed. During their marriage, Poppaea gave birth to his son, a younger Rufrius Crispinus, who, after her death, would be drowned by Nero while out on a fishing trip.
Poppaea then married Otho, a good friend of the new Emperor Nero, who was seven years younger than she was. According to Tacitus, Poppaea married Otho only to get close to Nero. Nero fell in love with Poppaea, and she became his mistress.
Tacitus depicts Poppaea as inducing Nero to murder his mother, Agrippina, in 59 so that she could marry him.
With Agrippina gone, Poppaea pressured Nero to divorce and later execute his first wife and stepsister Claudia Octavia in order to marry her.
Tacitus and Suetonius portray Poppaea as an ambitious and ruthless schemer. The Jewish historian Josephus paints a different picture. He calls Poppaea a worshipper of the Jewish God and urged Nero to show compassion to the Jewish people. In one account, Josephus shows how Poppaea advocated for Jewish priests when an issue was brought before Nero by Herod Agrippa II, who was the ruler of Jerusalem, concerning a wall that was built blocking Agrippa's view of the temple. She convinced Nero to not order the Jewish priests to tear down the wall and to leave the temple as is.
The cause and timing of Poppaea's death is uncertain. According to Suetonius, while she was awaiting the birth of her second child in the summer of 65, she quarrelled fiercely with Nero over his spending too much time at the races. In a fit of rage, Nero kicked her in the abdomen, causing her death.
When Poppaea died in 65, Nero went into deep mourning.
After that in 67, Nero ordered Sporus, a young freedman, to be castrated and then married him; according to Cassius Dio, Sporus bore an uncanny resemblance to Poppaea, and Nero even called him by his dead wife’s name.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)