År 64 e.Kr. lade en brand en fjärdedel av Rom i aska. Kejsar Nero konfiskerade snabbt en stor del av det ödelagda området för att förverkliga sin dröm: Domus aurea – ett av historiens största palats med över 300 överdådigt utsmyckade rum. Men bara 40 år senare hade palatset utplånats från jordens yta.
Enligt den romerske historikern Tacitus som var med om branden, började eldsvådan i förråden längs kapplöpningsbanan Circus Maximus mitt i Rom och spred sig snabbt längs de smala gatorna, ner i stadens dalar och upp på kullarna.
Tusentals romare försökte förtvivlat fly undan de förtärande lågorna – enligt Tacitus dock förgäves: ”När folk tittade bakåt slog lågorna upp och omslöt dem.
När elden bröt ut befann sig kejsar Nero i sin villa i Anzio söder om Rom. Han kom tillbaka till Rom först när elden drabbade hans eget nyuppförda palats.
Kejsarens åtgärder imponerade på Roms befolkning, men snart började rykten spridas om att Nero själv hade givit order om branden. Den romerske författaren Suetonius, som föddes sex år efter den stora eldsvådan, skrev:
”Nero såg branden från Maecenas torn, och i sin glädje över den sköna brasan, som han kallade den, sjöng han om Trojas förstörelse.”
Ryktena uppstod eftersom Nero vid flera tillfällen inte gjort något för att dölja sitt förakt för det gamla Roms fulhet och kaos.
Han hade också tidigare givit uttryck för missnöje med sitt eget palats – det var på tok för litet. En kejsare av Neros dignitet behövde mer utrymme – mycket mer plats, skulle invånarna i Rom mycket snart få erfara.
På kejsarens befallning, kort tid efter branden, satte arkitekterna Severus och Celer i gång med arbetet att uppföra Neros drömpalats Domus Aurea – Det gyllene huset – på den plats där Neros nedbrända palats hade stått.
Än i dag råder ovisshet om hur stort palatset var, och hur stort område det täckte. Arkeologerna är eniga om att det sträckte sig över kullarna Esquilinen i norr, Caelius i öster och söder och Palatinen i söder och väster – ett gigantiskt område på cirka en miljon kvadratmeter, motsvarande över 200 fotbollsplaner!
Nero ägde nästan alla mark men fick ändå konfiskera delar av Palatinen som fortfarande var privatägda, samt området öster om det som sedan blev Colosseum.
Att bygga det oktagonala rummet var omöjligt utan betong. Bruket av betong var känt redan från slutet av 200-talet f.Kr., men det var först i Neros palats som de romerska arkitekterna började experimentera och utnyttja betongen fullt ut.
Arkitekturen i hela palatset var noggrant samstämd med utsmyckningen. Genom fönster i palatsets väggar och valv lystes de överdådiga marmordekorationerna upp. När ljuset reflekterades i freskerna, elfenbenet och ädelstenarna strålade de.
Nero, vars psykiska ohälsa under åren efter eldsvådan i Rom blev allt mer uppenbar för alla, började med tiden identifiera sig med solguden Helios.
Det gyllene huset var därför inte något mindre än Solgudens palats, och både arkitektur och inredning var omsorgsfullt planerade för att visa upp kejsarens gudomlighet.
Det gyllene huset var en stor ”lantvilla” placerad mitt i hjärtat av Rom – ett sceneri som skulle visa upp Roms nya guldålder som Nero hade skapat. När kejsaren invigde det enorma palatset utbröt han lättad: ”Nu kan jag äntligen leva i ett hus värdigt en människa.”
Nero hann bara bo i palatset en kort tid innan han dog i juni år 68. Bara fyrtio år senare var hans gyllene palats utraderat från jordens yta.
Nero var så hatad att det blev viktigt för de kejsare som kom efter att utplåna allt som påminde om honom. På rekordtid avlägsnades därför varje spår av det fantastiska palatset under åren efter Neros död.
Den stora sjön dränerades och Colosseum byggdes ovanpå området.
Därför bevarades den nedre delen av Neros byggnad med 150 rum för eftervärlden. Palatsets stora entréhall fick ge plats åt kejsar Hadrianus tempel till Venus och Romas ära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar