Mamertinska fängelset i Rom

 

Mamertinska fängelset var ett fängelse (latin: carcer), beläget på Capitoliums nordöstra sluttning vid Forum Romanum i Rom. Fängelset, som förmodas ha uppförts av Ancus Marcius på 600-talet f.Kr., bestod av ett underjordiskt valv, egentligen ett brunnshus, benämnt Tullianum, samt en överbyggnad. Enligt traditionen ska aposteln Petrus ha hållits fången i Mamertinska fängelset, innan han korsfästes cirka år 64 e.Kr.

Fångar, som hade avrättats i fängelset, visades upp på den intilliggande Gemoniska trappan (latin: Scalae Gemoniae), innan deras lik kastades ned i Tibern.

Fängelset konsekrerades sedermera som kristen kyrkan med namnet San Pietro in Carcere. Mellan 1597 och 1663 uppfördes kyrkan San Giuseppe dei Falegnami ovanpå Mamertinska fängelset. 

I det mamertinska fängelset, denna obehagliga konstgjorda grotta, finns en källa, som i ett ännu äldre lager av innebörder och funktioner tillbads som en källnymf i sitt underjordiska tempel. Nya arkeologiska utgrävningar och undersökningar 2000–2009 har funnit offergåvor från 500- till 200-talen f. Kr. Arkeologen Patrizia Fortino har visat att detta var en underjordisk helgedom i anslutning till det äldsta Roms stadsmurar kring Capitolium. Underjordiska helgedomar hade en särskild funktion i den grekiskromerska religionen. Där skötte man relationerna med underjordens gudaväsen genom att kasta ned saker i gropar, utifrån samma urmänskliga ordlösa impuls som tvingar dagens turister att kasta mynt i alla håligheter de möter. När stadsmuren byggdes om på 300-talet f. Kr. infogades källnymfens underjordiska tempel i murarna och blev ett fängelse, men av ett alldeles särskilt slag: här offrades statens värsta fiender till underjorden.

I den romerska kulturens sista tidevarv lagrades nya berättelser ovanpå gamla och betydelser och tolkningar överlappade varandra. Under 300-talet utvecklades en frodig berättarglädje om Petrus sista dagar både i ord och bild. Sarkofagreliefer och väggmålningar visade nu gärna hur Petrus grips av romerska soldater, hur han förnekar Jesus, och hur han slår på klippväggen i det Mamertinska fängelset för att döpa Processus och Martinianus i vattnet från den källa som springer fram. Bakom Petrus genomskinliga gestalt skymtar man här Moses, som med sin stav slår fram en källa ur klippan under ökenvandringen. Petrus blev en ny Moses som främste representant för apostlakollegiet och därmed för kyrkan, som i den helige Ande mottog den nya lagen, så som Moses mottog lagtavlorna i öknen.

Det är alltså en invecklad historia som flätats samman i det Mamertinska fängelset. Mest känt är det för de romerska historikernas berättelser om hur det fungerade som fängelse för besegrade och fängslade kungar och upprorsmän, som först visades upp i den segrande fältherrens triumftåg och sedan kastades ned i det Mamertinska fängelset, där de ströps eller svalt ihjäl, som den galliske ledaren Vercingetorix, besegrad av Julius Caesar 46 f. Kr., Numidiens kung Jugurtha, besegrad av den romerske fältherren Marius 106 f. Kr., eller anhängarna till den upproriske politikern Catilina år 62 f. Kr. Fängelset användes som fängelse ännu på 300-talet men kom snart att räknas bland minnesplatserna för Petrus och Paulus. De nya utgrävningarna har funnit intressanta spår av olika epoker. Äldst är den tidigare okända källhelgedomen, som var ett högt välvt runt rum, först under senare perioder reducerat till den runda källare man kan besöka i dag.