Agrippina tillhörde den maktgalna överklassen i Rom och var själv en av de värsta. Hon förgiftade två makar, tvingade sin svärson till självmord och lät avrätta alla som hotade hennes planer – ända tills hennes maktlystne son Nero blev hennes fall.
Agrippina bar sin älskares aska i famnen. Hon var bara 24 år gammal men såg redan sliten ut. Hennes ankomst till Rom denna dag år 39 e.Kr. präglades av skam.
Alla visste att hon var medskyldig till den misslyckade komplotten mot sin egen bror, kejsar Caligula.
Kejsaren hade låtit avrätta hennes älskare, Lepidus, och som straff skulle nu Agrippina bära hans aska genom Rom. Caligula hade -låtit sin syster leva, men hon var märkt för livet.
Tidigare hade Agrippina solat sig i glansen från sin mäktige bror och njutit av alla privilegier, bland annat de bästa platserna vid Roms alla spel och festivaler. Men glädjen hade blivit kortvarig.
Med åren hade Caligula blivit en tyrann och Agrippina kände hur makten gled henne ur händerna.
Det var därför hon beslöt att mörda sin bror. Hon och Lepidus hade tillsammans planerat ett attentat mot kejsaren. Därefter var det tänkt att Lepidus skulle överta tronen. Men kuppförsöket blev ett totalt fiasko.
Sedan Agrippina överlämnat askan till Caligula – en symbol för att kejsaren hade makten över dem både i livet och i döden, skickade kejsaren henne i exil på Ponza, en ö utanför Italiens västkust.
Där bodde hon i två år och när hon återvände till Rom hade hon höga ambitioner. Hon ville ha makt – till varje pris. Agrippinas väg mot makten skulle visa sig bli mycket blodig, och det dröjde inte länge innan hon kom att kallas romarrikets ondaste kvinna.
Kejsar Caligula mördades redan år 41 och då fick hans syster äntligen chansen att förverkliga sina ambitioner.
Hon hade -redan ett äktenskap bakom sig, med Gnaeus Domitius, även kallad Ahenobarbus, ”bronsskägg”.
Han hade emellertid dött av sjukdom år 40 medan Agrippina var i exil på Ponza. Tillsammans hade de -sonen Nero.
Agrippina kastade sig i stället över den rike och respekterade Passienus, prokonsul i den romerska provinsen Asia i våra dagars Turkiet.
Efter bara några års äktenskap dog Passienus. Dagens historiker har inga säkra källor till vare sig dödsorsak eller exakt tidpunkt, men i det gamla Rom gick rykten om att Agrippina hade förgiftat honom.
Roms mäktigaste man, kejsar Claudius, hade nyligen blivit änkling. När han föddes sade hans egen mor att han var ett portentum hominis, ett monster som naturen hade påbörjat men inte gjort klart. Vi vet att han haltade på höger ben, hans huvud och ena handen darrade lite och han talade underligt – nästan som ett djur från havet, berättar den romerske författaren Seneca.
”Så snart Agrippina flyttade in i palatset fick hon fullständig kontroll över Claudius”, berättar den romerske historikern Dio Cassius.
Agrippina njöt av sin nyvunna makt. Hon visade sig gärna i kläder med rent guld i, och lade sig i statsangelägenheter.
”Claudius tvingades av Agrippina att utföra de hemskaste saker”, berättar Tacitus och räknar upp hur kejsaren i flera fall avrättade eller landsförvisade män och kvinnor som Agrippina retade sig på på grund av girighet, maktlystnad eller vad Tacitus kallar ”kvinnlig svartsjuka”.
Men när kejsaren var onykter medgav han att ”det var hans öde att uthärda sin frus elakhet”.
Att bara gifta sig med kejsaren var inte nog för Agrippina. Claudius hade en klen hälsa och för att trygga sitt stora -inflytande även på längre sikt tänkte -Agrippina se till att Nero, hennes son från första äktenskapet, hamnade först i kön till tronen.
Medan Nero fick all hjälp, visade hon Claudius son Britannicus varken respekt eller omsorg. Tvärtom; Agrippina lät skicka iväg eller avrätta dem som sympatiserade med honom”, berättar historikern Cassius Dio, och tillägger att kejsarinnan spred rykten om att styvsonen var sinnessjuk.
Om Claudius levde så länge att även Britannicus hann bli man innan det var dags för tronskifte, kunde kejsarens biologiske son utgöra ett allvarligt hot mot Nero. Och det skulle Agrippina förhindra, till varje pris.
Enligt historikern Tacitus tog kejsarinnan god tid på sig för att undersöka giftmarknaden. Det skulle inte bli lätt att ta livet av Claudius.
På kejsares vis tog han regelbundet motgift mot olika kända gifter, och han var så van vid att stoppa i sig gift – i form av stora mängder alkohol – att det skulle krävas stora doser gift för att döda honom.
Dessutom fick medlet inte börja verka så snabbt att det väckte misstankar, men inte heller så långsamt att Claudius själv hann uppfatta vad som var i görningen.
Agrippina behövde hjälp, och vände sig därför till Locusta, en driven giftmörderska och expert på örtmedicin.
Genom försök på slavar kom de båda kvinnorna fram till rätt mixtur och bestämde sig för att sätta sin plan i verket i samband med en bankett.
Som en god hustru bjöd Agrippina sin man på en stor portion av hans favoritmat: svamp. Strax därpå miste kejsaren förmågan att tala, blev medvetslös och fick bäras i säng.
Själva förloppet väckte inga större misstankar eftersom Claudius var en suput, men den här gången nyktrade han aldrig till igen.
Enligt vissa källor dog Claudius direkt, men Tacitus berättar att han hann vakna till. I panik tillkallade han en läkare, som emellertid var delaktig i komplotten.
Den goda relationen mellan mor och son fick dock ett slut. Nero hade ärvt -Agrippinas omättliga maktbegär och han började bli riktigt trött på moderns ständiga inblandning och hennes eviga påminnelser om att han var ung och oerfaren.
Redan i slutet av år 54 – bara några månader efter Claudius död – hände något som visade att Agrippinas ställning var ohållbar.
Rom befann sig i en djup kris. Under det senaste seklet hade Armenien dominerats av romarriket, men nu hotades romarnas ställning i området av Partherriket, ett stort rike med centrum i våra dagars Iran.
I slutet av år 54 bjöd Nero in en -armenisk delegation till Rom för att diskutera krisen. Under den pompösa ceremonin gick Agrippina som vanligt rakt fram till den kejserliga tribunen för att ta plats där och delta i förhandlingarna jämte sin son.
Både Nero och hans rådgivare stelnade till. Inte förrän en råd-givare diskret knuffade till honom kom sig Nero för att vänligt leda bort sin mor.
Det var uppenbart att Agrippina hade gått över gränsen till vad både Nero och vanliga romare kunde acceptera.
”Romarna, med sin förkärlek för skvaller, började spekulera kring om en kejsare på bara 17 år skulle kunna förhindra denna enorma fara, och om de kunde förlita sig på någon som styrdes av en kvinna”, skriver Tacitus. Nero märkte att Agrippinas tilltagande dominans var ett hot mot hans auktoritet som kejsare, och han började ta avstånd från sin mor.
Agrippina blev sur. Tacitus berättar att hon ofta var ”dyster och hotfull” mot Nero, och när han strax därefter skaffade sig en älskarinna blev konfrontationen med den maktgalna modern oundviklig.
Historikerna vet inte hur förhållandet mellan Agrippina och Nero utvecklades mellan åren 55 och 59 – under den perioden står Agrippina i stort sett inte alls omtalad i källorna.
Men ett är säkert: år 59 bestämde sig Nero för att döda sin mor.
Orsaken var troligtvis att kejsaren hade en ny kärleksaffär; den här gången med den förnäma damen Poppaea Sabina – som dessutom krävde att Nero skulle gifta sig med henne.
Agrippina blev livrädd för att makten skulle glida henne ur händerna, och hon tog till desperata åtgärder. Enligt ryktena sökte hon till och med upp Nero på eftermiddagen, när han hade druckit, och förförde honom.
Agrippina skulle i stället dö i en båtolycka. Under en festival i mars 59 följde Nero sin mor ombord på ett skepp som låg i hamnen vid Baiae, en semesterort där det vackra och rika folket från Rom brukade samlas.
”För dig lever jag, genom dig regerar jag”, utbrast han storvulet till sin mor medan hon gick ombord.
Natten var mörk och det blåste nästan inte alls när skeppet stävade ut. Allt andades ro. Men plötsligt rasade ett halvtak ned över Agrippina som låg och vilade sig på en soffa på däcket.
Besättningsmännen rusade omkring för att försöka ställa allt till rätta, och mitt i tumultet föll Agrippina i vattnet.
Men hon visade sig vara lika stark som hon var elak. Trots att hon skadat ena axeln allvarligt i fallet simmade hon in till land, gick hela vägen till den ståtliga villa som Nero installerat henne i, och svepte in sig i varma filtar.
När Nero fick höra att Agrippina hade överlevt skickade han genast en trupp soldater till hennes villa.
De sparkade in ytterdörren och övermannade Agrippina. En av soldaterna slog henne i huvudet, varpå en annan drog sitt svärd för att döda henne.
Det sägs att Agrippina inväntade dödsstöten med orden: ”Förgör det sköte som gav liv åt Nero.”
Ur Världens Historia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar