Altamira är en kalkstensgrotta nära samhället Santillana del Mar i Kantabrienprovinsen i norra Spanien, där djurmålningar från tidig paleolitisk tid återupptäcktes år 1879. Sedan 1985 är grottorna av Unesco utnämnda till världsarv. 2002 stängdes dock grottorna sedan det upptäckts att de uråldriga konstverken tagit skada av de många besökarna. Numera finns en kopia av grottan med de stora takmålningarna som är öppen för turister. Det finns även ett museum på platsen.
Grottan anses fortfarande vara en av de viktigaste bildkällorna från förhistorisk tid.
En jägare på Marcelino Sanz de Sautuolas ägor upptäckte grottorna 1868 sedan han räddat sin hund som fallit ned i grottan. 1875 berättade en lantbrukare vid godset om grottorna för de Sautuola, som när han undersökte grottorna påträffatde spår av stenåldersmänniskor.
Med stöd av Kol 14-metoden föreslog forskarna Lamings och Leroi-Gurhan att Altamiramålningar dateras till mellan 15 000 och 12 000 f.Kr. De tillhör således Magdalénienkulturen period III.
Grottmålningarna i Altamira kan ha haft religiös betydelse, ha ingått i fertilitetsriter eller ceremonier för jakt eller kan tolkas som en kamp mellan två klaner representerade av hjort och stäppbison.
Grottan
Altamiragrottan är ganska liten, den är endast 270 meter lång.
Den fångade stäppbisonen är en av de mest uttrycksfulla målningarna.
Det stora rådjuret, den största figuren av alla, mäter 2,25 m.
Flera konstnärer har påverkats av målningar i Altamiragrottan. Efter ett besök utropade Picasso: "Efter Altamira verkar allt dekadent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar