Man tjallar inte mot sin familj

Den ständiga Nobelpriskandidaten Joyce Carol Oates har utkommit med en ny roman, Mitt liv som råtta. Oates, som var något ojämn i sin produktion, har här skrivit en mycket läsvärd bok med ett intressant tema.
Boken handlar om 12-åriga Violet Kerrigan som bor i samhället South Niagara, inte långt från Niagarafallen. Violet är som barn den machoaktige pappans favorit. Allt ändras i och med ett samtal som Violet hör hennes två bröder hålla efter att ha kommit hem sent en kväll.
Violet hör att bröderna pratar om ett fasansfullt brott. Det viskas och tasslas så man kan förstå att bröderna har något med det hela att göra.
Dagen efter hör Violet vad det handlar om. Den unge afroamerikanen Hadrien Johnson har blivit överfallen och misshandlad till döds med ett basebollträ. Förövarna ska vara två oidentifierade gärningsmän.
Violet lägger ihop ett och ett. Samtidigt misstänks också bröderna för ett sexuellt övergrepp som ska ha begåtts på en toalett.
Katoliker som familjen är så ingår det att bikta sig kontinuerligt. Så gör även 12-åriga Violet. Under en bikstund berättar hon för prästen vad hon vet om överfallet. Prästen är inte intresserad av att höra på. Ryktet når dock ut och Violet blir misshandlad av sin bror. Blir knuffad mot en isig trappa.
Händelsen får Violet att berätta om brödernas brott för rektorn. Denne tar uppgifterna på allvar. Bröderna grips och sätts sedan i fängelse.
Detta upprör familjen till så vida grad att Violet förskjuts från familjegemenskapen. Hon får flytta hem till sin moster och hennes man.
I denna miljö utsätts Violet för nya övergrepp. Först av en överlägsen och pervers lärare och sedan trakasseras hon även av mosterns man.
Jag gillade verkligen den här boken. Skriver Oates så här så kan hon mycket väl för min del kamma hem Nobelpriset.