Hade hellre sett en rak thriller

Serenity med Matthew McConaughey och Anne Hathaway är klassad som en thriller, av det skruvade slaget ska det visa sig. Vi får följa Baker Dill, en krigsveteran som tagit sin solitära tillflykt till en svettigt belägen ö utanför Floridas kust, Plymouth Island. 

Baker mår inte riktigt bra, är rätt nerdekad. Dessutom har han inte lyckats fånga den där besten i form av en tonfisk han länge varit ute efter. 

En dag får han besök av sin ex-flickvän som han har en son tillsammans med. Hon berättar att hon blir misshandlad av sin nya man, en manschauvinistisk och tillika stenrik herre. 

Hon kommer med ett erbjudande. Baker får tio miljoner dollar kontant om han tar med sig den våldsamme mannen ut på en fisketur, dödar honom och dumpar honom till havs.

Detta är också något som den datorspelande enstöringen till son önskar. 

Är det ett erbjudande som Baker inte kan tacka nej till? Är allt som det verkligen verkar? 

Tror denna story hade gjort sig bäst som en rak thriller. Personligen hade jag klarat mig bra utan de paranoida och schizofrena dragen. 

Med tanke på detta är filmen inte något man lägger på minnet. 

AC/DC: High Voltage

Det var några dagar i slutet av 1980-talet. Min sjätteklass hade skolresa till Bornholm. Särskilt en låt dominerade i bussens inomhusmiljö. TNT med AC/DC. Alla coola i klassen gillade den, inte jag. Jag har aldrig tillhört den coola klicken. Aversionen mot coolhet fick mig att, inte hata, men länge tycka att AC/DC var ett ointressant band. 

Många år senare sa en kompis till mig, ”Ragge, du ska lyssna på 70-tals-AC/DC. Så det gjorde jag. Fy fan va bra. Den kanske allra bästa plattan är just denna. 

Bästa spår: It’s A Long Way To The Top, Rock And Roll Singer, Live Wire, High Voltage

Neil Young: Harvest

Inför inspelningen av Harvest 1972 rekryterade Neil Young ett helt nytt band han skulle arbeta tillsammans i studion med. Idag vet vi resultatet. En klassiker, klarar med lätthet tidens tand. Undantaget skulle isåfall textmässigt vara A Man Needs A Maid, även om jag är rätt säker på att Neil inte är sexist.

När den kom fick dock plattan ett tufft mottagande.
Enda positiva enligt recensenten från Rolling Stone, som lyssnat på skivan tio gånger för att vara säker på att brutalsågningen var det enda rätta, var att Young sjöng ”awful pretty”.
Bästa spår: A Man Needs A Maid, Heart Of Gold, Alabama, Words

Pleijel är lätt att gilla

Lyssnade på den nu 79-åriga författaren Agneta Pleijels sommarprat. Jag har inte känt till henne så länge, men så länge jag varit medveten om henne och det hon har skrivit, har jag tyckt att hon är cool. Så tycker jag fortfarande. I Babels bokpanel känns hon som mittpunkten, den som inte förhäver sig men som ändå bär med sig naturlig respekt.
I sitt sommarprat talar hon om att skriva. Hon uppmanar alla att skriva. Alla skriver, fast alla vet inte om det, förkunnar hon.
I en berättelse är innehållet underordnat berättarens röst, framhåller hon. Pleijel tycker vidare att något utav det viktigaste man kan göra är att samtala om böcker. Att våga skriva kan också få glömskan att stryka på foten. Hon gör tillbakablickar mot det röda 60-talet. En del av idéerna var rätt flummiga, det medges. Det finns också plats för tankar om framtiden.
Ändras vårt sätt att tänka om vi inte kan tänka oss en framtid, funderar hon om klimathoten.
Pleijel kungör att varenda bok hon skrivit har varit ett kunskapsinhämtande, hon skriver för att lära sig om saker hon inte vet något om. Ibland kan Pleijel drabbas av skrivkramp.
Idéerna vissnar, som gamla salladsblad. 
Som sagt, Pleijel är inte någon som förhäver sig. Det är lätt att gilla henne, som författare och människa.

Weezer: Teal Album

Läste en ganska grov sågning av Weezers Teal Album, en samling coverlåtar. Låtarna är perfekt utförda, inte stor skillnad kan höras från originalen. "Weezer är dött" lät det om omdömet jag läste. Kan nog tycka det är lite väl hårt. Visst, jag tycker också att bandet var bättre förr, på det blåa albumets tid, i begynnelsen, men väljer att se denna platta som Weezer måste få ut ur systemet. Tror nog att gossarna hade ganska roligt när de spelade in. 

Bästa spår: Africa, Take On Me, Paranoid 

Kurt Baker: Brand New Beat

Jag gillar verkligen The Cars. Knivskarpt och slickt 80-talssound. Kurt Baker är en nyare förmåga inom denna genre. Visst, karln sjunger som Elvis Costello, men kan inte hjälpa att lite gilla dessa banala oskyldiga kärlekssånger. Plattan håller dock inte hela vägen in i kaklet. Sångmaterialet är generellt för enahanda.
Bästa spår: Hit The Ground, Don’t Go Falling

The Posies: Amazing Disgrace

The Posies kom något efter, och fick sålunda leva lite i skuggan av grungens storheter som Nirvana, Pearl Jam och Soundgarden. Ändå finns många beröringspunkter, skitigt och hjärtligt. En betydande skillnad är Ken Stringfellows lena röst, något som växer till perfektion på soloplattan Touched. Detta var sista plattan som Posies släppte på storbolag, och nog blev det lite downhill efter detta. Här finns många sångskatter som är värda och förtjänas att upptäckas för nya lyssnare.

Bästa spår: Daily Mutilation, Please Return It, Precious Moments.

Vad lärjungar lärde av sina lärare

I Aten blev ynglingen Aristoteles (384 fkr-322 fkr) lärjunge till Platon (428 fkr-348 fkr). Aristoteles var den flitigaste och mest begåvade av lärjungar. Aristoteles fick smeknamnet "Läsaren", på grund av sitt omåttliga begär efter att läsa och studera.
Aristoteles beundrade sin lärare, men ägde ej sin lärares lysande snille. Istället ägde han ett starkare intresse för den värld, som vi med våra sinnen kan uppfatta.
Aristoteles införde metod i forskningen. Tyvärr har många av hans skrifter gått förlorade även trots det faktum att han brukar anses som en torr författare.
Aristoteles rykte som en av de lärdaste männen i hela Hellas växte. Samtidigt växte en annan man upp i Makedonien, en ung man med en sällsynt begåvning i olika riktningar.
Han kom att bli känd under namnet Alexander den Store (356 fkr-323 fkr).
Som Platon blev för Aristoteles, blev Aristoteles för Alexander. Aristoteles förstod snart Alexanders trängtan efter krigisk ära. Han lärde honom dock högsinthet, att visa frikostighet och mildhet mot besegrade. Han lärde honom även hellenisk bildning.
Det fanns dock filosofer som inte var beundrare av Alexander. Den mest kände av dem var Diogenes (412 fkr-323 fkr). Diogenes blev sedermera den mest kända företrädaren för den så kallade kyniska skolan, läs cynismen.
Diogenes levde mycket enkelt, en tid av sitt liv bodde han i en stor tunna. Hans husgeråd bestod blott av en bägare och en lerskål. Dessa kastade han dock bort, när han såg en annan man dricka vatten med händerna och en annan stoppa sin gröt i sitt bröd. "Ja, egentligen behöver man ju inte någon bägare. Ja, egentligen behöver man ju ingen matskål", resonerade han.
I motsats till många andra filosofer besökte inte Diogenes Alexander. Alexander besökte istället honom. Alexander hade hört att filosofen ofta vistades i parken Kraneion utanför Korint. Mycket riktigt, där låg han i sanden och solade. Alexander började tala med honom men Diogenes var kärv. Så sade Alexander till sist: Kan jag icke göra något för dig? Jo, sade Diogenes, du kan verkligen göra något för mig. Gå lite åt sidan, så du inte skymmer solen för mig.
Alexanders följeslagare talade efter om den underlige filosofens med löje och ringaktning.
Alexander tillrättavisade dem: I sanning, om jag icke vore Alexander, skulle jag vilja vara Diogenes.

 Bildtext: Diogenes sittande i sin tunna.

Elektrifierande av Bromander

Medelålders Lotta lyckas få drömjobbet. Hon får börja som lärare på Hvitfeldtska i Göteborg. Hon undervisar i språk och litteratur.
Då plötsligt börjar hon må dåligt. Hon får utslag i ansiktet och starka svettning, kräks och dras med huvudvärk. Hon börjar undvika konversationer med folk hon känner genom att vrida bort ansiktet på spårvagnen.
Så en dag får hon i personalrummet höra av en kollega om en kvinna som drabbats av överkänslighet mot bildskärmar.
Denna tanke slår rot.
Efter en jobbig termin, med krävande elever, föräldrar, kollegor och rektorer åker hon på en retreat till Småland. Där råder elektronikförbud. Lotta mår plötsligt toppen. När hon kommer hem igen kommer sonen på besök. Han är en fanatisk e-sportare och installerar sin dator i pojkrummet. Snart kommer symtomen tillbaka. Detta är alltså en bok om elöverkänslighet. Är detta en myt? Är el ofarligt för människan. Kan exempelvis mobilpratande orsaka cancer? Flertalet forskare är överens om att elöverkänslighet inte existerar.
Men varifrån kommer då symtomen som Lotta och folk i verkliga livet känner av? För de existerar ju uppenbarligen.
Hursomhelst, Lotta blir av med sitt jobb. Denne, en gång engagerade och passionerade lärare, sägs ha misskött sitt arbete. Hon har pressats till högre betygssättningar vilket hon får bära hundhuvudet för.
Henrik Bromander skriver på bra och dömer inte. Han gör ett fint och mänskligt porträtt av Lotta och lyfter fram detta omdebatterade problem på ett intressant sätt. Omvärldens misstro finns där. Lite kuriosa är att även Täppas Fogelberg får en släng av sleven, genom att han en gång i Ring P1 uttryckte sitt spott och spe över elsjuka.

Kjelle är riktigt bra

Har missat den här tv-serien. Har aldrig varit ett fan sv Kjell Bergqvist men här måste jag säga att han var bra, riktigt bra till och med. Skrattade högt ett antal gånger och det är inte något jag brukar göra. Hade också behållning av Cecilia Frode och Rolf Skoglund som glimtvis dyker upp. Ska se om jag hittar andra säsongen av Mäklarna. 

Degraderad polis får oroväckande samtal

Jakob Cedergren gör en soloprestation som Asger, en polis som utretts för tjänstefel och under tiden blivit degraderad som telefonist vid larmcentralen.

Vi får följa Asgers sista pass, kvällen innan han ska upp i rättssalen för att vittna om vad som hände den där kvällen när han hade ihjäl en ung man.

Asger är självklart spänd. Då får han det där telefonsamtalet från en kvinna. Hon befinner sig i en vit skåpbil som i hög fart åker från Köpenhamn mot Helsingör. 

Kvinnan är uppenbarligen kidnappad av sin exman, som har ett våldsamt förflutet. 

Asger är en man som inte följer protokollet. Han ringer hem till kvinnas dotter, och gör då en hemsk upptäckt. 

Hur ska han endast med hjälp av sin växeltelefon kunna rädda kvinnan från hennes minst sagt prekära situation? 

Den skyldige är en bra thriller som bjuder på en och annan oväntad ”twist”.

Märkligt och skrämmande med Roupenian

Jag tjatar också. Om Kristen Roupenian och hennes virala succé Kattmänniska och andra berättelser. Om denna virala succé, hur den gick till när det begav sig, vet jag dock inget, inte ett skvatt faktiskt. Det jag vet är det jag läst i denna framgångssaga. Det handlar om märkliga berättelser med ofta en skrämmande underton. Som läsare undrar man vad som händer. Vad för hemskt har grannbarnen utsatt den stackars Tilly för, på hennes födelsedagskalas till råga på allt. Och hur kommer det sig att en klass med 12-13-åriga afrikanska skolflickor kan hålla en hel lärarkår i skräck?
Inte sällan handlar det om moral. Som i novellen Stygging, som handlar om en raffinerad form av slaveri. Ett par får kontroll över en vän som nyligen gjort slut med sin flickvän.De tvingar honom att höra på när de har sex, bestämmer om och när han får gå ut. Kontrollen blir allt hårdare och förtrycket allt klarare.
Tvånget tas till dess yttersta gräns: När vi sa åt honom att sluta var hennes ögon två blå glaskulor och hennes intorkade läppar hade dragit sig undan från tänderna. Han rullade av henne och gnydde och försökte kravla sig bort från henne, bort från oss, men vi la våra händer på hans axlar och strök honom över det svettiga håret, torkade tårarna från hans kinder. Vi kysste honom och svepte hans armar kring henne och tryckte hans ansikte mot hennes. Din stygging, sa vi mjukt när vi la honom där. 
Se bara vad du har gjort".  

Avund och bildningskamp

Mer inspiration efter läsning i Harry Scheins biografi. Han skriver en del om sin bildningskamp, inspirerad av författaren och litteraturkritikern Artur Lindkvist.
Som ni kanske har förstått, de som någon gång kommer hitta till den här bloggen, för jag också en bildningskamp. Förgäves kan tyckas, överflödet strömmar över en. Men liv måste levas och man kan inte göra mer än att läsa, titta och höra, vara nyfiken. Det som kommer till en kommer.
Iallafall, drabbas av avund när jag läser om Schein, jag citerar:
"Jag läste kopiöst mycket, försökte att på samma gång följa med och hinna ikapp. Semestrarna användes för stora sjok. I Åhus Shakespeares alla dramer och sonetter. I Båstad Brechts samlade verk. Goethe i Liseleje". Jo, jo, man tackar. Läser vidare.

Intressanta reflektioner av Schein

"Jag läste i första hand dem som nazisterna hatade mest".
Filmpolitiska profilen Harry Schein om sitt läsande och skrivande. De mest hatade av nazisterna var Thomas Mann och Karl Marx och de fanns således i Scheins bokhylla.
Harry Schein gör många intressanta reflektioner i sin biografi:
"Men viktigast är insikten att människor är i stånd vill vilka skurkaktigheter som helst. Om människan verkligen var Guds avbild kan man förstå Lucifers revolt".

Foto: Harry Schein förstår Lucifers revolt om människan verkligen är Guds avbild.

Länk underlättar Shakespeareskräcken

Ska snart åka till London på jobbresa. Några av oss ska bege oss söder om Themsen, närmare bestämt till Globe Theatre för att titta på En midsommarnattsdröm av William Shakespeare.
Lite skraj är jag nog allt, Shakespeareengelskan har respekt med sig, men jag fick ett tips som kan underlätta skräcken.
En länk med rubriken No Fear Shakespeare" skickades till mig. Här fanns såväl originaltext som modern text. Den moderna texten gör det förbluffande enkelt att komma in i detta komiska invecklade svartsjukedrama. Jag sneglar åt ursprungstexten och låter mig förföras, men visst går jag vilse.
Pjäsen är lättsam och innehåller flera lager av komiska förvecklingar. Svartsjukan florerar på flera plan, bland annat mellan älvkungen Oberon och älvdrottningen Titania.
Fotot är från en målning av William Blake och föreställer Oberon och Titania i en dans tillsammans med älvorna.
Nu känner jag mig lite mer redo att, på plats, ta mig an den store skalden.

Kvinnorna tar hämnd

Katas dotter Vala försvinner efter en fest. Hon hittas död. Vem har dödat henne? Historien har till synes berättats förr. Jag gillar språket och detta är en bok som ingen annan. Centralt i hustorien är ett dockskåp. Valas. Det är udda. I boken finns många drömsekvenser. Påminner om Hitchcocks Vertigo. I en scen binds en flicka av en sadistisk man. De surrealistiska inslagen känns onödiga. På ett tidigt plan tycker jag att detta hade gjort sig bäst som en klassisk deckargåta. Kata får tidigt i berättelsen att tre män troligen står bakom dotterns försvinnande och död.
Vad vill Steinar Bragi med sitt skrivande?
Vala finns i Katas undermedvetna. Bragi fastslår genom sin roman att det pågår ett krig och att i detta krig så drabbar det direkta våldet nästan uteslutande kvinnor.
Romanen ställer sig på offrens sida. ”En av fyra kvinnor på Island har utsatts för våldtäkt eller försök till våldtäkt. Borde då inte 3 av 4 komma till dess försvar?”, resoneras det.
Ansvaret naturligtvis åligger också männen men i boken porträtteras de flesta av dem som rovdjur.
Jag tar personligen med mig följande ord om kvinnovåldet: ”Varför bråkar vi fortfarande om den och den feminismen? Var finns solidariteten och handlingarna?”.
Kata själv visar solidaritet. Hon träffar på våldsutsatta Soley på sjukhuset där hon jobbar. Soley har blivit våldtagen och svårt misshandlad av sin expojkvän. Hon har ingen annan som besöker henne. Kata bestämmer sig för att bli ”livets väktare”.
Tillsammans ger de sig ut på en hämndturné...

Mycket att göra just nu

Är inne i en intensiv läsperiod just nu. I min telefon läser jag Steinar Bragis Kata. Så här halvvägs in i boken känns det mycket lovande. Dottern till Kata har försvunnit och hittats i en bergsskreva. Men vad har hänt? Har hon ens blivit mördad? Det känns som att något väldigt obehagligt kommer uppenbara sig snart. 

Läser också en självbiografi om Harry Schein. Även den känns som något extra. Historien börjar i slutet av 1978 när Harry påträffar sin hushållerska död, i en "obscen ställning" som han skriver. Inte helt vanligt att nedteckna sådana saker i en biografi kanske. 

Har också kommit halvvägs i Jan Guillous Brobyggarna. Historien om 1900-talet tuffar på. Var dock nyligen inne i en otäck passage. En afrikansk kannibalstam har ätit upp och förnedrat ett tyskt missionärspar och deras dotter. 

Kommer även inom kort att påbörja två böcker av historikern Tom Holland, Rubicon och Dynastin, om romerska imperiets uppgång och fall. 

Jenny Lewis: Sångsmycke som håller

Snart dags att summera ännu en sommar . En av årets sommarlåtar för min del är odiskutabelt ”Red Bull & Hennessy” med Jenny Lewis. Detta sångsmycke kommer hålla under lång tid framöver.

Spansk kärleksrelation förbryllar

De planerade världens stöt. Bytet från det spanska myntverket ska ge 2,4 miljarder euro. Allt är planerat in i minsta detalj.

I det läget, när aktionen inletts, 69 personer har tagits som gisslan, inleder kuppens ledare Salva, eller Professorn som han kallas av sina adepter, en kärleksrelation med Raquel som leder polisutredningen.

Varför? Det antyds att han gör det för att komma närmare utredningen. Men insyn har han redan fått, eftersom hans kumpaner lyckats plantera in en mikrofon i ett par glasögon tillhörande Angel, polisens näst högsta tjänsteman i utredningen.

Så frågan kvarstår, varför inleder Professorn en kärleksrelation med polisutredaren i detta läge?

Jag vill inte spoila något men kan avslöja att detta ställer till med en hel del onödiga problem. 

Saken stör mig efter att ha sett första säsongen av denna hyllade spanska tv-serie.

En för mig ny skräckförfattare

Jag har läst en del skräck. Edgar Allan Poe och HP Lovecraft. John Ajvide Lindqvist naturligtvis. Nu har jag börjat med en för mig ny svensk skräckförfattare, Mikael Strömberg. Har lite svårt för språket, lite slarvigt och ”slangaktigt” skrivet. Storyn kan ju dock vara bra.
Nu kör vi!

Fina Strängen

April 1994 dog Kurt Cobain. Då vart jag ledsen. Ledsen blev jag också när jag nåddes av nyheten att Robert ”Strängen” Dahlqvist gått bort. Det var för dryga två år sedan. Älskar hans singel Bangatan. Det är en ännu bättre hyllning till ”loosern” än Born To Loose med Johnny Thunders, en sång som ekade i bilen ner till Amsterdam 2001. Minns också med värme hur Nicke Andersson i Hellacopters klappade om Strängen på scen under en spelning på Hultsfredsfestivalen. Alla i publiken förstod då att Strängen var accepterad som ny gitarrist i bandet, även om inget var officiellt. På bilden syns Nicke och Strängen under en spelning med Hellacopters. 

Länk Youtube: https://m.youtube.com/watch?v=yj40Vx7JaOo

Varför blev Caligula galen?

Få män i världshistorien har skapat så mycket kaos som Caligula (12-41), det romerska imperiets tredje kejsare. Caligulas far var Germanicus, en folkkär segerrik general. Germanicus ska ha blivit mördad av Caligulas föregångare, hans farbror, Tiberius.
Tiberius vände sig bort från maktens centrum, från Rom. Mesta delen av sin tid spenderade han på den paradisiska ön Capri utanför Neapel. Här ägnade han sig åt sina sexuella perversioner. Tiberius beskrivs i flera gamla berättelser som en sexgalning.Han våldförde sig på kvinnor, män, slavar och barn.
I denna miljö växte Caligula upp. Han var som en fånge på ön. Den enda förebild han hade var just Tiberius.
Som 25-åring kom Caligula till Rom. Överraskande lyckades, utan vare sig politiska eller militära meriter, vinna senatens förtroende. Allt makt lades i hans händer. De första månaderna gick det bra. Han hade folkets kärlek. Caligula beskrivs som generös, han minskade bland annat på skattetrycket för medborgarna.
Sedan inträffade något. Caligula insjuknade i något som forskare tror var epilepsi. Snart visar han personlighetsförändringar och en fyra år lång mardröm tar sin början. Han utser sin häst till närmaste rådgivare. I alla kulturer skulle en sådan utnämning tyda på att man var psykotisk.Caligula låter urskillningslöst mörda personer i sin närmaste omgivning, exempelvis sin svärfar och sin kusin. Han visar prov på samma sexuella avvikelser som sin farbror Tiberius.  Han lär ha haft intima sexuella relationer med alla sina tre systrar. Drusilla hyste han särskilt varma känslor för.

Farbrodern Tiberius såg sin arvtagares psykotiska drag. ”Jag har uppfostrat en huggorm” lär han ha sagt. Caligula fick till slut nog av sin farbror Tiberius. Han kan ha beordrat kejserliga livvakter att låta döda honom. Caligulas dagar var efter fyra års vansinnigt styre, som störtat Rom i kaos, räknade. Han utsätts för en komplott och mördas. Mannen som höll i kniven som utdelade det dödliga hugget lär ha varit en kapten, Cassius Chaerea. Platsen där mordet, på Palatinen, ägde rum upptäcktes nyligen och blir utgrävd för första gången. Underligt nog möttes mordet av sorg från folket. Arvtagare blev en person som inte utgjort något hot mot Caligula. Claudius tar över tronen. Om hans liv kan man se i den hyllade tv-serien ”I Claudius”. Fanns det då något annat utöver en exemplariskt olämplig uppväxt och ett epilepsianfall som orsakade Caligulas galenskap? Forskare tror att han led av bipolär sjukdom.

Tool på Spotify

Tool finns på Spotify. Något man aldrig trodde. Själv ser jag ingen prestige utan gläds åt att få strema "Aenima", "Lateralus" och de andra höjdarplattorna. Bilden är från bandets konsert på Roskilde 2006 då man turnerade med plattan "10 000 days". 

Pantheon: När Rom stod på topp

Under kejsar Nero (37-68 ekr) började man använda romersk betong. Denna teknik användes när han lät bygga det gyllen palatset Domus Aurea. Nero har beskrivits som en grym härskare. Han sägs ha legat bakom den förödande branden år 64 som ödelade 70 procent av Rom. Branden ska Nero sedan ha skyllt på de kristna vilket ledde till förföljelse.
Nero tappade några år senare makten. Själv blev han ett föraktat minne. Domus Aurea fylldes igen och i dess trädgårdar byggdes Colosseum. Neros koloss revs ned.
Hans kanske främsta arv är ändå den revolutionerande betongtekniken. Detta gjorde byggnationen av Roms främsta monument möjlig: Pantheon (115-125).
Pantheon är unikt, liknar inget annat byggnadsverk i världen. Bara själva kupolen väger 5 000 ton. Tekniken gjorde det möjligt att bygga.
Mysteriet är vad Pantheon användes till när det byggdes. Man vet att Hadrianus höll sina sammanträden här. I över 1 000 år användes Pantheon sedan som kyrka.
Pantheons oculus, öppningen i taket, skapar en otrolig visuell effekt. Makalös ingenjörskonst. Pantheon får och kan exemplifiera Roms höjdpunkt men också början på imperiets fall. Under återståendet av imperiet byggdes inte något liknande igen, inte ens i närheten.
Foton: Pantheon och en konstnärs uppfattning om hur Neros koloss, som stod uppställd på platsen där Colosseum senare byggdes, kan ha sett ut.

Boken att slå

Johanna Frids debutroman "Nora eller Brinn Oslo Brinn" känns fortfarande som boken att slå. Hon skriver ingående och infernaliskt roligt om svartsjuka och endometrios. För Johanna Frid är svartsjukan inte bara en komponent, den står i centrum av berättelsen. Tidigare i år tilldelades hon Dagens Nyheters kulturpris för romanen. Vad månde bliva?

Roms guldålder blev skitålder

Augustus (63 f kr-14 ekr) var den första kejsaren av det romerska imperiet. Han är kanske mest känd för texten i Lukasevangeliet där han utfärdar en order om att hela världen ska skattskrivas. Han var även Julius Ceasars adoptivson.
Mycket på grund av hans styre fyrdubblades Roms befolkning på ett par hundra år. Men med detta följde oanade problem. Invånarna i staden gick till Tibern för att hämta rent vatten. Här dumpade man också sopor, men även mänskligt avfall i form av lik. Floden var alltså gravt förorenad.
Lösningen blev ett lysande exempel på romersk byggnadskonst: Akvedukterna.
Genom dessa organiserades ett säkert vattenflöde in till staden. Många av dessa akvedukter finns relativt väl bevarade. En anledning är den stora investering som romarna gjorde i form av tid, pengar, färdigheter, sten, kreativitet och inte minst stolthet.
En annan av Augustus stoltheter, marmorbeklädda Augustus Forum, finns det tyvärr bara spillror kvar.
Bilden är hämtad från Pixabay.

En pärla räcker

Neil Youngs "American Stars N Bars" är en ojämn skiva. Visst, countrylåtarna med bland annat en körande Linda Ronstadt i bakgrunden, är hyfsade, men utan den sinnessjukt sköna och vemodiga rocklåten "Like A Hurricane" hade nog denna platta räknats som en av hans sämsta. En pärla kan alltså göra en hel platta. 80-talet liksom många hos många andra stora artister, hör inte till Youngs bästa årtionden, men nedan följer en grym liveversion från 1982 av denna grymma låt.
Länk Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=iqutby-Dpq0

Dagens konstnär: Hugo Birger

"I bersån" av Hugo Birger

Självporträtt Pontus Fürstenberg av Ernst Josephson

 "Jag älskade livet så hejdlöst!".
Detta lär ha varit konstnären Hugo Birgers sista ord, yttrade till vännen Axel Munthe på hospitalet i Helsingborg, innan han dog i galopperande lungsot.
Jag personligen älskar Hugo Birgers konst. Hans verk "Frukosten hos Ledoyen" fick omdömet "ett av de mognaste och vackraste verk konstnären alstrat". Ändå fick han inte riktigt det erkännande han förtjänade under sin livstid. En anledning kan vara att han dog så ung.
Hugo Birger, som beskrevs som en festprisse och en god vän, var en av de mer framträdande konstnärerna inom den så kallade opponentrörelsen, sedermera Konstnärsförbundet, som bildades som en motreaktion till den mer strama Konstakademien.
Hans största supporter var mecenaten och grosshandlaren Pontus Fürstenberg som bodde i ett vackert hem vid Brunnsparken i Göteborg. Tack vare Fürstenberg, finns det mesta av Birgers verk bevarade och kan beskådas på bland annat Göteborgs konstmuseum.
Gå och titta!
Källor: Wikipedia och Tidningen Kulturen

Sweet Maria McKee

Ska snart ge mig i kast att lyssna på en av mina absoluta favoritartister. Hela produktionen naturligtvis. Det får bli Youtube då tyvärr de flesta av Maria McKees plattor inte finns på Spotify eller andra streamingtjänster. Life Is Sweet är en av de allra bästa anonyma skivorna som finns.
Länk Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=mvmrMsKghLc&list=PLVXkJNXY_di3gaXInJaOfFXNgZouDLQ7u

Ett språk som flyter

Jag närmar mig sluttampen på Karl Ove Knausgårds debutroman Ut ur världen. I likhet med Guillou, tar sig Knausgård an gigantiska bokprojekt, vilket vi senare givetvis får bevis på i den självbiografiska romansviten Min kamp. Jag förstår debatten om det skandalartade innehållet, en lärares erotiska affär med en 13-årig flicka, men vilket språk. Det flyter! 

Guillous fantastiska karaktärer

Så ger jag mig då på Brobyggarna, den första delen i Jan Guillous monumentala berättelse om 1900-talets Europa. Större projekt finns inte, det har Guillou deklarerat och det kan jag hålla med om. Redan någon timme in i bokläsandet, som sker via ljudbok, inser jag vilket mastigt projekt jag tagit mig an. Det är välskrivet, men jag har redan fått mina dubier. 

Som mina iakttagelser av Guillous tidigare verk, har han även här försett sina karaktärer med otroliga egenskaper. De tre faderlösa fiskarsönerna skickas till ett repslageri och redan efter ett kort tag står de för en enastående bedrift. De har nämligen byggt en modell av vikingaskeppet Gokstadsskeppet. Arbetet är detaljrikt och perfekt utfört. Inte en sticka när man drar handen över skeppssidan. Utöver detta besitter den äldste pojken en retorik som Snorre Sturlasson och blir sedermera även etta i studierna vid universitetet i Dresden, och kan därmed välja och vraka bland vilket toppjobb som helst. Det ska även tilläggas att han är Europamästare i cykling. Till råga på allt är pojkarnas mor den vackraste änka man kan skåda. 

Till Guillous försvar, litteratur är litteratur, och visst förstår jag hans ingång i berättelsen Brobyggarna. Jag lyssnar vidare. 

Dåtid och framtid för Venedig

Den erkände författaren Aschenbach känner plötsligt av en rasande reslust. Han bestämmer sig alltså för att resa. Slumpen faller på Venedig, den mest sagolika av alla städer. Staden som tjusat så många sjöfarare genom åren. Vattenstaden. När huvudpersonen kommit dit blir han erbjuden skjuts av en gondoljär han egentligen inte vill åka med. Han vill inte betala för resan över till ön Lido. Vid ankomsten är gondoljären plötsligt försvunnen. 

Har resan gått över floden Styx till dödsriket Hades?

I Lido möter så Aschenbach en fulländat vacker gosse med honungsfärgade lockar på ett Eros huvud. Gossens gryningsgrå ögon möter Aschenbachs mer trötta och saken är biff. Resten av vistelsen är Aschenbach mer än lovligt själsligt upphetsad. 

Själv reflekterar jag, utöver pojkens unga ålder, att denne leker med sandslott och hämtar musslor och snäckor. Jag betänker även att Aschenbach själv, som är i dryga 50-årsåldern, har gråsprängt hår och känner sig utlevad. 

Till sist inser Aschenbach att både gossen och staden gör honom sjuk. Han vill inte stanna men kan inte heller lämna. Han är alltför drabbad av sinnlig lust. Pesten, som anlänt till Venedig i sommarvärmen, gör till sist slut på Aschenbachs lidande. Han dör, sittande i en solstol. 

Boken "Döden i Venedig" är allt annat än död. Den är fantastiskt skriven. 

Vad gäller framtiden för staden Venedig så är den högst osäker. För ett par år sedan utnämndes staden till "Europas mest hotade världsarv" på grund av klimatförändringarnas stigande vattennivåer. 

Det finns inte någon annan plats på jorden där så mycket konst och kulturella värden trängs på en så liten koncentrerad yta.  

Rosornas krig

Hade ett intressant samtal med en kollega idag. Vi talade om Rosornas krig, hundraårskriget och Jeanne d Árc. Då jag bara minns fragment gav han en detaljerad redogörelse om bakgrunder. Inser hur lite jag vet. Blir sugen på att veta mer.

Skräpserie med potential

Hade lite förhoppningar inför jag gav mig på tv-deckaren Luther. Eller, rätt höga, faktiskt. Fotot har den där gråa skitiga brittiska realismen jag är ute efter. Efter tio minuter kom mina förväntningar på skam. En kvinna har förts till polishuset efter att hennes två föräldrar plus en golden retriever kallblodigt har skjutits ihjäl i föräldrahemmet.
Kvinnan anses vara ett offer och ska bara höras om hennes föräldrars bakgrund. Kriminalkommissarie John Luther vill dock annorlunda. Han har inom loppet av ett par sekunder intuitivt fattat misstankar att det är kvinnan som är mördaren. Han gäspar. Kvinnan gäspar inte tillbaka. I triumf rusar han ut i rummet bredvid där samtalet avlyssnas av poliskollegorna.
Det är hon som är mördaren!, gastar han. Annars skulle hon självklart gäspat tillbaka! För gäspningar smittar!
Vad är detta? undrar jag. Vem är det som har skrivit plotten? Ger det ett avsnitt till. Ger upp 45 minuter senare när Luther, efter att hans exfru blivit mordhotad av kvinnan, går med på en trevlig kaffestund med densamma. Här fanns potential men visade sig bli till skräp. Ändå är det något som lockar. Inte omöjligt att jag kommer komma tillbaka för mer.

Spännande med Jackson

Mitt tidigare frostiga förhållandena till deckare håller sakta men säkert på att tina upp. Läste nyligen ut "Silvervägen" med Stina Jackson. Eller läste och läste, just deckarformatet anser jag gör sig bäst i ljudboksformatet. Bra inläst av Marie Richardson. Själva innehållet i verket föll också i smaken. Inte kanske direkt trovärdigt om än att Fritzl-incidenter även skulle kunna inträffa i Sverige. Men bra. Visst var det bra.

Dubbelt danskt

Ok då, den första kritiken får handla om två tv-serier. Danska båda två. Bägge långsamma till formatet men med stor skillnad i resultatet. Bäst är "Herrens vägar" med bland annat Lars Mikkelsen och Ann Eleonora Jorgensen i huvudrollerna. Existentiellt, spirituellt och snyggt. Klart sämre men alltså lika långsamt är den mer ungdomligt sinnade "Någon som du". Blir inte klok på svängningarna hos karaktärerna.
Nu måste jag upphöra med min kritik. Batteritiden till datorn håller på att rinna ut.

Huvudet trängs med idéer

Jag älskar att skriva. Den stora förlusten med att jag lämnat journalistiken är att jag inte kan skriva lite mycket längre. Det är å andra sidan en av anledningarna att jag startat denna blogg. Att få skriva om det jag vill hänge mig åt allra mest, kulturen.
Här kommer jag främst att skriva om litteratur. Inspirationen är oändlig och jag trivs med att varje dag vara omgiven av böcker. Det finns inget bättre än att gå igenom dörren till ett bibliotek. Det tyckte jag innan jag fick jobbet som biblioteksassistent och så tycker jag fortfarande.
Nu ska jag snart gå och lägga mig. I huvudet trängs massvis med idéer som snart kommer komma på pränt här på bloggen. Frågan är bara var jag ska börja?

Så många böcker, så lite tid

Ögnade igenom biblioteket idag. Inspiration javisst, men inser min egen dödlighet. Snubblade på arton band som utgör ett konstlexikon jag inte tidigare kände till. Referenslitteratur. Har tillfogat verket på min att-läsa-lista.