Så ger jag mig då på Brobyggarna, den första delen i Jan Guillous monumentala berättelse om 1900-talets Europa. Större projekt finns inte, det har Guillou deklarerat och det kan jag hålla med om. Redan någon timme in i bokläsandet, som sker via ljudbok, inser jag vilket mastigt projekt jag tagit mig an. Det är välskrivet, men jag har redan fått mina dubier.
Som mina iakttagelser av Guillous tidigare verk, har han även här försett sina karaktärer med otroliga egenskaper. De tre faderlösa fiskarsönerna skickas till ett repslageri och redan efter ett kort tag står de för en enastående bedrift. De har nämligen byggt en modell av vikingaskeppet Gokstadsskeppet. Arbetet är detaljrikt och perfekt utfört. Inte en sticka när man drar handen över skeppssidan. Utöver detta besitter den äldste pojken en retorik som Snorre Sturlasson och blir sedermera även etta i studierna vid universitetet i Dresden, och kan därmed välja och vraka bland vilket toppjobb som helst. Det ska även tilläggas att han är Europamästare i cykling. Till råga på allt är pojkarnas mor den vackraste änka man kan skåda.
Till Guillous försvar, litteratur är litteratur, och visst förstår jag hans ingång i berättelsen Brobyggarna. Jag lyssnar vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar