Vad lärjungar lärde av sina lärare

I Aten blev ynglingen Aristoteles (384 fkr-322 fkr) lärjunge till Platon (428 fkr-348 fkr). Aristoteles var den flitigaste och mest begåvade av lärjungar. Aristoteles fick smeknamnet "Läsaren", på grund av sitt omåttliga begär efter att läsa och studera.
Aristoteles beundrade sin lärare, men ägde ej sin lärares lysande snille. Istället ägde han ett starkare intresse för den värld, som vi med våra sinnen kan uppfatta.
Aristoteles införde metod i forskningen. Tyvärr har många av hans skrifter gått förlorade även trots det faktum att han brukar anses som en torr författare.
Aristoteles rykte som en av de lärdaste männen i hela Hellas växte. Samtidigt växte en annan man upp i Makedonien, en ung man med en sällsynt begåvning i olika riktningar.
Han kom att bli känd under namnet Alexander den Store (356 fkr-323 fkr).
Som Platon blev för Aristoteles, blev Aristoteles för Alexander. Aristoteles förstod snart Alexanders trängtan efter krigisk ära. Han lärde honom dock högsinthet, att visa frikostighet och mildhet mot besegrade. Han lärde honom även hellenisk bildning.
Det fanns dock filosofer som inte var beundrare av Alexander. Den mest kände av dem var Diogenes (412 fkr-323 fkr). Diogenes blev sedermera den mest kända företrädaren för den så kallade kyniska skolan, läs cynismen.
Diogenes levde mycket enkelt, en tid av sitt liv bodde han i en stor tunna. Hans husgeråd bestod blott av en bägare och en lerskål. Dessa kastade han dock bort, när han såg en annan man dricka vatten med händerna och en annan stoppa sin gröt i sitt bröd. "Ja, egentligen behöver man ju inte någon bägare. Ja, egentligen behöver man ju ingen matskål", resonerade han.
I motsats till många andra filosofer besökte inte Diogenes Alexander. Alexander besökte istället honom. Alexander hade hört att filosofen ofta vistades i parken Kraneion utanför Korint. Mycket riktigt, där låg han i sanden och solade. Alexander började tala med honom men Diogenes var kärv. Så sade Alexander till sist: Kan jag icke göra något för dig? Jo, sade Diogenes, du kan verkligen göra något för mig. Gå lite åt sidan, så du inte skymmer solen för mig.
Alexanders följeslagare talade efter om den underlige filosofens med löje och ringaktning.
Alexander tillrättavisade dem: I sanning, om jag icke vore Alexander, skulle jag vilja vara Diogenes.

 Bildtext: Diogenes sittande i sin tunna.