Den erkände författaren Aschenbach känner plötsligt av en rasande reslust. Han bestämmer sig alltså för att resa. Slumpen faller på Venedig, den mest sagolika av alla städer. Staden som tjusat så många sjöfarare genom åren. Vattenstaden. När huvudpersonen kommit dit blir han erbjuden skjuts av en gondoljär han egentligen inte vill åka med. Han vill inte betala för resan över till ön Lido. Vid ankomsten är gondoljären plötsligt försvunnen.
Har resan gått över floden Styx till dödsriket Hades?
I Lido möter så Aschenbach en fulländat vacker gosse med honungsfärgade lockar på ett Eros huvud. Gossens gryningsgrå ögon möter Aschenbachs mer trötta och saken är biff. Resten av vistelsen är Aschenbach mer än lovligt själsligt upphetsad.
Själv reflekterar jag, utöver pojkens unga ålder, att denne leker med sandslott och hämtar musslor och snäckor. Jag betänker även att Aschenbach själv, som är i dryga 50-årsåldern, har gråsprängt hår och känner sig utlevad.
Till sist inser Aschenbach att både gossen och staden gör honom sjuk. Han vill inte stanna men kan inte heller lämna. Han är alltför drabbad av sinnlig lust. Pesten, som anlänt till Venedig i sommarvärmen, gör till sist slut på Aschenbachs lidande. Han dör, sittande i en solstol.
Boken "Döden i Venedig" är allt annat än död. Den är fantastiskt skriven.
Vad gäller framtiden för staden Venedig så är den högst osäker. För ett par år sedan utnämndes staden till "Europas mest hotade världsarv" på grund av klimatförändringarnas stigande vattennivåer.
Det finns inte någon annan plats på jorden där så mycket konst och kulturella värden trängs på en så liten koncentrerad yta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar