Pleijel är lätt att gilla

Lyssnade på den nu 79-åriga författaren Agneta Pleijels sommarprat. Jag har inte känt till henne så länge, men så länge jag varit medveten om henne och det hon har skrivit, har jag tyckt att hon är cool. Så tycker jag fortfarande. I Babels bokpanel känns hon som mittpunkten, den som inte förhäver sig men som ändå bär med sig naturlig respekt.
I sitt sommarprat talar hon om att skriva. Hon uppmanar alla att skriva. Alla skriver, fast alla vet inte om det, förkunnar hon.
I en berättelse är innehållet underordnat berättarens röst, framhåller hon. Pleijel tycker vidare att något utav det viktigaste man kan göra är att samtala om böcker. Att våga skriva kan också få glömskan att stryka på foten. Hon gör tillbakablickar mot det röda 60-talet. En del av idéerna var rätt flummiga, det medges. Det finns också plats för tankar om framtiden.
Ändras vårt sätt att tänka om vi inte kan tänka oss en framtid, funderar hon om klimathoten.
Pleijel kungör att varenda bok hon skrivit har varit ett kunskapsinhämtande, hon skriver för att lära sig om saker hon inte vet något om. Ibland kan Pleijel drabbas av skrivkramp.
Idéerna vissnar, som gamla salladsblad. 
Som sagt, Pleijel är inte någon som förhäver sig. Det är lätt att gilla henne, som författare och människa.