Dagen då jag smugglade muggen

Det är fan smärtsamt att titta på dokumentären Sunderland Til I Die. Handlingen startar när laget i norr precis har åkt ut Premier League. Vi får följa de passionerade fansen och deras desperata hopp om en vändning. Som ett fan säger ” jag skiter i att det är urdåliga,  jag kan dö för det här laget”. När jag tittar nu ser det verkligen nattsvart ut för Sunderland. De ligger sist i The Championship.Att bli nedflyttade två säsonger i rad skulle innebära en ekonomisk katastrof. Hoppet står nu till den mycket populära tränaren Chris Coleman.
Dokumentären är mycket bra, mer spännande än vilken annan tv-serie som helst. Kul också att man själv har varit på Sunderlands hemmaarena stadium of Light.  Jag var där tillsammans med brorsan och bästa kompisen. Det var inte vilken match som helst vi såg. På andra sidan planen stod ärke- rivalen Newcastle. Jag minns att jag köpte en mugg i en shop i Sunderland. Med risk för min egen hälsa transporterade jag muggen under min jacka hela vägen tillbaka till Newcastle. Jag minns också polisen som hindrade de båda lagens fans att mötas, genom att bilda en mänsklig mur. Jag minns också apan klädd i Newcastledräkt i Sunderlands pub. Och jag minns också resebolagets buss som lämnade arenan utan att ta med sig hälften av deltagarna på bussen.