Lumi har tagits ut till ett elitläger i skidåkning i hård konkurrens med många andra framtidshopp. Dessutom brottas hon med ett dåligt mående. Hon sover endast ett par timmar varje natt.
Endast skoningslös träning hjälper. Lumi kör stenhårt varje pass, till det svartnar för ögonen. Redan här tänker jag på Johann Müehlegg och Per Elofsson. Per som förstörde sin karrär när han försökte haka på en tokdopad Müehlegg i OS i Salt Lake City 2002.
Lumi blir tillsagd av sina tränare, Meeri och Janne, att vila men hon struntar fullständigt i uppmaningarna. En sen kväll tvingar hon med sig sin kompis Joseph ut i spåren.
Träningsrundan får ett brutalt slut när Joseph paralyserad, ihopkrupen och med vild blick fastnar liggande i spåren. Vad är det som har hänt?
Joseph skickas hem. Lumi får veta att han kollapsat och varit nere i något som heter Eldlandet. Även Lumi hamnar här vid ett brutalt träningspass. Av sin tränare, som har stor erfarenhet, får Lumi till sist en förklaring till sin vettlösa träning. Systern har dött och Lumi har inte velat inse detta. Därför har hon skidat över gränsen till Eldlandet (helvetet) och tagit sig tillbaka.
Efter turen till Eldlandet är dock Lumis krafter förbrukade. Hennes dröm att bli landets bästa skidåkare har helt försvunnit. Det finns dock fortfarande en sak som kan motivera henne, det är att hämta hem hennes syster som är fast i dödsriket och att hjälpa kompisen Joseph som kan vara på väg in i det.
Lumi börjar så sakta träna igen. Hon plöjer också böcker om dödsriket för att lära sig hur hon kan hämta hem sin syster.
Timmarna av läsning i mörkret tröttade ut mig på ett sätt jag inte var van vid. När jag sent på kvällen stängde igen böckerna och la mig för att sova somnade jag omgående. Böckerna hade erövrat mig, välkomnat mig in i deras rike, till deras oändliga värld, där de mot alla odds erbjöd mig sömn. Det var omöjligt att inte bli beroende av dessa till synes magiska pappershögar.
En fin hyllning till böckerna, inte sant? Dessvärre kan jag inte hylla Joni Huttunens roman Elddjur något vidare. Det är en underlig bok, svår att få grepp om. Känns mer som att den borde klassas som en ungdomsbok, och här tror jag den har en publik.
Jag kanske helt enkel är för gammal för att ta till mig dessa fantastiska inslag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar