Det är roligt att läsa deckare och mellan raderna få inblick om författarens åsikter. Jag vet dock inte om Anders de la Motte tycker Espresso House kakor är träliga. Vad jag vet är att romanen Vintereld, liksom hans övriga verk, har blivit prisade.
Boken som är den tredje i den hyllade årstidskvartetten handlar om Laura som får ärva sin fasters stugby som ligger i Vedarp utanför Ängelholm. En faster som hon inte träffat på många år och som nyligen dött hastigt och på ett mystiskt sätt.
Det finns en anledning till att Laura inte pratat med sin faster på så många år. En brand som utbröt på lucianatten när Laura var 15 år. En brand som innebar att Laura blev brännskadad och att hennes bästa kompis Iben dog.
Det står klart att Laura inte berättat hela sanningen om vad som hände den där natten på vintern. Hur bra kompis var hon egentligen med Iben? Och hur stor skuld har hon i att Iben dog.
Laura gräver djupt i sina minnen och försöker parallellt ta reda på omständigheter om fasterns sista tid i livet.
Klart är att det är någon som vill att Laura ska försvinna från Vedarp så fort som möjligt. Det framkommer bland annat att det funnits flera intressenter till att köpa stugbyn av fastern. Men varför är den fastigheten så intressant? Den är nämligen gravt förfallen.
Jag tycker att Anders de la Motte har skrivit en helt ok deckare. Språket är intressant och bra. Jag tycker dock att flera saker i boken är smått otroliga, som att man (spoileralert) inte skulle känna igen sin bästa vän, även om 30 år har förflutit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar