Eller som det står i Michael Wolffs bästsäljare "Fire And Fury":
"Och att säga att Trump inte kunde någonting, inte ett dugg, om vilka intellektuella kvalifikationer som arbetet krävde skulle vara en komisk underdrift. I kampanjens början, i en scen som verkligen hade platsat i "Det våras för Hitler" hade Sam Nunberg i uppgift att förklara den amerikanska konstitutionen för kandidaten: "Jag kom så långt som till fjärde tillägget innan han drar ner läppen med fingret och himlar med ögonen". Eller citatet: "Nästan alla som nu gjorde sig beredda att arbeta för honom ställdes inför hans bottenlösa okunnighet".
Det går inte att förneka att Wolffs bok sannerligen är underhållande läsning. Man får reda på att Trump inte hade någon tanke på att han kunde vinna presidentvalet. Eller snarare, han skulle vinna det han ville vinna genom att förlora. Trump skulle bli världens mest berömde man. En martyr som fallit offer för den ohederliga Hillary Clinton.
Trumps ökända kvinnosyn och skrupelfrihet förekommer i flera avsnitt:"Trump pratade gärna om att en av de saker som gjorde livet värt att leva var att få gå i säng med vännernas fruar".
Trump ger även nepotismen ett ansikte: "Trots att det var så uppenbart olämpligt och trots omgivningens klentrogna blickar verkade presidenten inställd på att främst anställa medlemmar av den egna familjen i Vita huset". Några av de främsta exemplen på detta är självklart dottern Ivanka Trump och svärsonen Jared Kushners framträdande positioner i presidentämbetets stab.
De kanske mest underhållande inläggen handlar om Trumps spontana tal: "Innehållsmässigt bestod Trumps tal av dels personliga anekdoter, dels av skryt av den sorten man kan få höra i barer, en vidlyftig osammanhängande och obekymrad utläggning, med många utvikningar, där han vilt kastade sig från den ena rollen till den andra, från kolerisk dokusåpadeltagare till väckelsepredikant, från improviserande ståuppkomiker, till motivationsföreläsare eller Youtubebloggare. Den ofta ställda frågan var om Trump skulle fortsätta sitt ohämmade och ofta oförklarliga tweetande nu när han var USA:s president och officiellt installerad i Vita huset. Frågan ältades upprört såväl inom Vita huset som utanför och svaret blev: Det skulle han."
Självklart återfinns också Donald Trumps chefsstrateg Steve Bannon som en röd tråd. "Bannon började rentav antyda för sin omgivning att det var han som var den sanna drivande kraften bakom Trump och att det var han som valt honom till kandidat. Bannon ansåg att för Trumpadministrationen måste immigrationsfrågan vara överordnad allt annat. Problemet med alla utlänningar, det var själva kärnan i Trumpismen.Trump och Bannon hade kommit närmare än någon annan känd politiker på det nationella planet att tolerera en politisk syn med rasistiska undertoner."
Det är roande att läsa hur Trump tog till sig information från sin stab: "Men att lägga fram förslag var en komplicerad historia. Här fanns utan tvekan den största stötestenen i Trumps presidentskap, och det påverkade varje aspekt av Trumps policy och ledarskap. Han tog inte till sig information på något vanligt sätt, eller, kan man nog påstå, han tog inte till sig den alls. Trump läste inte. Han skummade inte ens igenom en text. Det fanns de som trodde att han i praktiken var illiterat. Han var i själva verket postlitterat, såg bara på tv. Favoritprogrammet är Morning Joe. Men det var inte bara så att han inte läste, han lyssnade inte. Han föredrog att själv vara den som pratade".
"Fake news är kanske det epitet man mest förknippar med Trump: "Alla nyheter var i någon mån falska, det förstod han mycket väl eftersom han själv fabricerat så många falska nyheter under sin karriär. Det var därför han så lätt fixerade sig vid etiketten "falska nyheter". Jag har hittat på allt möjligt mellan himmel och jord, och pressen trycker det alltid, skröt han".
Och så var det det där igen om Trumps skrupler och impulsivitet: "I det amerikanska presidentskapets annaler kanske avskedandet av FBI-chefen James Comey är den mest avgörande aktion som helt på egen hand företagits av en modern president. Trump trodde att han skulle hyllas som en hjälte för att han gjorde sig av med Comey. Ett skäl till att presidenter inte sparkar FBI-chefer är att de är rädda för konsekvenser. Hooversyndromet: Alla presidenter kan utpressas på grundval av det som FBI vet. Presidenten gjorde fullständigt klart att han inte hade sparkat FBI-chefen därför att denne skadat Hillary Clinton, han sparkade Comey därför att FBI alltför aggressivt utredde honom själv."
Comey framstod som exakt, strukturerad, skrupulös i sina beskrivningar av det som förekommit, samt bunden av sin ansvarskänsla, han var så korrekt man kan. I det Trumpporträtt ssom målades upp av Comey var presidenten opålitlig, impulsiv, nonchalant, omedveten om regler, svekfull och självisk.
Och så självklart Trumps kännedom om andra länder: "Av de många luckorna i Trumps kompetens att bedriva modern stormaktspolitik var hans bristande kunskap om utrikespolitikens natur och villkor stor nog att köra en trojansk häst igenom. "
Trump gjorde ett besök till Saudiarabien: "Och därtill skulle alla få uppleva "det största genombrottet någonsin i förhandlingar mellan Israel och palestinierna."
En av Trumps stora brister, genomgående i kampanjen, hittills också under hans presidentskap, var hans diffusa uppfattning om orsak och verkan. Fram till nu hade alla problem han vållat i det förflutna pålitligt undanträngts av nya skeenden, något som invaggat honom i övertygelsen att en dålig historia alltid kan ersättas med en bättre, mer dramatisk historia. Han kunde alltid byta samtalsämne."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar