Livet efter Stalin - Sovjet öppnar upp

"Jag har i Moskva känt en djupt religiös, fint bildad dam som aldrig varit det mesta svag för Sovjetledare, tvärtom. Men varje kväll tog hon med ateisten Nikita Sergejevitj Chrusjtjov i sin aftonbön, ty han lät henne och hennes släkt komma hem till Moskva 1956 från den orättfärdiga förvisningen till Kazachstan, där hon bodde i stort armod i femton år. Och hon är inte ensam om sin inställning till den man som var partiets generalsekreterare åren 1953-1964", skriver Staffan Skott i sin bok Det Nya Ryssland och arvet efter Sovjet.
Och det är just det som det här inlägget ska handla om, livet efter Stalins terror. De män som utgjorde Stalins omgivning var i själva verket en samling medelmåttor. Chrusjtjov avvek från Stalins övriga omgivning. Han hade inte bara varit den lydige handläggaren och utföraren av härskarens vilja. Han hade agerat självständigt i exempelvis Ukraina. Chrusjtjov vann maktkampen mot de tre viktigaste motståndarna, Malenkov, Berija och Molotov. En viktig detalj senare är att Chrusjtjov faktiskt var den nominellt ansvarige för Stalins begravning.
Redan 1954 hade Chrusjtjov givit en antydan om vad som komma skulle. I det officiella talet på Lenins födelsedag nämnde han inte Stalins namn en enda gång. I den praktiska politiken förekom nu ständiga brott med Stalins politik. Chrusjtjov "avslöjade" inte Stalins brott, för de var kända förut, världen över.
Dessutom talade Chrusjtjov inte om andra övergrepp än mot partimedlemmarna. Offer som inte var partimedlemmar nämnde han inte. Det fullständiga sovjetiska "avslöjandet" av Stalins brott, en rejäl inhemsk inventering, kom inte förrän trettio år senare, i slutet på 1980-talet.
Chrusjtjov reste mycket för att träffa ledarna för västvärlden. Man ville visa: "Vi är inte Stalin längre, vi vill umgås som friska människor och normala stater, vi vill vara med i världen och inte vara ett enda fruktat och hatat ondskans Mordor!"
Omvärlden beskådade med förundran Chrusjtjovs överdådiga resande och svirande. Det är ju bara det att bockfoten stack fram, lika stygg som förut! (Exempel revolten i Ungern 1956).
Kulturlivet blommade upp efter Stalins död. Författare som Ilja Ehrenburg skrev Vårbrytning (Töväder), Dudintsev skrev "Icke av bröd allenast" och självklart Boris Pasternaks "Doktor Zjivago" och Aleksandr Solzjenitsyns "En dag i Ivan Denisovitjs liv".
Filmer som "Stilla flyter Don", "Damen med hunden", "Ballad om en soldat" och "Tranorna flyga" producerades och visades.

Bildtext: Nikita Chrustjov och Leonid Brezjnev fick till viss del "städa upp" efter Stalin. 

 

Stagnation är sedan flera år det i Ryssland vedertagna namnet för Brezjnevepoken. Symbolen för stagnationen är den åldrige Leonid Brezjnev, en mänsklig ruin som sluddrar fram sina tal (ovan nyårstalet han höll till Sovjets ungdomar 1979) och hänger på sig ordensstjärnor så att tyget i kavajen inte räcker till. 

Under Brezjnevs arton år, 1964-1982, lades grunden till dagens ekonomiska katastrof i Ryssland. Till det positiva under Brezjnevtiden hör att ofriheten i litteraturen blev lite mindre, exempelvis Vasilij Sjuksjin, Jurij Trifonov och Joseph Brodsky. Oliktänkande, samhällskritiker och dissidenter fick behålla livet men det var inte fråga om någon idyll. Somliga oliktänkande plågades ihjäl i fängelse och i läger. Det hände att misshagliga personer mördades av KGB. 

Brezjnev gav partiet lugn och ro. Även ganska allvarliga tjänstefel och tjänstemissbruk kunde nu passera utan värre påföljder än tillrättavisningar. Som en följd av detta "mildare klimat" växte korruptionen något oerhört. 

Med Brezjnev vid makten fick världens politiska kommentatorer lära sig ett nytt ord: gerontokrati. Det vill säga "åldringsvälde" eller "senilitetsmakt". Genomsnittsåldern på Politbyrån var 70 år. 

I arvet efter Brezjnev ingick kriget i Afghanistan, som var gediget impopulärt i hela Sovjetunionen, som kostade tiotusentals ryska pojkar livet och som inte ledde någon vart. 

Den 22 augusti 1991 upplöstes inte Sovjetunionen, det kom lite senare, men denna dag är noga räknat slutet på det sovjetiska väldet, ty denna dag satte Boris Jeltsin punkt för 74 år av kommunistiskt blodsvälde, förtryck och massmord. Först stängdes Kommunistpartiets lokaler i Ryska republiken. Sedan övergick alla fastigheter i republikens ägo. Det sista steget var att kommunistpartiet förbjöds.