Han misslyckas gång på gång, slaktar familjen som han nästlat in sig hos, byter utseende, flyttar till annan plats i landet, träffar en ny ensamstående mamma med barn och vips är han inne i familjekarusellen igen som bara kan sluta på ett sätt.
Jag var elva år när Stepfather kom och denna film har varit kvar hos mig som en sevärd thriller. Förstår då inte varför jag häromdagen gav mig på denna nyinspelning. Nu är det Dylan Walshs tur att spela familjebesatt mördare. Det är inte Dylan som är den stora bristen. Han gör det ok, men tempot i filmen är på tok för högt för att man ska känna nerv. En betydande skillnad mellan de två versionerna är då Terry/Dylan spelar momentet när de inte är riktigt klar över i vilken familj de befinner sig i för tillfället. Säger man det på ”barnspråk” kan man säga att Terry gör det klart läskigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar