Mechanical Animals gillade jag skarpt. Här möttes Marilyn Mansons svartsynta dekadens med David Bowies glammiga klass. Jag kan inte påstå att jag är en kännare av Marilyns katalog men känslan är att hans karriär har gått på dekis de senaste åren. Till Pale Emperor vill säga. Här har han hittat helt rätt igen. På ett snyggt och smart sätt drar han fram Los Angeles bästa respektiva allra sämsta sidor där palmer, sol, vind och vatten trängs med plastikkirurgi, tomhet, ytlighet och mord. Tror dock inte detta är hans intention utan detta får ses som min högst personliga tolkning.
Bästa spår: The Mephistoteles Of Los Angeles, Third Day Of A Seven Day Binge, Deep Six, Odds Of Even.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar