Systern var en apa? Kom igen, var det den stora överraskningen? Jag hade läst en hel del om den är boken och hade således höga förväntningar då det i recensioner utlovats att något revolutionärt skulle hända.
Ganska snart efter att jag påbörjat läsningen i Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler fann jag att det här skulle bli trögt. Svårläst. Huvudkaraktären Rosemary är som barn en riktig pratkvarn. Hon gör också en del udda grejer som gör det svårt för henne att få vänner. Senare får man alltså förklaringen, att hon pratar så mycket just för att ett av hennes syskon är en apa. Hon har utvecklat schimpansbeteende helt enkelt.
När Rosemary är fem år försvinner apan. Hon har, i likhet med fallet familjen Kellogg på 1930-talet som barn alltså vuxit upp med en schimpans, och när apan tvingas lämna familjen får detta givetvis konsekvenser.
För Rosemary innebär det en känslomässig kris. Det blir många tillbakablickar på livet som varit.
Jag förstår kärleken till en apa. Men som roman är detta inte tillräckligt engagerande, iallafall inte för mig. Jag önskar istället att jag snart ska nå slutet, och det är för mig inget gott tecken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar