Grohls sätt att komma ur depressionen

Sommaren 1995 var jag och ett gäng kompisar på Öland. En av dem, Daniel, gick innan vi skulle åka hem in i en skivbutik. Ut kom han med denna platta där en rymdpistol pryder omslaget. Jag visste naturligtvis vilken platta det var. Kurt Cobains självmord året innan hade präglat oss alla och vi visste att bandkompisen och trummisen Dave Grohl hade i Robert Langs studio norr om Seattle spelat in ett gäng låtar i sin ensamhet. Grohl hanterade alla instrument själv och spelade in allt solo, med undantaget från ett gästspel av Greg Dulli i Afghan Whigs som befann sig i studion vid tillfället.

Jag både förhoppningar men samtidigt inte. Jag älskade Nirvana och trodde väl på något sätt att detta kunde låta likadant. Det gjorde det ju inte. Men det var en högst kompetent skiva som laddades in i min stereo. Gång på gång. För Grohl själv var detta ett projekt han var tvungen att göra. Han var deprimerad efter Cobains självmord och hade till och med planer på att ge upp musiken helt och hållet, trots erbjudanden från bland annat Tom Petty att ta ett nytt uppdrag som trummis.

Detta skulle dock enbart påminna honom om hans tid i Nirvana. Istället sprang han i sex dagar runt som en skållad råtta i Robert Langs studio. Han bytte instrument efter instrument och snart hade han spelat in 15 låtar. Det jag var minst osäker på var Grohl sång. Han hade sjungit in ett par demos med Nirvana och allvarligt talat, det lät inget vidare då han viskande fram orden. På Foo Fighters debut  lät det bättre. Förklaringen var enkel, Grohl hade lagt flera lager med sång på spåren.

Som vi vet stärktes självförtroendet med tiden.
Bästa spår: This Is A Call, I’ll Stick Around, Big Me